Ibland rusar jag in på bibilioteket för att lämna en bok mellan två möten men jag brukar alltid finna mig stå och titta på korttidsutlåningshyllan och där hittar jag nästan alltid något. Sist jag stod där hade jag med mig Damkören i Chilbury av Jennifer Ryan hem och det är jag glad för. Precis som Guernseys litteratur -och potatisskalspajssällskap handlar Damkören i Chilbury om en mindre grupp människor under andra världskriget som gör det bästa för att stötta varandra och klara sig utan sin vanliga vardag och precis som Guernseys litteratur -och potatisskalspajssällskap är Damkören i Chilbury skriven i brevform men även i dagboksform. Ett lite annorlunda sätt att föra en historia framåt, men det funkar. 

När kriget bryter ut och i prinicip alla män försvinner från den lilla byn Chilbury lägger byns präst ned kören för att de inte har några manliga stämmor längre. Det blir ramaskri och in träder musikdirektören från grannortens universitet och startar en damkör. Det bir också ramaskri över det till en början för hur ska man klara sig utan mansstämmor. Det visar sig dock gå mycket bra. Förutom kören händer allsköns saker i den lilla byn; unga söner sänds ut i krig, inakckorderingar som måste ske, barnmorskan som trasslar in sig i en utpressningshistoria, fina familjens dotter som förälskar sig handlöst i en för byn okänd konstnär, hennes lillasyster som ser och hör alldeles för mycket och mitt i allt det står Mrs Tilling som blir en klippa i dessa orostider efter att ha varit allt utom det innan kriget kom. 

Damkören i Chilbury är lättläst underhållning med insyn i hur det kunde vara i en by på den engelska landsbygden under början av andra världskriget och en fin skildring om vänskap över åldersgränserna. 

                                    Bild från förlaget

                                            Bild från förlaget

På Skärtorsdagen stod jag och hängde utanför Pocket-Shop på centralen i Stockholm och kastade ett par förströdda blickar på böckerna som de frontat, för jag skulle absolut inte han någon bok. Men ögonen fastnade på 1793 av Niklas Natt och Dag. Gissa vad jag hade med mig därifrån? Och vilken tur att jag gjorde detta köp! 

Året är 1793, Gustav III är mördad och det kaos i hur Sverige styrs. Där kastas vi som läsare rätt in i ett skitigt Stockholm och fyndet av ett lik utan armar och ben i den igenslammade sjön Fatburen på Södermalm. Det är den alkholiserade palten Mickel Cardell som drar upp liket och det är där historien börjar. Chefen för Stockholms poliskammare kallar in Cecil Winge för att lösa mordet. Till saken hör att Winge lider svårt av en lungsjukdom och sjunger på sista refrängen. Han åtar sig dock fallet och tar hjälp av Mickel Cardell. Utredningen leder dem in i lorten men även till de finare salongerna. När de tror att de kört fast uppenbarar sig plötsligt en öppning som tar dem vidare och det är bråttom för Winge blir sämre och sämre och hans beskyddare på poliskammaren är på väg att avsättas. 

1793 är en av de obehagligaste böcker jag läst och ändå kunde jag inte sluta. Språket är utmärkt, beskrivningen av Stockholm och hur vedervärdigt det var är fantastisk och historien är svindlande. Läs denna bok och läs något helt annorlunda inom deckargenren. 

Boken till nästa bokcirkelträff är Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen, skriven 1899, och vald av Cathrine. Vilken grej att få återuppleva Lagerlöfs författarskap! 1996 hade jag en riktig crush på Gösta Berlings saga och den måste läsas nu igen. 

Men nu är det En herggårdssägen jag läst och jag mindes den som lite kuslig med en fot i folksagorna och så är det också. Boken handlar om studenten Gunnar Hede som blir tokig när han försöker tjäna pengar för att kunna behålla det gods han ärvt. Genom livet, i olika skeden och på olika platser träffar han den några år yngre Ingrid. Första gången är när han är student i Uppsala och hon kommer med sin blinda morfar så att denne ska kunna spela fiol utanför folks fönster och på så sått tjäna pengar. Sedan träffas de på flera olika ställen och historien blir rätt märklig innan den finner sin sluttamp. 

Jag gillar Lagerlöfs beskrivande språk och hur hon förflyttar sig mellan rikemanslivet och de fattigaste fattiga via ett nedslag hos några kringresande gycklar och tillbaka till en fattig prästgård. Jag rekommenderar Lagerlöfs författarskap varmt, om man har läst henne, läs igen det är det värt! Det ska bli mycket roligt att höra vad mina vänner i bokcirkeln tycker. 

                                  Bild från förlaget

Någonstans fick jag ett tips om att läsa Agnes Lidbecks Förlåten, jag tror att det var från tidningen VI. Jag hittade den på Nextory och laddade ned den och började läsa direkt och fastnade direkt. Någongting hos systrarna Ellen och Maria fick mig att fastna, kanske deras relation till varandra eller relationen till den döda brodern eller relationen till mamman och pappan. De som skilde sig när Ellen och Maria var nästan vuxna och hur pappan flyttade ut till sommarhuset i Stockholms skärgård och mamman till en lägenhet i Spanien. Hur Ellen får ett prestigefyllt arbete som tar henne runt hela världen flera gånger i månaden och hur Maria arbetar i hemtjänsten och är ensamstående förälder till Dag. Var är pappan till Dag undrar jag som läsare. Och varför är Ellen så distanstagande? 

Jag läser om hur pappan dör och de två systrarna måste spendera ett par veckor tillsammans för att röja ur sommarhuset och hur de återupplever minnen tillsammans och minnen var och en för sig. Huset där storebrodern hängt sig i badrummet och farmodern varit den fasta punkten. 

Förlåten är en vacker roman om relationer mellan syskon, föräldrar, farföräldrar och till ett barn som också är ett syskonbarn. Jag uppskattar den väldigt mycket men är skeptiskt till slutet. Att Förlåten lämnar frågor obesvarade gör inget men slutet känns avhugget. Ändå rekommenderar jag denna roman varmt. 

                Bild från förlaget

Någonstans läste jag om Jill Santopolos Världen utan dig och hittade den på Nextory som ljudbok. Laddade ned den och där har den legat några veckor. Igår började jag lyssna och jag blev helt fast! Det är inte ofta jag gråter när jag läser men idag har tårarna runnit längs mina kinder när jag lyssnat, lyssnat och lyssnat. 

Lucy och Gabriel träffas under en litteraturkurs på Colombia universitetet i New York den elfte september 2001. Sin första kyss har de på taket till Gabriels studenthus medans tornen i Twin Tower brinner som värst i bakgrunden. Där börjar deras historia, Luc och Gabs. Redan samma dag går deras vägar åt olika håll och möts igen över ett år efter senare i en bar på Lucys födelsedag. Där tar deras vägar samma rutt under ett drygt år och de lever i ett lyckligt förhållande i en lägenhet på Manhattan som är Gabs. Sedan skiljs deras vägar åt igen och möts sproadiskt genom åren. Lucy gifter sig och skaffar barn medan Gab är fotograf åt AP i mellanöstern. Men det band som de har mellan varandra klipps aldrig av, kärleken finns alltid kvar hos dem till varandra trots att de har andra kärlekar i sitt liv. 

Världen utan dig har Lucy som berättare, hon berättar historien om sitt och Gabriels liv för Gabriel. Men historien är mest om det liv Lucy lever utan Gab och det hon vill att han ska få vet. Hon frågar honom om han minns vissa saker vilket gör det mycket vackert. Och det jag undrar hela tiden är varför berättar hon den här historien för Gabriel? Vad har hänt? Var är de?

Jag måste skaffa Världen utan dig i riktig bokform och på engelska, där den heter The Light we lost, för att få ta till mig berättelsen på originalspråk och insupa alla litterära citat som Lucy och Gabriel använder till varandra. Litteraturvetaren i mig blir alldeles varm när en modern författare har med citat ur Lady Chatterlys älskare och Shakespears sonetter i sin roman. 

Vill du läsa en vacker roman om kärlek, svek, svartsjuka och livet rekommenderar jag denna bok varmt.

                                                     Bild från förlaget

Peter May har lyckats med ännu en deckare från yttre Hybriderna. Återigen går jag i vinden och regnet på ön Harris och följer handlingen i Coffin Road. Miljöbeskrivningarna är underbara och gör att man som läsare är där. 

Coffin road börjar med att en man spolas i land på Harris och han har ingen aning om vem han är eller vad som har hänt. Han misstänker att han fallit över bord på en båt då han har flytväst på sig. En granne hittar honom och följer med honom hem och när han öppnar dörren tar en brun labrador emot honom med stor glädje och mannen kommer på vad hunden heter. Via ett kuvert med ett namn på får han reda på vad han heter, eller tror sig heta, Tim. I sitt letande i vem han är hittar han en karta med rutten Coffin Road utmärkt men han har ingen aning om varför. Han gör en utflykt till stället tillsammans med grannen Sally som han har ett förhållande med i smyg, Sally är gift. Det är till Sally han vågar anförtro sig att han tappat minnet och hon har mycket svårt att tro honom till att börja med. 

Plötsligt dyker ett lik upp på en grannö till Harris och Tim blir misstänkt då han varit på ön och blivit sedd. Samtidigt får man följa 17-åriga Karen Fleming som bor i Edinburgh och inte kan tro att hennes pappa tagit livet av sig ett par år tidigare. Hon börjar nysta i den historien och finner fakta som hon aldrig trott. 

Coffin Road är en riktig bladvändare och samtidigt som jag vill veta vad som händer vill jag att den ska vara längre. Peter May har en förmåga att trollbinda och hålla läsaren på sträckbänken. 

Läs denna välskrivna deckare och om du inte läst hans tidigare böcker är jag avundsjuk att du har de kvar att läsa. 

                          Bild från förlaget

Sedan 1988 har jag låtit min själ värmas av Eldkvarns låtar. Jag hade praovecka på ett charkuteri i åttan där radion ständigt stod på med radio Södermanland inrattat och det var där jag första gången hörde Eldkvarns stora hit Kärlekens tunga. Redan samma vecka gick en del av månadspengen till albumet Kungarna från Broadway, LP var det som gällde på den tiden. En LP som sedan spelades in på band för att ha i freestylen. Således har jag lyssnat på Eldkvarn i trettio år och jag tröttnar som inte. I två dagar har jag nu varit och jobbat i Eldkvarns hemstad, Norrköping, och då finns självklart Eldkvarns musik i mina öron. Inte längre inspelad på band och i en freestyle men samma poesi fyller mina öron och min själ med värme.
I låten Alice sjunger Plura i en av verserna om Sankt Persgatan och på Sankt Persgatan promenerade jag igår kväll och imorse fick Alice fylla mig med energi på väg till jobbet. Och nu på tåget hem igen fylls jag av resten av albumet Himmelska dagar.

Enligt vissa källor är Konstiga huset (Crooked house) av Agataha Christie författarens egna favorit. Det kan jag förstå för den är mycket speciell och jag har läst den förr men kom inte ihåg något av den. 

Konstiga huset heter Tre gavlar och ligger i en fin Londonförort. I huset bor familjen Leonides vars familjeöverhuvud just blivit mördad av gift som placerats i hans insulinflaska. Inte nog med att han blivit mördad så är även hans testamente puts väck.

En av familjemedlemmarna är Sophia vars fästman, Charles, just kommit hem efter flera år i utlandstjänst och nu vill gifta sig. Det är Charles som är bokens berättarröst. Sophia vill dock inte gifta sig förrän mordet är löst och Charles tar på sig att hjälpa Scotland Yard i undersökningen. Charles får bo i huset tillsammans med familjen och lär känna dem alla mer eller mindre. Sophia har två yngre syskon, ett av dem är tolvåringen Josephine som är mycket upphetsad över mordet på sin farfar och leker amatördetektiv. Hon är sedan länge expert på att lyssna vid dörrar och har därför mycket stor vetskap om vad som händer i det stora huset där halva släkten bor. Dock är det inte alla som är förtjusta i den information Josephine håller på. 

Konstiga huset är en pusseldeckare utan vare sig Miss Marple eller Poirot, men den är riktigt bra! Upplösningen är utan jämförelse med någon annan av de deckare jag läst. Således tipsar jag dig om att läsa denna bok.