Att jag är helt såld på Sherlock Holmes är inget nytt, att jag läst Sir Arthur Conan Doyles alla noveller och romaner om Sherlock och Watson flera gånger om, nästan som alla Agatha Christies deckare, är inte heller något nytt. 

Och nu finns alla Sherlockavsnitt med Benedict Cumberbatch som Sherlock och Martin Freeman som Watson på SVTplay och gissa vad jag är helt fast för, igen. Dessutom har jag två barn, ni vet Saga & Einar, som även de tittar med sin besatta mamma. 

Kanske är det dags att ta ett par höstveckor och läsa om alla Sherlocks äventyr. 

Ibland läser jag böcker som jag undrar varför jag egentligen läser klart, The Last to vanish av Megan Miranda är en sådan bok. Handlingen i sig var det inget fel på men jösses så långsamt. 

Abigail arbetar på ett vandrarhem/hotell i North Carolina i en liten, liten ort som fylls av tursiter under vandringssäsongen. Abigail är inte från staden men har bott där i tio år och har det stora ansvaret för hotellet. Det är en byanda som gör att alla håller varandra om ryggen, inklusive sheriffen. Byn är känd för de många försvinnanden som skett de senaste tjugo åren och när en journalist dyker upp för att undersöka försvinnandena men även han försvinner lockar det Abigail att undersöka de många försvinnandena. 

Som sagt handlingen är bra men boken hade kunnat vara en tredjedel kortare. 

Läs den om du vill, men det finns så mycket annat här i världen att läsa. 

Min bokcirkel, som firar 10 år i höst (!!!), ska nästa gång vi träffas diskutera Allt vi inte sa av Sara Osman. Boken är nominerad till Årets bok och där kvalar den definitivt in. 

Det är några veckor sedan jag läste den och jag har behövt spara på att skriva om den för jag har så mycket tankar om boken, de ser jag mycket fram emot att ventilera när jag träffar de andra sex personerna i bokcikeln. 

Allt vi inte sa handlar om de tre vännerna, eller är de egentligen vänner?, Sofia, Amanda och Caroline. Så vansinnigt olika men ändå håller de ihop på något vis. Sofia och Amanda är barndomsvänner och Sofia och Caroline lärde känna varandra på juridikutbildningen. Sofia är advokat och byråns enda advokat med invandrarbakgrund, det använder Sofia i sitt arbete. Carloline är nästan färdig jurist men hoppade av för att jobba som influencer, det vill säga att hon mest försörjs av sina föräldrar och sin pojkvän. Amanda har ett arbete hon trivs med men har ingen ro och festar järnet för att dämpa ångest. På sidan finns det föräldrar, de är bifigurer som betyder otroligt mycket. 

Vilket språk Osman har! Jag går igång på sådant. Och vilken beskrivning av karaktärerna, som läsare är jag där bland dem och jag fullkomligt avskyr Caroline, vill be henne att skaffa ett jobb och skärpa till sig. Amanda vill jag ge en rejäl örfil och säga: " Snap out of it!". Sofia vill jag bara stötta, hålla upp när det behövs och önska henne all lycka i livet. 

Den 31 augusti ska vi diskutera Allt vi inte sa och vi kommer säga en hel del, det vet jag redan. 

Läs denna debutroman, njut, bli förbannad, gråt och fortsätt läsa. 

                                      Bild från förlaget

Det är inte ofta jag läser böcker av tyska författare men det har jag just gjort, Love in Case of Emergency, finns också på svenska med titeln Kärlek i fem akter, av Daniela Krien. 

En roman om fem kvinnor i medelåldern i den tyska staden Liepzig, med olika bakgrund, liv och familj. 

Det är verkligen kvinnorna som tar plats i boken, männen är enbart bifigurer i deras liv. Brida är författare, Judith är läkare, Paula är bokhandlare, Jorinde är skådespelare och Malika är musiker. Deras liv är sammankopplade på ett eller annat sätt. 

Judith har inte tid för män men hon dejtar via dejtingsidor men tycker att hennes häst är det bästa som finns, Brida har två barn med en man hon fortfarande älskar trots att de varit skilda en längre period, hon ångrar delvis familjelivet och hade hellre satsat på sin karriär, Malika är bitter efter att ha blivit lämnad av sin man då han istället valde Brida. Maika hatar Brida men slukar allt hon skriver. Vad än Malika gör duger hon aldrig enligt föräldrarna medan hennes syster Jorinde är föräldrarnas gullegris. Paula har landat i lyckan. 

Det här är en bok jag mycket gärna vill rekommendera, det är vanliga kvinnor mitt i livet med olika liv. Jag finner det också mycket intressant att få insyn i det tyska livet bland annat när det gäller barn till skilda föräldrar och vårdnanden kring dessa. Kanske en bok att njuta av under sensommaren i skuggan en solig dag. 

                            Bild från förlaget