För många år sedan tipsade min syster mig om en amerikansk deckare/thriller Kamelklubben av David Baldacci som både jag och min man läste och gillade. Jag är ingen stor fan av amerikanska deckare/thrillers men Kamelklubben gick hem hos mig. Sedan sprang vi på fortsättningen av Kamelklubben på en bokutförsäljning; Samlarna och Förrädarna. Dessa två böcker har sedan blivit stående i hyllan här hemma tills min man under sin semester började läsa Samlarna och verkligen sträckläste den och direkt efter gav sig på Förrädarna. Detta inspirerade mig och på ett par dagar har jag nu läst de båda fortsättningarna. 

Det är inte ofta jag drar efter andan när jag läser men det gjorde jag två gånger när jag läste Samlarna. Spännande så det förslår! Man får träffa samma karaktärer som man lärde känna i Kamelklubben, fyra herrar mellan 50 och 60 år med varierande bakgrund som skapat föreningen Kamelklubben. Kamelklubben har har rönt framgångar i att knäcka statsproblem och har gott anseende hos FBI och CIA och leds av Oliver Stone en före detta elitsoldat. Samlarna börjar med att talmannen in representanthuset skjuts på sin klubb av en krypskytt vid namn Roger Seagraves och lyckas komma undan. Kort därefter hittas chefen, Jonathan DeHaven, för Library of Congress raritetsbibliotek död i ett låst valv. På Library of Congress arbetar Caleb som är en i Kamelklubbens kvartett. En nervös bibliotikarie som är den som hittar Jonathan. Detta blir upptakten till Kamelklubbens utredning om vad som hänt och snabbt kopplar man ihop mordet på Jonathan och mordet på talmannen. De upptäcker också att någon eller några säljer hemliga uppgifter om U.S.A till fienden och att detta har något med morden att göra. Kamelklubben börjar samarbeta med storsvindlaren Annabelle Conroy som plötsligt dyker upp i Wahington DC och spelet har sin början. Samtidigt som man letar efter mördaren har Annabelle Atlantas största casinoägare efter sig efter att ha svindlat honom rejält. 

Förrädrarna tar vid precis där Samlarna slutar och jag kastade mig över fortsättningen då Samlarna slutade med en riktig cliffhanger. Oliver Stone har ett förflutet som elitsoldat som arbetat under ytan åt regeringen tillsammans med flera andra i en grupp. Plötsligt hittas en efter en av dessa forna kollegor döda och Oliver förstår att hans tid snart är kommen. Han tar hjälp av Kamelklubben och Annabelle för att ta reda på vad som händer samtidigt som Annabelle tar hjälp av Kamelklubben för att komma undan den casinokung hon svindlat. Det blir en tät historia som leder genom maktens korridorer, till rysk spioner, till mördarmaskiner med helhylle dubbelliv. 

De är bra! Både Samlarna och Förrädarna även om jag uppskattar Samlarna mer. Vill man läsa lite hårdkokt amerikansk deckare så läs Kamelklubben och fortsätt med Samlarna och till sist Förrädarna, de är läsvärda. 

Ofta lyssnar jag på böcker på engelska men allt för sällan läser jag på engelska. Men nu har jag gjort det och som vanligt är det en extra nivå på upplevelsen. Ann Cleeves Cold Earth med den småbuttre polisen Jimmy Perez. Som vanligt verkar han på Shetlandsöarna och Cleeves beskrivning av öarna har förfört mig förr och än mer nu när jag läser på originalspråk. 

Jimmy är på begravning när det blir ett jordskred som drar med sig gravstenar och annat i dess väg. En bit därifrån ligger en liten stuga och som har blivit helt förstörd när jordmassorna tagit sin bana genom huset. Utanför huset hittar Jimmy och en av begravningsgästerna, och tillika Jimmys granne, Kevin liket av en kvinna. Det är uppstarten till Cold Earth och det visar sig snart att hon inte dött av jordmassorna utan var död redan innan det hände. Jimmy och hans kollegor får således ett mord att lösa på en helt okänd kvinna. 

Som vanligt leverera Cleeves, jag har aldrig blivit besviken när jag läste en deckare av henne. Således är det här ett boktips till hängmattan eller var man nu spenderar sommaren. 

                                       Bild från förlaget

Ibland, inte så ofta längre, blir jag förförd av en roman. Mödrarnas söndag är en sådan bok. Jag hämtade den i fredags på biblioteket, det var min tur i kön. Började läsa på tåget hem från landet, Södertälje, igår och längtade hem från jobbet för att få läsa färdigt denna förförande bok idag. När den var slut, sista ordet var insupet, blev jag sittande likt en kärlekskrank kvinna som törstar efter mer. För Graham Swift skriver så jag vill ha mer. Jag vill ha mer av Jane Fairchild och av Paul Sheringham och av Oxford och av den 30 mars 1924. Jag kommer länge, länge bära med mig den 30 mars 1924. 

Jane är husjungfru åt familjen Niven i en mindre ort på den engelska landsbygden. När hon är sexton år möter hon dens sjuttonåriga överklassonen Paul på ortens postkontor, Paul som är den enda överlevande av tre bröder efter första världskriget, och de inleder ett förhållande. Ett förhållande som håller i sig i flera år, i smyg i buskar och uthus, aldrig i ett sovrum. Som läsare anar man en sann kärlek mellan de två även om Jane inte vill förstå det riktigt. Paul som kallar Jane sin "vän", ser till att hon får pessar för att han säd ska komma nära men inte för nära. Man får tänka att det är 1920-tal och hur modernt det måste varit. 

På Mödrarnas söndag, den 30 mars 1924, varm som en försommardag ringer Paul, som ska gifta sig om två veckor, till det Nivenska huset och ber Jane komma och gå in genom huvudentrén till hans föräldrahem godset Upleigh. Huset är tomt; Pauls föräldrar är och äter lunch med den blivande brudens föräldrar och paret Nivet, tjänstefolket, en husjungfru och en kokerska, är och hälsar på sina mödrar. Paul tar emot Jane, eller Jay som han kallar henne, i huvudentrén och leder henne genom det tysta, tomma huset till sitt rum och det är där vi träffar dem. De är just klara med kärleksakten och boken börjar, eller slutar. Det är så vackert det som sedan utspelar sig; tillbakablickar, nuet, nakenheten, kärleken, respekten och döden. 

Jag är förförd och förälskad. Det här är en bok som för alltid kommer vara med mig.

Jag har redan beställt den på engelska för att få ta del om detta fantastiska på originalspråk. Det var länge sedan jag kunde rekommendera en bok som denna. Läs den, förförs av den och låt den leva i dig! 

                                           Bild från förlaget     

Vissa dagar om året är som gjorda för läsning; Sverige står still, jag är ledig, barnen trötta. Midsommardagen är en sådan dag. Detta innebär att jag idag kommer att läsa, läsa och läsa. Klockan är inte ens nio och huset sovande tyst och jag har redan börjat. Sällskapet är en kanna te och platsen är för tillfället sängen. Sällskapet och platsen kommer variera under dagen, förhoppningsvis får jag dottern som sällskap under eftermiddagen och till kvällen blir det högläsning. Trots att båda barnen är i tonåren och läser själva har vi fortsatt med högläsningen då och då, på begäran av dem, det rekommenderas varmt för de stunderna är fantastiskt härliga.
Dagens läsning för mig är Frihet av Jonathan Franzen, nästa bok till bokcirkeln. kursiv text

Jag har gett Ölandssången min eftermiddag. Med regnsmatter mot altantaket och tystnad omkring mig har jag fått Ölandssången till mig. Jag är förförd av Tove Folkessons språk och berättarteknink, det känns som den tagits till ytterligare en nivå sedan Kalmars Jägarinnor och Sund. Jag läser med hunger och vill veta hur det ska gå för Eva Zackrisson som en gång var jägarinna men efter det svävat ut och inte riktigt vetat vem hon är och var hon är. I Ölandssången är hon närmare trettio, har funnit rätt i sina studier men konstaterar, när mormodern tycker att hon ska se till att få en examen, att någon examen lär det aldrig bli. Mormor Stickan som aldrig själv fått studera men läst hela bibliotektets innehåll och säger till Eva: Att leva utan berättelser är som att halka omkring i lera. Då önskar jag att jag hade en mormor och att hon vore som Stickan. 

Eva spenderar en vår med sin mormor på Öland, i huset Hellas och i mormors kök. Hon ska skriva uppsatas om Futharken (runskriften) men kommer som ingenstans med det. Istället har hon nyckeln till nyligen bortgångna Kalles sjöbod och i hans dagbokshäften finner hon sanningar hon aldrig trodde hon skulle få veta. 

Jag är förförd av hela trilogin och rekommenderar den varmt. Jag är glad att Weyler förlag har valt att satsa på denna poetiska trilogi. Jag hoppas, och tror, att jag kommer få läsa mer av Tove Folkesson. 

                                            Bild från förlaget

Jag får en bild på sms från min Yonas. Det är vår Saga på bilden liggandes i min hängmatta på landet, dit min familj åkt några dagar medan jag gått skrivarkurs. Hon ligger där precis som jag brukar med en bok att läsa, iklädd min regnrock.

Den här veckan har jag semester för att gå skrivarkurs på Eskilstuna folkhögskola. Min förhoppning är att utveckla mitt skrivande och att bli inspirerad att skriva mer. En lyxvecka!

Jag har ynnesten att Sveriges största hällristning i min stad, Sigurdsristningen. Ristningen är från 1000-talet och täcker en berghäll. Alla barn i Eskilstuna kommun fick och får besöka ristningen i trean, jag minns att det inte var någon stor grej för jag var uppvuxen en knapp mil ifrån den. Nu tycker jag däremot att den är mycket märkvärdig och visar den gärna för gäster som inte är från staden. På en av bilderna är berättelsen om Sigurd Fafnesbane, läs den gärna. Ett tidigt litterärt verk som rekommenderas varmt.