Lördagkväll och diktläsning vid matbordet innan allt dukas av och alla går och gör sitt eget; 15-åringen har frågat om en av mina favoritdikter, Kyssande vind av Hjalmar Gullberg, tidigare på kvällen och plötsligt är det läge för diktläsning. Eller rättare sagt recitering då den sitter i mitt hjärta sedan 1995 och jag en sen septemberkväll föll handlöst för en bodensare på besök i Kiruna, jag var ju en annans, blott lånad... Inte i en kväll i syrenernas tid, och gullregnens månad men ändå. Och när jag ändå var igång reciterade jag nästa stora favorit Gustaf Frödings En kärleksvisa som är så vacker och sorglig. Det slutade med att jag hade en rörd 15-åring med tårar i ögonen. 

Söndag förmiddag och 13-åringen är med i svampskogen och vi börjar prata om att han behöver ladda ned böcker att ha att lyssna på inför en kommande långflygning. Då får jag plötsligt veta att han håller på och läser (lyssnar på) Robin Hood och litteraturmamman får glädjefnatt men försöker hålla det ganska diskret. 13-åringen med dyslexi har hittat litteraturen på sitt sätt, han älskar att läsa men det är ständigt ett hinder för honom och nu har han hittat sitt sätt att läsa genom ljudböcker och slipper att mamma och pappa alltid måste läsa. Det visar sig att han är en bokmal av stora mått något vi aldrig vetat då det hela tiden har varit tjat om att läsa till dess att vi kom på att han har ju faktiskt problem med det. Och nu läser han Robin Hood, en klassiker! 

Således har de båd tonårsbarnen gjort sin mammas litteraturvetargen lycklig denna helg. De gör mig lycklig mest hela tiden, men ibland tar de mig med storm min Saga och min Einar.   

Guernseys litteratur -och potatisskalspajsällskap är en brevroman som jag läste första gången 2009 och skrev om här på bloggen i juni 2009. Anledningen till att jag läst om denna bok? Den är mycket härlig! Förra gången jag läste den hade jag fått den i ett bokbyte, denna gång lockades jag av den efter att ha lästs om den igen i ett par tidningar. 

Året är 1946, andra världskriget är slut och London ligger i spillror. I dessa spillror lever Juliet Ashton, författare, som under kriget försörjt sig på att skriva kåserier under namnet Izzy Bickerstaff och som nu, 1946, givits ut som bok under titeln Izzy Bickerstaff drar ut i krig. En bok som är omåttligt populär. En dag får Juliet ett brev från Dawsey Adams, grisbonde från den engelska kanalön Guernsey. Han har fått en av Juliet's gamla böcker i sin ägo och det han önskar hjälp med av Juliet är att få namnet till en bra bokhandlare i London som kan hjälpa honom att ordna fler böcker av samma författare. Detta är upptakten till resten av boken. Juliet svarar Dawsey som visar sig vara medlem i ett hastigt påhittat litteratursällskap. Hastigt påhittat blev det en natt när Guernsey var ockuperat av tyskarna och det var utgångsförbud. Ett antal vänner på ön hade smygslaktat en gris, haft en kalasmiddag och var på hemväg efter utegångsförbudstiden och stoppades, för att slippa undan straff hittar en i sällskapet på att de har diskuterat böcker och därför är på väg hem så sent. Juliet får genom Dawsey kontakt med resten av sällskapet och börjar brevväxla med dem. 

Guernseys litteratur -och potatisskalspajsällskap är en mycket fin bok, annorlunda att läsa en brevroman men annorlunda bra. 

Jag vill avsluta med ett citat som en av medlemmarna i sällskapet myntat: När man läser en god bok förstörs lusten att läsa dåliga. Så sant som det är sagt!

P.S Läs gärna inlägget från i juni 2009. 

När jag började läsa Entry island slutade jag omedelbart. Jag läste en sida och tre och en halv rad, precis som jag skrivit om här på bloggen. Jag fastnade nämligen vid:

Han sluter ögone och föreställer sig hur det var, hur det kändes, och vet att det var här det började, i en annan tid, i någon annans liv. Vem kan inte trollbindas över en sådan mening? 

Det är iallafall inledninge av Peter May's Entry Island som jag hade mycket svårt att komma in i men som fick mig att hänga kvar och sedan sugas fast för att få veta vad som egentligen hände under 1800-talet och i nutid.

På Entry Island sker ett mord för första gången i mannaminne. Offret är en rik affärsman och till en början tror man att det är hans fru mördaren har varit ute efter. Till ön kallas mordroteln från Montréal med Sime Mackenzie som talesperson då det är en engelsktalande ö i ögruppen Magdalenaöarna som i övrigt är fransktalande. Sime har sitt ursprung från Skottland och har engelska som modersmål men talar även felfri franska. När han träffar offrets fru Kate Cowell slås han av att han har träffat henne förrut. Det är upprinnelsen till denna deckare som också har en sidohistoria i 1800-talets hungerår i Skottland. Som handlar om klasskillnader, emigranter, död, elände och lycka. 

Det är inte ofta jag läser en deckare och fäller en tår, men det har jag gjort när jag läst Entry Island. En tår över levnadöden i 1800-talets Skottland men också över Sime McKenzies levnadsöde i nutidens Montréal. 

Jag har läst May's tidigare böcker som utspelat sig på Hebriderna och förförts av hans landskapsbeskrivningar och känt att jag är där, det gör jag inte in denna bok men den har ändå något som gör att jag tycker att den är läsvärd. Jag kan inte sätt fingret på vad men det känns oväsentligt, May är en författare som jag fattat tycke för. 

                         Bild från förlaget

Ni vet ibland när man läser och känner att man är där, inne i bokens miljöer med karaktärerna. Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda är en sådan bok. Jag läste den för flera år sedan och nu blev det nästa bok i bokcirkeln. Denna gång läste jag den inte, jag lyssnade på den och det var Eva Röse som läste, med bravur. Jag är inte överväldigad av svenska uppläsare men Röse gjorde det riktigt bra. 

Boken handlar om Camille som håller på att tyna bort, bor i en otätad vindskammare i ett av Paris fina områden, arbetar som städerska på nätterna och som egentligen är konstnär. I samma hus i en gigantisk våning bor Philibert de la Durbellière, som kommer från en högadlig gammal familj, stammar som få och säljer vykort utanför Paris' muséer. Inneboende hos Phillibert finns Frank, kvinnokarl och framstående kock med en mormor på ett äldreboende i hemstaden några mil från Paris. Dess tre personers liv och öden vävs samman en kall vinternatt när Phillibert räddar Camille från att frysa ihjäl i sin vindskammare. Han tar henne med sig ned till sin gigantiska våning och vänskapen är ett faktum. Frank är dock inte alls lika positiv till sin nya lägenhetskompis. 

Har du inte läst denna varma roman om de tre udda karaktärerna är det dags att göra det. Och har du läst den är den väl värd att läsa om för Tillsammans är man mindre ensam gör en glad och ger ett hopp om mänskligheten i en allt mer kall värld. 

Jag ska läsa en liten stund innan ögonen svider för mycket och jag ohjälpligt kommer somna. Jag börjar med en ny bok och läser prologen, en sida och två och en halv rad. De sista två och en halv rad förtrollar mig och nu blir det ingen mer läsning idag. Jag ska sluta mina ögon och drömma om vackra ord som trollbinder mig, förför mig och förtrollar mig.
Boken? Peter May's Entry Island.

Min son är tretton år och har just börjat sjuan. Vecka två är han sjuk och som förälder river vi vårt hår för vi vill inte att han ska halka efter från början. Jag skriver ut uppgiften de har jobbat med i engelska under veckan och den har trettonåringen och jag gjort idag. Inte visste jag att jag skulle få en läsupplevelse på köpet! Det uppgiften var, var inget mindre än Roald Dahls The Green Mamba, en kort historia ur författarens eget liv när han var i Tangayika, nuvarande Tanzania. Då trettonåringen har dyslexi blev det högläsning av mamman, och vilken härlig stund. Vi läser ofta högt här hemma men ibland blir det som extra härligt. In genom dörren kommer femtonåringen och slår sig ned bredvid sin bror och börja lyssna mitt i historien. 

En vardag i livet som blev så mycket mer än en skoluppgift, det är livet det! 

Jag har skrivit om den tidigare och jag kommer att skriva om den igen, min bokcirkel och de fantastiska kvinnor som är med i den. Fem år firar vi nu i höst, vi som är sju stycken statliga tjänstmän med läsning som stort intresse. Den vi träffas hos väljer bok och vi träffas 8-9 gånger per år och varje gång är lika fantastisk. Samma intresse för litteraturen men så olika som personer och det är det som gör det hela så härligt! Diskussionerna bubblar, skratten haglar, allvaret knyter oss samman och allt detta gör att vi fortsätter att träffas. Igår diskuterade vi Jonathan Franzens Frihet och åsikterna spretade vilt. Till nästa gång ska vi läsa Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam, en fin gammal goding. Och som jag ser fram emot nästa träff som blir hemma hos mig. 

Stockholm är mina drömmars stad. Den vackraste staden av dem alla; staden som flyter på vattnet, Nordens Venedig, kärt barn har många namn.

Stockholmskildraren framför alla är Per Anders Fogelström som idag skulle ha fyllt hundra år. Detta har Lotta Olsson uppmärksammat i dagens Dagens Nyheter, en artikel om Lotten i Fogelströms Mina drömmars stad-sviten. Väl värd att läsa är artikeln, ännu mer väl värda att läsa är Fogelströms böcker.

http://www.dn.se/kultur-noje/lotta-olsson-vem-minns-en-anonym-arbetare/