Den här sommaren inledde jag med att läsa Hjorth och Rosenfeldts deckare, jag slukade dem alla och tappade sedan helt tråden i mitt läsande. Jag vände mig om från varje bok jag var på väg att påbörja och lämnade dem olästa. Men allt medan detta skedde fortsatte jag lyssna på ljudböcker. Och dessa ljudböcker har uteslutande varit Agatha Christies deckare upplästa på engelska av framförallt Hugh Fraser. Jag har fastnat i hans stämma, hans accent och hans inlevelse. Att få Agatha Christies ord flödande in i öronen genom Hugh Fraser när jag ska sova, lagar mat, städar, promenerar eller gör vad som helst är en ynnest. Så småningom kom läslusten tillbaka genom en inventering av mina fysiska böcker av Agatha Christie och fram plockades En ficka full med råg och sedan var läslusten tillbaka! En ficka full av råg följdes av ABC-morden, Döden på Nilen, Liket i biblioteket och Fem små grisar. Att läsa om gamla favoriter samtidigt som tiden som det inte går att sitta ned och läsa en fysisk bok få lyssna på olästa och lästa Christie gör mig lycklig. Fast september har gjort sitt intåg fortsätter Christie-frossan genom Död mans fåfänga i bok och The mystery of the blue train i öronen. Miss Marple och Hercule Poirot har varit mina ständiga följeslagare denna sommar men nu behöver jag hitta nytt sällskap ett tag.

Det här med semester är ju inte så dumt. Tid att lata sig, tid till eftertanke och tid till att läsa, läsa och läsa. Läsa fysiska böcker, läsa böcker i telefonen (tack MOFIBO) och lyssna på böcker. Tiden är oändlig, känns det som, och böckerna är definintivt oändligt många och lockande. Jag läser i köket, i trädgården, i bilen, på stranden, på toaletten (japp, jag erkänner det), på parkbänkar där tillfälle ges, i gröngräset, i smyg när andar tror att jag lyssnar och framförallt i sängen om mornarna med en kanna te i min närhet.

Länge leve läsandet!!!

                                             Bild från förlaget

För första gången har en bok påverkat mig så mycket när det gäller skräckslagenhet att jag inte vågat gå upp på toaletten en natt, jag låg och höll mig till det ljusnade och då vågade jag tassa upp. Detta trots att jag inte ens var själv hemma. Boken som gjort mig så skräckslagen är Lärjungen av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt. Vilken bok! Jag kastade mig över den efter att ha avslutat första boken i serien Det fördolda och fann en helt annan deckare en den första. Lika bra men med ett helt annat grepp. I Lärjungen får man som läsare återigen möta riksmordgruppen, Torkel, Ursula, Billy och Vanja. Sebastian Bergman lyckas ta sig in i gruppen ytterligare en gång fast de flesta av de andra inte vill ha honom där, denna gång för att få vara nära Vanja som han fått reda på är hans dotter. Vanja själv vet dock inget och hennes mamma kräver att det ska fortsätta vara hemligt, Vanja har en annan pappa som hon växt upp med och som hon avgudar, det ska Sebastian inte få komma och förstöra. Därför vill Sebastian vara nära Vanja på det sätt han kan, via arbetet. Denna gång jagar man en seriemördare som kopierar tillvägagångssättet som seriemördaren Edward Hinde använde sig av. Edward Hinde som Sebastian Bergman fick fast i slutet av 1990-talet och sedan skrivit två böcker om. Hinde sitter inlåst på högriskanstalt och har mycket begränsad tillgång till internet, TV och tidningar, han har inte heller några besök. Trots detta finns det någon på utsidan som mördar kvinnor på exakt sammas sätt som Hinde. Alltså måste det finnas någon länk ut från Hinde till hans lärjunge.

Det visar sig att de utvalda offren har en koppling till Sebastian Bergman. Inte nog med att det finns mördande psykopater i handlingen så får Sebastian Bergman en halvtokig kvinna, Ellinor, på halsen som bestämmer sig för att flytta in till honom då han varnar henne för mördaren som uppenbarligen ger sig på kvinnor som Bergman haft sex med.  Ellinor missförstår och tror att Sebastian vill att hon ska flytta hem till honom, vilket hon gör och Bergman står handfallen och låter henne stanna. En rolig vinkel utgör denna Ellinor som är som ett svartsjukt Salvekvick om halsen på den promiskuösa Sebastian.  

Vilken läsning! Rekommenderas absolut, men med varningen att nattliga toabesök kan bli besvärliga.

För flera år sedan fick jag Hjorth & Rosenfeldts debutdeckare Det fördolda. Sedan blev den liggande, kanske för att vi i bokcirkeln sagt att det inte skulle läsas några deckare, kanske för att jag inte var sugen på en deckare, kanske för att jag tvivlade på den skojfriske Rosenfeldts författarskap. Men efter att ha fallit pladask för serien Bron där Rosenfeldt är huvudförfattare tänkte jag att det var dags att ge Det fördolda en chans och igår började jag läsa den gamla födelsedagspresenten, eller om det var en julklapp, och kunde inte sluta. Så nu är den utläst och jag har redan kollat upp fortsättningen och den finns på Mofibo och är nedladdad och klar för läsning. Vad jag blev helst fast för är den buffliga Sebastian Bergman som tidigare arbetat som polispsykolog åt Riksmordskommissionen. Han är i femtioårsåldern och sexmissbrukare och är en riktig Don Juan, han får alla kvinnor som han vill ha på rygg, på rygg. Jag skrattar gott åt denna man som beskrivs som något överviktig och som genom åren övat upp sina metoder.

Av en tillfällighet hamnar Sebastian mitt i en mordutredning i sin gamla hemstad Västerås dit han kommit för att sälja sitt föräldrahem efter moderns död. Riksmordskommissionen är inkallad för att hjälpa lokalpolisen att lösa mordet på den 16-åriga Roger Eriksson som hittas mördad efter att ha varit försvunnen i flera dagar. Alla spår leder till Rogers skola, det prestigefyllda Palmlövska gymnasiet i utkanten av Västerås. Trådar nystas ut, lögner hittas och sanningar kommer fram. Det fördolda är en riktigt klassisk deckare som är väl värd att läsa i hängmattan eller i soffan nu i sommar.

                                          Bild från förlaget

Jag har sedan ett halvår tillbaka e-bokstjänsten Mofibo. Jag skaffade den för att lyssna på böcker och som jag tidigare skrivit om här i boklådan så är jag helt såld på Agatha Christies deckare upplästa av Hugh Fraser. Men jag har också börjat läsa fler och fler böcker via Mofibo. Mycket smidigt att ha en liten bok i fickan som man kan ta fram när som helst. Nu har jag avslutat LS Hiltons Maestra som jag läst en hel del om, både bu och bä. Det som lockade mig var att den jämfördes med Mr. Ripley, som jag har en riktig fling för, och Femtio nyanser-trilogin, som jag också varit helt fast för.

Maestra handlar om Judith som är anställd som konstvetare på ett ansett auktionshus i London. Hon är längst ner i hierarkin, tjänar dåligt och har en chef som inte ser henne. Hon har en fattig bakgrund och strävar efter att komma upp sig världen, hon vill ha rikedom och framgång. En dag upptäcker hon ett falskt konstverk och i sin iver att bevisa det åker hon dit och får sparken. Hon har då redan börjat extraknäcka som sällskapsdam på en bar där hon tjänar mer pengar på en kväll än hon gör på fjorton dagar på sitt ordinarie arbete. Detta extraknäck gör att hon lär känna en kraftigt överviktig man som bjuder med henne till Rivieran över en helg och Judith tackar jag på villkoret att hon får ta med sin vän, som också knäcker extra som sällskapsdam. Detta är inledningen till det som kommer att bli en flykt för Judith, hon och vännen lyckas nämligen ha ihjäl sin välgörare. Om det är så eller om han dör av naturliga skäl vet de ej men de anser att det är bättre att mörka allt och fly. Väninnan sticker hem till London och Judith ger sig iväg mot Italien. Detta efter att hon stulit alla de kontanter den döda har. Denna händelse leder vidare till nästa och nästa och Judith nästlar in sig mer och mer i olika personer, händelser och mord. Samtidigt som hon har vilt sex med vilt främmande människor här och där.

Och här har vi då jämförelserna med Mr. Ripley och Mr. Grey; Mr. Ripley är arbetargrabben som lyckas komma åt pengar genom att mörda en rik arvtagare och ta hans identitet och på så sätt ta sig runt Europa som en jet setare och Mr. Grey gillar våldsamt sex. Där tar jämförelserna slut! Maestra känns som en billig kopia av Mr. Ripley där författaren slängt in lite sex med spanking och främmande män, kanske för att kunna sälja den i vågen efter Femtio nyanser-trilogin. Jag ska villigt erkänna att jag mer en två gånger funderade på att sluta läsa Maestra, kanske skulle jag ha gjort det och satsat på något bättre. Således är Maestra ingen bok jag rekommenderar, däremot rekommenderar jag Patrica Higsmiths Mr. Ripley varmt om man vill läsa en thriller om en sjuk man som man ändå inte kan låta bli att ta till sitt hjärta.

Tre gånger började jag läsa Den gränslöse, de två första försöken resulterade i att jag inte ens läste 100 sidor tredje gången tog jag mig igenom den. Jag har hört så mycket om Jussi Adler-Olsens deckare och jag måste säga att mitt första möte med hans författarskap var en besvikelse till en början. Det är sällan man behöver läsa närmare 200 sidor innan det känns som en bok tar sig, det behövde jag göra med Den gränslöse. Jag hade mycket svårt att fatta tycke för den store Carl Mørk, en buffel utan dess like som först efter närmare halva boken var läst visade någon som helst mänsklig sida. Avdelning Q blir uppringd av en polis på Bornholm, Christian Haabersaat, som ska gå i pension och vill ha Avdelning Q´s hjälp med ett fall som han jobbat med i närmare 20 år. Ett fall med en försvunnen flicka från öns folkhögskola som sedan hittats död, uppslängd i ett träd. Buffeln Mørk ignorerar honom och detta resulterar i att Habersaat skjuter ihjäl sig på sin egen avtackning från arbetsgivaren. Mørks kollega Rose får ett mejl om Haabersaats självmord och fallet han inte kunnat släppa och sätter press på sin chef, Mørk, vilket leder till att Mørk, Rose och ytterligare en kollega, Assad, åker till Bornholm för att titta på fallet. Mørk är dock mycket negativ och hävdar bestämt att det inte kommer att bli ett fall frö Avdelning Q, men tji får han för fallet har så många trådar att dra i att gruppen känner sig manad att ta sig an fallet. Detta leder dem till ockulta personer och grupper i Danmark och på svenska Öland. Finland finns också med på ett hörn. Jag erkänner; Den gränslöse blir spännande och det är mycket som händer och många trådar som knyts samman på slutet.Rekommenderas? Nja.

Jag är på den grekiska ön Thassos och självklart har jag läst på om litteratur kopplad till ön. Det var här, enligt Homeros Odyssén, Odysseus drogs i land av de skönsjungande Sirenerna. Sirenerna som var gudomligt vackra, hade fiskstjärt och sjöng för att locka till sig sjömän som blev förtrollade av deras sång. När sjömännen var förtrollade slukade Sirenerna dem. Odysseus klarade sig dock genom att hålla för öronen. 
Thassos är även ön där en ung man kom för att leta efter sin syster,Europa, som guden Zeus kidnappat och gömt på Thassos.
Två myter, men ack så vackra.

I morse satte jag mig på tåget för att åka från Eskilstuna, Kents stad, till Nässjö. Första stopp på vägen var Hälleforsnäs vilket figurerar i Liza Marklunds deckare då och då, sedan kom Flen där Den blyga violen från Flen arbetade just i stadens bokhandel. Nästa stopp var Katrineholm där Kerstin Ekmans epos om en bys utveckling till stad utspelar sig, dessutom är Kerstin född i Katrineholm. Vidare kom Norrköping där mina ungdomsidoler Eldkvarn har sitt ursprung, där Therese Bohmans Den andra kvinnan utspelar sig och där Moa Martinsson står staty vid Motala ström, i Linköping fick jag byta tåg och i en liten stund vänta i Mons Kallentofts stad där deckarna med Malin Fors som huvudperson utspelar sig. Sedan på tåget som gjorde ett snabbt stopp i Timrå, kanske extra snabbt för att inget litterärt poppade upp i mitt huvud där. Slutstation för mig var Nässjö, just den staden där Majgull Axelssons Miriam i Jag heter inte Miriam finner tryggheten efter att ha överlevt koncentrationsläger. Och från mitt hotellrum ser jag sjön Miriam promenerade runt tillsammans med sitt barnbarn. Imorgon gör jag samma resa igen, men baklänges.