Plötsligt har Agatha Christies efterlevande gått med på att ge ut en Poirot-deckare skriven av en annan författare, Sophie Hannah. De säger att det är första gången de läst en Poirot-deckar som skulle kunna vara skriven av Christie själv. Hur de fått den idén kan jag inte förstå.

I Monogrammorden får vi träffa Hercule Poirot senvintern 1929, han bor på ett skrälligt pensionat i närheten av sin egen bostad i London (varför är min första reaktion, han som är så noga med raka linjer och prydlighet). Där bor också Edward Cathcpool som är polis på Scotland Yard och inbiten ungkarl. Det är Catchpool som är berättarrösten i boken och konstigt nog tycks han veta ALLA detaljer trots att han inte ens är med i vissa scener. Morden Poirot och Catchpool får på halsen är tre mord alla utförda på Bloxham hotell, en elegant inrättning med mycket gott rykte. I alla offrens munnar finns en identisk manshettknapp med ett monogram på, därav titeln. Utredningen av morden går via caféet Pleasent´s Coffee House i London via byn Great Holling tillbaka till Londons fina stadsdel Belgravia för att till slut hamna på Bloxham hotell igen. 

Monogrammorden är en omständig historia där Poirot uppmålas som dryg snarare än pompös och kunnig. Hans bästa vän Hastings nämns som hastigast och hans ordningssinne är som bortblåst. Hannah är omständig i sitt beskrivande och boken är minst 100 sidor för lång. 

Imponerad är jag således inte! Det har kommit ytterligare en bok om Poirot som Hannah skrivit, den ämnar jag inte läsa. 

Det känns som att titlen på Tove Folkessons andra roman om Eva Zackrisson Sund har en dubbelbottnad betydelse. Sund som i ett sundet mellan Kalmar och Öland och sund som i sundhet. För Eva mår bra i Sund, periodvis iallafall. Hon är bottenskrapet på Arkitekthögskolans elevtoalett, hon är uteliggare på Långholmen en sommar och då känns hennes liv inte helt sunt. Men hon turnéar med vänner på olika festivaler och spelar och sjunger, bor med samma vänner i ett kollektiv och går på folkhögskola, då känns hon sund. 

Hon stannar på Öland hos mormor och morbror. Morbror som mäter luftfuktigheten med en gammal tubsocka som han låter ligga ute på trappan. Hon krockar med en älg i mittlandsskogen, finner en själsfrände i Kalle som väntar på döden och snyggar upp barndomstorpet. 

Eva är en sann jägarinna i Kalmars jägarinnor, i Sund är hon på väg ut i livet men det tar sig som inte riktigt. Hon saknar inte vännerna från tiden på gymnasiet och hon är inte den person hon var då. Hon är jägarinna efter sitt eget liv, det liv som hon känner sig hemma i. 

Jag gillar Eva och jag gillar Sund och jag hungrar nu efter att få läsa den tredje delen om Eva i Ölandssången. 

                                         Bild från förlaget

Katarina Bivalds Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt är nästa bok till bokcirkeln. Vi har tidigare läst Bivalds Läsarna i Brooken Wheel rekommenderar som jag tyckte var helt okej men ingen omvälvande läsupplevelse varför jag var lätt skeptisk till att läsa ytterligare en bok av samma författare. Men tji fick jag! För Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt är bitvis så otroligt rolig att jag skrattar högt. Mitt i skogen omgiven av ramslök satt jag på Valborgsmässoaftonen och skrattade så att det ekade. För det är roligt när den 38-åriga Anette ska ta tag i sitt liv efter att hennes 19-åriga dotter flyttat från den lilla orten Skogshammar, någonstans på gränsen till Värmland, för att studera i Karlskrona. Kvar blir Anette som varit mamma sedan hon var nitton och helt inrättat sitt liv efter att just vara mamma. Plötsligt har hon all tid i världen att göra det hon själv vill, vad nu det är. Det enda hon vet att hon inte vill bli som sin egen mamma. Mamman som nu är senildement och avslöjar både det ena och det andra i sin minnesdimma. Anette drömde som artonåring att klara sig själv, äga sitt eget hus och ta motorcykelkörkort. Klarat sig själv har hon gjort som ensamstående mamma men något hus blev det aldrig men motorcykelkörkort är något som hon nu ska göra, eller iallafall prova att köra motorcykel på en körskola, själva körkortet är inte så noga med. Så mellan arbetspassen på den lilla butiken Mat-Extra tar Anette körlektioner med den otroligt pedagogiska Lukas som körlärare. Dessutom blir hon tillfrågad av kommunalrådet Anna Maria om hon inte kan hålla i den traditionella Skogshammardagen. Så plötsligt har Anette allt möjligt att göra trots att hon är ensamstående mamma utan barn. 

Komplikationer blir det förstås och det är en feelgood-bok så slutet är ganska uppenbart men det händer mycket roligt på vägen. Bästa vännen Pia inte att förglömma. Pia som även hon jobbar på Mat-Extra och är ensamstående och en sann ironiker. Bäst är att hon döpt den lokala syltan till Spritköket då hon ansåg att stället bytte namn så ofta. 

Vill du bli underhållen ska du läsa Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt, men inte om du vill läsa en djup tolkning av småstadslivet.

"Nu ska vi göra dig ful, sa mamma. Hon visslade. Jag såg i spegeln hur hon förde kolbiten över mitt ansikte. Det är ett vidrigt liv, viskade hon. Det bästa man kan vara i Mexiko är en ful flicka."

Att vara ful är vardagen för Ladydi Garcia Martines och hennes vänner i byn på den lilla kullen i Mexiko. Är man vacker blir man stulen av knarkkungar för att bli deras sexslav. Byn är omringad av opiumfält och knarkkarteller. Så fort flickorna på kullen, för det är bara flickor, inga pojkar, gömma sig i en för ändamålet grävd grop och ligga kvar där tills kidnapparen försvunnit och djungeln runt omkring börjat tala igen. För när knarkkungarna kommer i sina stora bilar tystnar alla djur runt omkring. 

Ladydi är bokens berättare, en flicka som är i nedre tonåren när vi träffar henne först och sexton år när boken tar slut. Hon lever ensam med sin mamma då pappan stuckit till U.S.A för att först försörja sig och sin familj men sedan för att försvinna för gott ur Ladydi och mammans liv. Så ser det ut för de flesta flickor på kullen, papporna arbetar först i Acapulco som är den närmsta staden men försvinner sedan till U.S.A för att försörja sig som trädgårdsmästare eller bartenders. Den enda mannen som finns kvar, till och från, är grannkillen Mike som försörjer sig på ett icke legalt vis och är den enda som har mer än en mobiltelefon. Ladydi´s mamma städar åt en familj en gång i veckan och det är det hon försörjer sig och dottern på då maken slutar skicka hem pengar. Mamman är försupen och Ladydi får klara sig rätt bra själv. Hon har sina vänner på kullen som lever under liknande förhållanden. 

En bön för de stulna är en bok skriven av författaren Jennifer Clement som har intervjuat ett stort antal kvinnor i Mexiko innan boken kom till. Hon har intervjuat dem om deras verklighet och efter det skrivit boken ur en ung flickas perspektiv. 

Boken var senaste valet i bokcirkeln och vi fick tips av en tidigare kollega som läst boken innan hon gav sig iväg på ett uppdrag i Mexiko som volontär. 

Läs denna verklighetsbaserade roman, ett tidsdokument över dagens Mexiko och den verklighet många kvinnor och flickor lever i. 

Kalmars jägarinnor är fem tjejer som under tonårstiden är varandras likheter, motpoler och bästa vänner. Tjejerna som alltid hänger ihop och som fördömer sin hemstad Kalmar. Fem tjejer vars historia berättas från Eva Zackrissons vinkel, hennes berättelse om Linden, Jenna, Sudden, Jossan och sig själv. Om Lindens cancersjuka mamma, om Suddens datanörderi och om Jonna och Jenna som inte riktigt går att skilja åt. Tove Folkesson skriver med ett sådant poetiskt språk att jag faller pladask. Att få läsa om fylleslag, tjuvkörning, vapengömma och föräldrar som florerar i perifirin genom det språk som bara sjunger genom boken kan göra den mest skeptiska läsaren lyrisk. 

De fem tjejerna kommer undan med det mesta, allt från inbrott i en kiosk och i matsalen på gymnasiskolan, tjuvkoppling av bilar, rejäla fyllor och lättare misshandel av handbollstjejerna. Deras eviga motto är Ingen skulle väl någonsin komma på att misstänka oss. Och ingen gör heller det fast de lever i kanten av det som skulle kunna bli värre kriminalitet. Om mottot är Ingen skulle väl någonsin komma på att misstänka oss så är Jägarinnornas mantra Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga. Det mantrat svävar över dem som en osynlig skugga var de än är och vad de än gör. 

Jag hade aldrig hört talas om Tove Folkesson och hennes författarskap förrän härom veckan då tredje boken i hennes triologi om Eva Zackrisson kom ut, Ölandssången. Jag läste då att första boken i trilogin heter Kalmars jägarinnor och den andra boken heter Sund. På biblioteket hittade jag en i princip oläst Kalmars jägarinnor som fick följa med hem. Så min påskläsning blev inte en deckare utan en samtidsroman om senare tonårs åren i Kalmar och jag sörjer att biblioteket har stängt idag då det är annandag påsk för jag vill så gärna låna Sund och fortsätta läsa om Eva och hennes liv och vad som egentligen hände efter gymnasiet när jägarinnorna försvann åt fem olika håll. 

                                                Bild från förlaget

I tjänstens vägnar befann jag mig i eftermiddags i en skolsal i en av Eskilstunas äldsta skolor; högt i tak, stora fönster och gammal utrustning. En hög med välanvända exemplar av Vår flora i färg från 1965 fångade min uppmärksamhet. Hur många elever har bläddrat i dem? Hur många exkursioner har de varit med på i markerna kring Eskilstuna? Frågor jag aldrig kommer få svar på. Däremot tror jag att de kommer fortsätta användas då och då, plockas ned från sin hylla, bläddras i och glädjas åt.

Jag bläddrar bland e-böckerna på Storytel och hittar Min pappa Ann-Christine, en bok jag tänkte läsa när den kom ut 2014 men sedan kom andra böcker imellan, som vanligt. Men nu fanns den i min ficka och jag började läsa detta vackra porträtt som Ester Roxberg skrivit om sin pappa Åke som när han närmar sig sextio år kommer ut som Ann-Christine. Åke som är trebarnspappa, gift med en kvinna, en riktigt "karlakarl" som bygger, gjuter, tapetserar och lagar allt från cyklar till mat. De tre döttrarna är vuxna och utflugna och det är kanske då Åke får chansen att bli den han alltid känt att han varit. För det kommer fram i boken att han redan som liten känt detta behov. Det handlar om Åkes förvandling och om Esters resa till att få en pappa som heter Ann-Christine istället för Åke, som klär sig i damkläder och bestämmer sig för att leva som Ann-Chirstine på heltid. Hur Ester upplever skam men samtidigt stolthet och när hon till slut frågar om hon fortfarande ska kalla honom för pappa. Och när Ester ringer för att boka kyrka för att döpa sitt nyfödda barn och förklarar att hon vill att hennes pappa ska döpa barnet då han är präst, inga problem får hon till svar och personen i andra ändan ber om pappas namn: 

- Ann-Christine Roxberg.
- Jaså, jag tyckte du sa din pappa.
- Ja.
- ... Jaha.

Det här är en bok som behövs! Den ger så mycket förklaringar och så mycket att tänka på. Att en manlig präst i övre medelåldern byter sitt sätt att leva, från man till kvinna och att det accepteras väldigt väl av kyrkan och av familjen. Min pappa Ann-Christine gör mig varm och jag tycker att alla borde läsa boken för att få mer förståelse för det man kanske inte vet så mycket om. Som man kanske blundar för eller inte törs se.