Jag har just avslutat Elizabeth Macneals The Doll Factory, Dockmakerskan på svenska, och jag är alldeles glad över att ha läst denna bok. Jag tänkte när jag började läsa den att det är lite som Miniatyrmakaren fast i London istället för i Amsterdam och ett par hundra år senare. Men miljöerna är lika; mörka gränder och starka kvinnor i huvudrollen. 

Året är 1850 och Iris och Rose är tvillingsystrar som försörjer sig, och sin familj, som porslindocksmålare hos en grym dam i London. Iris drömmer om att bli konstnär och på nätterna målar hon i smyg i källaren. En dag blir hon upptäckt av en av de prerafaelitiska konstnärerna, Louis Frost, som vill ha henne som modell till en av sina målningar. Efter mycket tvekan tackar Iris ja till erbjudandet då hon även förhandlat fram att förutom lön ska han också lära henne att måla. Splittringen mellan Iris och Rose är ett faktum och även föräldrarna säger upp bekantskapen med Iris när hon väljer att ta jobbet som modell, det är, i föräldrarnas ögon, snäppet över att vara prostituerad. 

I London pågår den första världsutställningen och där upptäcker den speciella konservatorn Silas h den vackra Iris och blir besatt av henne. Han blir presenterad för henne av gatpojken Alfie som springer ärenden och Silas och åt Iris arbetsgivare. Silas vill ha Iris som sin och blir svartsjuk över alla gränser när han ser att Iris blivit Louis modell. 

Det är tidvis en spännande bok, men främst är den ett tidsdokument över London på 1850-talet när prins Albert just gift sig med sin Victoria och London är fyllt av horhus, gatpojkar men även av överklassen och deras underhållning. För flera år sedan gick det en TV-serie på SVT om de prerafaelitiska konstnärerna och jag fastnade för dem och deras verk. Louis Frost, som Iris blir modell åt, är påhittad men både Millais och Rosetti figurerar i handlingen. Och Charles Dickens som anti-prerafaelit.

En sista boktips så här på Nyårsafton 2019, läs Dockmakerskan och följ med till London på 1850-talet och till fattigdom, kärlek, dekadens och sorg. 

Jag slängde mig över Vi for upp med mor när Jag for ner till bror var slut, det var ett bra val! Jag blev inte besviken över fortsättningen på den fantastiska Jag for ner till bror. Den här gången far syskonen Jana och Bror norrut för att begrava sin mor i hennes hemby, Kukkojärvi. Syskonen undrar var de kommit när de kliver in kyrkan för att närvara vid modrens begravning och kyrkan är fylld av kvinnor klädda sjalett. Det visar sig att Kukkojärvi är centralorten för en sorts kristen sekt där kvinnorna är gammeldagsklädda, männen alltid bär kostym och singlar, och särskilt kvinnliga singlar, är inte tillåtet. Man ska vara gift och tillhöra församlingen. Man ska ha många barn och lyssna på pastor Silas. Det blir lite Knutbykänsla över det hela, det finns till och med en kristen skola i byn. Den är mycket noga med att följa läroplanen men i alla ämen och i allt ska jesus och bibeln finnas med. 

Givetvis blir Jana och Bror kvar i Kukkojärvi och Bror blir frälst. Det är en vindlande historia där Jana är centralgestalten. Hon spjärnar emot med näbbar och klor för att inte församlingen ska sätta klorna i henne medans bror fastnar i deras nät och vill lämna sitt gamla liv, inklusive flickvännen. Jana vägrar att lämna Kukkojärvi utan Bror. Givetvis trasslar Jana in sig i ett förhållande med en ny man, kusinen Jussi, samtidigt som hon inte kan sluta tänka på John. Det är rörigt i Janas liv och som läsare upplever jag henne självdestruktiv. Men hon hankar sig fram, fixar det mesta, bryter ihop och kommer igen. Och man får följa med Jana och Bror tillbaka till barndomen och deras sadistiska far och blundande mor. Jag lider med dem och hur de blir behandlade av pappan och hur mamman tittar bort. 

Men fortfarande är jag såld på Karin Smirnoffs språk, det lever i mig även när jag läst klart. Det är annorlunda och så vackert: Vi blev sittandes i soffan jussi och jag. Jag satt under hans arm med kinden mot hans hjärtslag och tänkte på döden. Hur nära den varit. Hur nära livet vi varit. Jag smälter över ett så vacker språk. 

Läs både Jag for ner till bror och Vi for upp med mor och njut. I april kommer del tre om syskonen, Sen for jag hem,  och det ser jag fram emot med glädje och lässug. 

                                           Bild från förlaget 

                                         Bild från förlaget

Åter på Grönland genom Mad Peder Nordbo och hans Mannen från Thule. Det är lika kargt som i Flickan utan hud och vansinnigt spännade och bitvis skräckläsning. 

Mattew, journalisten från Danmark som bosatt sig på Grönland för att komma ifrån sorgen av sin frus och sin ofödda dotters död, hamnar åter i ett äventyr han aldrig kunnat föreställa sig. Detta genom att hans halvsyster Arnaq försvinner spårlöst tillsammans med tre vänner efter att de varit på camping i Færingehavn. Stort sökpådrag görs utan att hitta någon av de fyra ungdomarna. Mattew och Tuparnaaq är övertygade om hon och hennes vänner blivit utsatt för ett brott. 

Parallellt med historien om Arnaqs försvinnande får man som läsare vara med 1990 och i ett amerikanskt experiment lett av militären och som Mattew och Arnaqs pappa deltar i. Där får jag som läsare ganska snart känslan av att något kommer gå över styr. 

Det är en rå deckare som griper fast och är svår att släppa. Jag hoppas innerligt att Nordbo har fler på gång för jag vill läsa mer om Mattew och alla runt honom i Nuuk och på övriga Grönland. Jag vill veta vad som händer med honom, Tuparnaaq, Arnaq och de andra i handlingen. 

Eljest är ett ord jag tycker om och första gången stötte på i P.O Enquist Musikanternas uttåg. Eljest är vad Janakippo och hennes bror är. Och inte bara de utan ganska många i den lilla byn Smalånger där boken Jag for ner till bror utspelar sig.

Till Smalånger kommer Jana för att hälsa på sin bror, Bror, som bor på deras barndoms småbruk och håller på att supa ihjäl sig. Jana och Bror är tvillingar och närmast albino och mycket lika till sättet. Jana har som tonåring stuckit sin far, fadren, med en högaffel med målet att döda honom. Fadren som var en tyrann och deras mor, modren, som blundar för den misshandel hennes barn blir utsatta för. Kanske för att hon själv är utsatt också och inte orkar eller vågar säga ifrån. I Smalånger träffar Jana den harmynte John som bor ensam i ett hus utan el en bit från Bror. En slags hatkärlek uppstår och Jana bestämmer sig för att stanna i Smalånger och flyttar in hos Bror. Hon lämnar Luleå och, som man som läsare får en liten glimt av, ett destruktivt förhållande. Det känns som det mesta i Janas liv är destruktivt. I Smalånger får hon jobb hos hemtjänsten och kastas på ett sätt tillbaka i tiden när hon besöker de olika personerna på sin runda i hemtjänsten. 

Eljest är språket som boken är skriven på också, på ett sätt som tilltalar mig. Inga namn skrivs med stor bokstav och för -och efternamn skrivs ihop. Inte så mycket dialektalt men några ord och korta meningar, inte ett kommatecken i hela boken. Vackert är språket genom hela boken, nästan poetiskt här och där: "Jag ställde tekoppen på diskbänken. Vi stod vid diskbänken och värkte."  eller "Jag går vilse sa jag. Hitta mig."  

Jag for ner till bror är en ganska mörk bok där man får följa med till tvillingarnas barndom, följa dem idag och faktiskt fundera på vad det ska bli av dem när boken är slut. 

Jag har hört så mycket om Jag for ner till bror och när Catarina i min bokcirkel berättade att hon fastnat för boken i onsdags vid lunchbordet i personalrummet kände jag att det var dags att läsa den. Och läst den har jag gjort, på två dagar för jag fastnade totalt i boken. 

Läs denna nakna, svarta, glada, förskräckliga, fantastiska debutbok av Karin Smirnoff. Nu ska jag läsa fortsättningen, Vi for upp med mor, och jag ser fram emot en helg med läsning. 

                                        Bild från förlaget