För ungefär ett år sedan skrev jag om tredje boken om The Thursday Murder Club, Torsdagsmordklubben på svenska, och nu har jag läst den fjärde boken om gänget, The Last Devil to Die, Den sista djävulen att dö. Jag älskar att hänga med Elizabeth, Joyce, Ron och Ibrahim och när de hamnar i mordmysterier. 

Den här gången är det en terracotta låda med heroin för en miljon som försvinner samtidigt som en vän till gänget blir mördad. Självklart tar gänget tag i att lösa mordet, hitta heroinet och på så sätt hjälpa polisen. Dock är det inte enbart Donna och Chris från polisen denna gång utan en höjdare från London, givetvis med mycket taskig attityd, som kopplas in. Detta gör att även Donna och Chris går en hel del under radarn för att hålla sig undan den överordnade kollegan. 

Som vanligt är det mycket roligt till och från och som vanligt är det dråpligt men samtidigt en plot som håller hela vägen, Osman är bra på att inte lämna några lösa trådar. 

Läs böckerna om The Thursday Murder Club, alla finns på svenska, och få lite skratt och värme! 

                                    Bild från förlaget

                                          Bild från förlaget

Andra världskriget i Storbritannien var ju något helt annat än i Sverige. Barn evakuerades från London redan i slutet av 1939 och det är om två av dessa barn The Secret Book of Flora Lea handlar om. Systrarna Flora och Hazel som evakueras till en liten by utanför Oxford och där blir inhysta hos en ensamstående mamma och hennes son Henry och får det riktigt bra. Hazel är 14 och lillasyster Flora fem år och Hazel tar stort ansvar för att Flora ska må bra när de är utan mamma som är kvar i London. Hon hittar på en fantasivärld dit de kan fly när det är extra jobbigt. Hazel hittar på vartefter och Flora älskar den världen vilket gör att Hazel börjar skriva ned berättelserna. En dag 1940 försvinner Hazel medan Hazel och Henry smugit iväg för sig själva en stund. Man tar för givet att Flora druknat i Themsen och sökandet pågår i dagar utan reslutat och Hazel svär att hon aldrig mer ska prata om fantasivärlden, komma tillbaka till den lilla byn och framförallt aldrig mer prata med Henry. 

1960 jobbar Hazel i ett antikvariat och hennes sista dag på jobbet, hon ska byta jobb, hittar hon en bok som handlar just om den fantasivärld hon skapat för sig och sin syster 20 år tidigare. Författaren är en amerikansk kvinna och Hazel bestämmer sig för att ta kontakt med kvinnan som måste veta vem Flora är eftersom de aldrig berättat om fantasivärlden för någon, ett löfte de höll hårt på. Det blir en omtöcknad väg för att hitta sanningen om var Flora tagit vägen för Hazel är tvärsäker på att Flora lever. 

The Secret Book of Flora Lea är helt okej, det är ingen bok som kommer stanna kvar hos mig men det är läsning för den som inte vill ha så mycket action eller tankenötter. 

Jag är åter i Stenträs! Stenträsk som jag fick stifta bekantskap med första gången i Polcirkeln. Wiking Stormberg är tillbaka, stukad av cancer och privatliv, och har just mist sin Mamma. Han har lillebrodern Sven att ta hand om och han har Alice i sitt liv. 

Wiking är sjukskriven när det flyter upp ett pålat lik i en myr strax utanför Stenträsk. Han blir ombedd att hänga med och titta på det som återstår av kroppen. Snabbt konstaterar man att man inte tror att det är en lastgammal kropp som pålats och utredningen börjar för att finna indentiten på skelettdelarna. 

Ett DNA-prov skickas till en populär släktforskartjänst och svaret som kommer åter är uppseendeväckande och gör att många stenar behöver vändas på i Stenträsk och familjen Stormberg. Inte bara när det gäller DNA:at utan också vad som hände en natt i början av 1960-talet och varför det finns ett okänt konto i släkten. 

Tysta män finns i flera led i släkten Stormberg, men varför har de tystnat?

För att få "rätt" vinkel på böckerna om Wiking i Stenträsk behöver man läsa dem i ordning, börja med Polcirkeln (som för övrigt är den bästa i trilogin), fortsätt med Kallmyren (den sämre i triologin men ändå värd att läsa) och avsluta sedan med just Stormberget. 

Jag måste säga att jag är glad att Marklund använder delar av den norrländska grammatiken och vissa ord, det ger genuitet till talspråket. Att hon dessutom avslutar med att berätta vad som hände med karaktärerna efter att trioligin är avslutad är fint för mig som läsare!

Läs Liza Marklunds trilogi om Stenträsk och som sagt börja i rätt ordninig och läs Polcirkeln först. 

                                                       Bild från förlaget