Jag älskar kastanjer, jag har två stycken i alla mina jackors högerficka. De ligger där och är lena och mysiga att ta på. Men efter att jag läst helt suveräna Kastanjemannen av Søren Sveistrup känner jag mig lite rädd för dem...

I en lekpark i Köpenhamn hittas en död kvinna stympad. I klätterställningen bakom henne hänger en lite figur gjord av kastanjer och tändstickor. Denna kastanjeman väcker till en början ingen större uppmärksamhet och jakten på en bestialisk mördare börjar. Strax efter mördas ännu en kvinna och även vid henne lämnas en kastanjeman. 

Naia Thulin är en ung kriminalare som vill bort från avdelningen och istället arbeta med IT-brott. Mark Hess är avpolleterad av Europol och hemskickad till Danmark efter ett antal fadäser och paras samman med Thulin. Detta är Thulin inte alls nöjd med, hon vill inte dra runt på en inkompetent avdankad polis som verkar totalt ointresserad av det som händer i Köpenhamn. Men, förstås, så hittar de två poliserna ett sätt att samarbeta. Mitt i allt detta verkar den danska socialministern ha en allt för stor betydelse. Vad är det egentligen som händer?

Kastanjemannen är otroligt spännade, välskriven och har en story som håller. Till och med sidohistorierna håller och uppklaras innan sista kapitlet är slut. Jag kom på vem mördaren var när jag hade läst två tredjedelar, men det gjorde inget för uppklarandet av brotten och varför hen hade begått brotten var mycket spännande. 

Jag hittade denna bok och har haft den sparad på mitt Nextory-konto och när jag började läsa den berättade någon att Kastanjemannen finns som serie på Netflix, typiskt mig att alltid läsa boken först. Nu ska jag titta på serien, om jag törs, och hitta tillbaka till mina lena kastanjer. 

                                         Bild från förlaget   

Lunchen igår spenderades på ett mycket trevligt ställe, nämligen i Svenska Deckarbiblioteket. Svenska Deckarbiblioteket är placerat i Stadsbiblioteket här i Eskilstuna och just nu pågår det Deckarfestival i vår stad för att fira att Svenska Deckarakademin fyller 50 år. Första programpunkten för veckan var visning av Svenska Deckarbiblioteket som Anna-Lena Jönsson, bibliotekarie på Deckarbiblioteket. Det var också information om kvinnliga deckarförfattare innan och samtida som Maria Lang, mycket intressant och inspirerande till ny läsning. Sidekick var Carina Burman, författare och forskare inom litteraturvetenskap. Förutom tips om böcker fick den tappra skalan, om cirka 10 personer, som deltog kuriosan om varför det specifika biblioteket finns just i Eskilstuna. Det kom sig så utifrån att den bibliotekarie som fick i uppgift att starta upp ett svenskt deckarbibliotek var Thomas Böös, legendarisk bibliotekarie från Eskilstuna och därav kom förslaget att det skulle ligga just här i vår stad. 

Nu fortsätter Deckarfestivalen och jag ser fram emot flera programpunkter i helgen. 

Jag måste tillägga att det var länge sedan jag gjorde något så intressant under lunchen. Här kan du läsa mer om Svenska Deckarbiblioteket: https://bibliotek.eskilstuna.se/documents/5868852/5955484/Deckarbroschyr+2017.pdf/966d7b0c-e7c6-4c51-ec2b-9368e04cc654

Svenska Deckarakademiens hemsida är mycket informativ: https://www.deckarakademin.se

                            Bild från förlaget

Jag fastnade totalt för Richard Osmans första bok Thursday Murder Club och skrattade gott och njöt av läsningen. Jag beställde genast uppföljaren, The Man Who Died Twice, för att få fortsätta umgås med de fyra vännerna i Torsdagsmordklubben, Elizabeth, Joyce, Ron och Ibrahim. Det tog ett tag innan boken kom, det tog ett tag att komma in i boken och jag var inte lika frälst som i första boken om gänget. Men The Man Who Died Twice tar sig och nu när jag är klar är det onekligen lite tomt. 

Denna gång får Elizabeth ett brev från en föredetta kollega, och äkta make, Douglas. Han har under ett uppdrag i tjänsten, underrättelsetjänsten, stulit diamanter för 20 miljoner pund och lever nu i skyddat boende med en agent som personskydd. Han vill ha Elizabeths hjälp att komma undan med sitt byte. I samma veva blir Ibrahim rånad och svårt misshandlad av en småskurk utan samvete. Detta gör att vännerna får två uppdrag samtidigt; hitta Ibrahims förövare OCH hjälpa, eller stjälpa, Douglas och hans diamanter. Samtidigt händer det en massa annat runt omkring de fyra vännerna, poliserna, Donna och Chris, de som kommer in för att skydda Douglas från underrättelsetjänsten och mer där till. 

Boken är helt klart värd att läsa, jag skrattar gott flera gånger åt dråpligheterna som händer. Till exempel när Joyce ska fixa ett Instagramkonto och försöker med flera olika namn men alla är upptagna tills hon kommer på namnet GreatJoy69 och inte kan förstå hur många som skickar privata meddelanden till henne, eller hur hon ska läsa dem. 

En tredje är på gång och självklart kommer jag att läsa den också och hoppas på att den blir bättre än The Man Who Died Twice, som ändå inte var dålig. 

Det finns böcker som jag hittar tips om, här och där, läser och tycker mycket, mycket om. Jag läste goda vitsord om SJ Bennetts The Windsor Knot/Windsorknuten här och där och har nu läst den. Jag vet inte om det är läge att sluta läsa detta inlägg nu eller fortsätta läsa, för det finns ett och annat positivt. 

Första fjärde delen, eller till och med tredjedelen, av boken är helt klart rätt bra. Det är en annorlunda deckare där en rysk pianist hittas hängd i ett band till en sidenmorgonrock i ett att Windsor Castle's, mindre fina, gästrum. Han är inbjuden av en annan rysk gäst för att underhålla med sitt pianospel på en tillställning som drottning Elizabeth håller för prins Charles skull. På bjudningen, som är middag med övernattning, deltar en brokig skala gäster allt från en ärkebiskop via en känd skulptris till två ryska balettdansöser och den ryska pianisten. Morgonen efter middagen hittar en av slottes kammarjungfrur liket av den unga, lovande pianisten. MI5 kopplas omedelbart in för att lösa mordet. Drottningen är dock inte riktigt nöjd med framstegen i utredningen och tar hjälp av sin biträdande privatsekreterare Rozie Oshodi för att själv börja nysta i fallet. 

Det låter rätt häftigt! Men ack så fel det kan bli. Som sagt är första delen av boken helt okej men sen undrar jag varför jag fortsatte läsa. Kanske ville jag veta vem det var som hängde den stackars ryssen eller kanske läste jag vidare för att jag har svårt att släppa böcker jag börjat läsa. 

Om du nu fortsatt läsa hela vägen hit så kommer jag säga: "Skippa The Windsor Knot/Windsorknuten och läs något bra istället. "