Att åter få en ny bok av Kerstin Ekman att läsa är nästan lite heligt. Att hon återvänder till naturen och skriver en roman om den och om människan i den är en ynnest för läsaren. Det är svårt att skriva om hennes vackra bok Löpa varg för jag vill att det ska vara vackert för boken är vackert skriven. 

I djupaste Hälsningland bor den pensionerade Ulf Norrstig med sin hustru Inga i ett hus nära skogen. Han har ett förflutet på länsstyrelsen och hon som lärare i språk. De är båda pensionärer och Ulf är sitt jaktlags jaktledare. Men precis han ska fylla 70 år sker en förändring i honom gällande jakt, han som jagat sedan han var en liten pojke. Förändringen har nog kommit succesivt, det får man som läsare bara anat. Dagen innan födelsedagen ser han en varg i en skogskant. Den vargen kan han inte släppa efter den dagen han sett den. Den upptar hans tankar, hans syn på jakt och det mesta i livet. Han har mycket tid att fundera på vargen och allt annat i livet och känner själv att han är i Dödens skog med sin kärlkramp som gör att han inte kan arbeta med kroppen som han alltid gjort tidigare. Han ser sin fru fylla dagarna med praktiska sysslor medan han själv inte har förmågan till det längre, det som tidigare varit så självklart. Han förlorar sin populäritet som jaktledare då han uttrycker sig starkt mot vargjakt och de yngre männen, för det är enbart män, i jaktlaget vill bli av med honom. 

Det är en roman om åldrandet, kärleken till naturen, kärleken till en annan människa, till hundar och till alla djur i skogen. 

Vackert, vackert är det skrivet, precis som jag tidigare nämnde, men också sorgligt här och där. Att få vara i Ekmans värld är att få vara där det är naturligt vackert. Jag bestämde mig dessutom att lyssna på boken och det var ett bra val. Lennart Jähkel gav mig denna läsupplevelse med sin fina röst och dialekt gav han mig en varm upplevelse. 

                                        Bild från förlaget

I en av dörrens hyllor i kylskåpet trängs nödvändigheter. Jag vet egentligen inte om det, men när jag är där och rafsar efter en nödvändighet ser jag de andra. Det är nödvändigheter för främst mig och min man men även för resten av familjen, beroende på vad som önskas. För i hyllan trängs ett paket jäst, man vet aldrig när ett bröd behöver bakas, en dosa snus, Grov portion, en tub kaviar, choklad (!!!), ett paket mini-Bregott, för nödsituationer, och en tub Xyloproct för ömma bakdelar. 

Det är en hylla i mitt kylskåp i mitt hus på Öland och jag reflekterar sällan, eller aldrig, över den, men så plötsligt ser jag nödvändigheterna som samsas i hyllan i kylan och jag inser snabbt att vad vore jag och min familj utan alla nödvändigheter. Länge leve nödvändigheterna i vardagen!

                                     Bild från förlaget

I senaste numret av VI Läser tipsade de om Galanterna av Mia Franck. Jag gick genast in på Nextory för att se om den fanns där, det gjorde den. Enbart ljudboken som var författarinläst, vilken upplevelse! Jag har för länge sedan slutat lyssna på böcker på svenska men tänkte att jag ger Galanterna en chans, vilken tur att jag gjorde det! Författarens nyanser i inläsningen och hennes fantastiska finlandssvenska gjorde att det var en lisa för själen att lyssna på denna bok. 

Helsingfors januari 1916, det är där Galanterna börjar. En iskall vinter som gör staden lätt förlamad. Här bor väninnorna Dagmar, Helga, Klara och Ebba. Dagmar och Helga delar rum med kokvrå i huset Hoppet i centrala Helsingfors och väninnorna Klara och Ebba hänger ofta i deras rum, Klara bor själv men Ebba är från en borgarfamilj och bor hemma hos föräldrarna. Hennes mamma tycker dock att det är viktigt att dottern arbetar för att se hur det är och det är på den vägen hon känner de andra tre. Dagmar, modist på uppgång, Helga och Klara sekreterare på en dagstidning och Klara drömmer om att bli redaktör och få skriva egna artiklar åt tidningen. De lever i en tid där kvinnor ses som mindre värda, även om suffragetterna kämpar i England för lika rösträtt. En dag är de ute på café och blir antastade av ett par herrar och det blir starten för de fyra vännerna att försöka skaffa herrkläder så att de ska kunna gå ut och roa sig utan att ständigt vara utstirrade och antastade. Efter mycket om och men och flera hinder har så alla fyra varsin full herrutstyrsel, inklusive kalsonger, och de klär sig för en kväll på stan. En kväll leder till fler och dubbellivet de lever är ett faktum; kvinnor på dagen och män om natten. Eller karlar som de säger själva. De hittar till och med på herrnamn som de använder när de är klädda som män. Parallellt med detta fortsätter det vanliga livet och Dagmar blir mer och mer uppskattad av sin arbetsgivare och mer än så ska jag inte avslöja. 

Romanen varvas med nyhetsartiklar från året, allt från Strindbergs död via OS i Sverige, tågolyckor och Titanics undergång. Således en roman med mycket historiska inslag som samtidigt låter sin läsare följa de fyra vännernas kamp för mer rättvisa. 

Jag rekommenderar Galanterna varmt, väl värd att lyssna på för att få uppleva Mia Francks fina uppläsning. 

Som jag tidigare annonserat var det litterärt samtal med författaren Richard Osman ikväll. Det var mycket, mycket trevligt för en kulturtant i torka, torka på grund av pandemin.

19:01 loggades vi in på samtal via Teams och moderatorn startade det hela. Självklart var det vissa som hade sin mikrofon på och blev vänligt men bestämt tillsagda ett par, tre gånger att stänga av sina mikrofoner. Sedan drog det igång! Intervjuaren hade en fin brittisk engelska och skötte sig exemplariskt till, typ, det sista, jag återkommer till det. 

Jag hade laddat med en STOR kopp Earl Grey och en konjak, kulturtanten Deluxe vill verkligen vara Deluxe när det äntligen var ett litterärt samtal, maken var förpassad till annat rum och ett levande ljus var tänt. Osman, från sitt hem i London, pratade om sin första bok The Thursday Murder Club (Torsdagsmord klubben) och jag skrev som en tok det mesta han sa. Bland annat att han skrev boken i hemlighet då det varit så många andra kändisar som annonserat att de höll på att skriva en bok och det blev ingenting av det, det värmer en amatörförfattares hjärta. 

Vidare berättade Osman att idén till att skriva en bok om personer som bor på ett 60+-boende kom från att hans mamma bor på ett sådant och alla personer som bor där har otroligt många erfarenheter och bakgrunder och det blev grunden till boken. Osman berättade också att även om boken inte blivit publicerad var han stolt över att lyckat skriva en hel bok och nu när den blivit publicerad är han mycket glad över att den blivit så väl emottagen, inte bara i Storbritannien utan, i ett stort antal länder runt om i världen. 

Det finns så mycket mer att berätta kring författarsamtalet men jag stannar här. Det som dock måst sägas är att intervjuaren avslutade med en fråga om fotboll!!! Osman och moderatorn behöll diplomatiskt sina miner och kulturtanten svor tyst för sig själv, ständigt dessa sportfrågor!!!

Det är ändå stort att åter få njuta av att delta i författarsamta. Innan jag blev sjuk deltog jag i en hel del författarträffar i Stockholm och kände att jag hade en plats mitt i det. Sedan kom cancern och när jag återhämtat mig från den kom pandemin och då fanns ingen möjlighet till författarsamtal på plats på förlagen i Stockholm. Och så plötsligt anordar bokförsäljarsidan Bokus detta författarsamtal och min Saga tipsar mig om det. Detta leder till att först onsdagen i september sitter jag uppkopplad från köket på Öland och har direktkontakt med en författare från hans kök i London. Då tänker jag; där livet händer sitter en författare i sitt kök och pratar om sina böcker medan jag sitter i mitt kök i en avkrok av Sverige och lyssnar på det författaren har att säga och samtidigt tänker jag att jag är en lyckans ost!

Ikväll klockan 19:00 ska jag vara med i Bokus författarsamtal med Richard Osman. Är jag taggad? Som tusan!!! Återkommer ikväll, eller imorgon om hur det var.