När Liza Marklunds Polcirkeln var avslutad tog jag direkt och lyssnade på Kallmyren, jag ville vara kvar i Norrbotten och Stenträsk. Fortsätta hänga med Wiking och de andra i den lilla staden. 

Kallmyren tar vid där Polcirkeln slutade men ändå inte. Att Wikings fru gått ned sig en myr och aldrig hittats fick man som läsare veta redan i Polcirkeln och det är den händelsen Kallmyren bygger på. Som läsare får man följa hur Wiking träffar sin Helena när ha studerar på polisutbildningen i Stockholm under 1980-talet och följa med dem i flytten från Solna upp till Stenträsk, något som Wiking inte vill men som Helena driver på. Vidare är man med den lilla familjen i Stenträsk och den ödesdigra morgonen då Helena lämnar sonen hos Wikings mamma och tar med sig den några månader gamla dottern för att plocka hjortron och aldrig mer komma tillbaka. 

Parallellt följer man Wiking i nutid där han får ett besked från sin läkare som sedan skaver i hans själ och som ett fiskben i halsen. Han börjar ana oråd kring hustruns försvinnande över 30 år tidigare när hans son Markus får ett brev som Wiking är helt säker på att det är Helena som signerat. Det tar honom från Stenträsk till Stockholm och vidare tillbaka hem till Stenträsk och en massa sanningar som han har svårt att hantera. 

Kallmyren är helt klart läsvärd, eller ännu hellre värd att lyssna på i Lo Kauppis fantastiska uppläsning. Jag tycker att Polcirkeln var snäppet bättre men Kallmyren är helt klart en riktigt bra deckare i en egen genre. 

                                               Bild från förlaget

En skrivmaskin med enbart rött band i, en förklaring till det enbart röda bandet kommer längre fram i handlingen. 

En liten kommun i Norrbottens län. 

En liten stad med Älvsbyhus i majoritet.

En stad med ett bostadsområde som kallas Träsket, liksom en som kallas för Gräddhyllan.

En Polcirkel som fått ge namn till en bokcirkel.

En bokcirkel med fem unga kvinnor när historien tar sin början och fyra medelålderskvinnor när berättelsen tar sitt slut. 

En bokcirkel som börjar i sjuan på grundskolan och låter sig fortsätta genom flera år och landa i sommarlovet efter stundenten. 

En bokcirkel som kretsar precis kring Polcirkeln. 

1980 är det fem tonåringar väljer att som fritt val i sjuan ta på sig att skapa en bokcirkel. De träffas på biblioteket i Stenträsk en gång i veckan och diskuterar romaner för att få ett betyg i Fritt val. När högstadiet är slut fortsätter de fem unga kvinnorna att välja böcker och träffas och diskutera en fredag i månaden. De får låna läshörnan i barnbiblioteket för sina träffar och när de är klara låser de själva och lämnar nyckeln på Polisstationen. 

39 år senare påträffas en av medlemmarna i Polcirkeln  död, hon som varit försvunnen sedan 1980. Och då får man som läsare följa med på en tidsresa från 1980 till 2019, vad är det som hänt under tiden? Vilka val har medlemmarna i Polcikeln tagit och var är de idag? Och förutom dem, vad har andra i deras umgängeskrets tagit vägen, levt och gjort?

Vilken upplevelse Polcirkeln varit! 1998 kom Liza Marklunds Sprängaren ut och jag minns att jag tyckte att den boken var en riktigt bra deckare. Sedan kom jag att tycka att Marklunds böcker hade en bra handling men att språket var rena slasksvenskan och jag slutade läsa Marklunds böcker. Men sen vet jag att jag lyssnade på en eller annan bok med Anniika Bengtzon när Katarina Everlöf läste dem och jag kände återigen att handlingen var väl värd att ta till mig och lyssna på. 

Nu var Polcirkeln en bok som rekommnderas varmt både ifrån kompisar och från boksidor och jag är väldigt glad att jag valde att lyssna på boken i Lo Kauppis tolkning och jag vill bara säga WOW! Marklunds spårk har utvecklats för att ibland bli lite överdrivet " jag har läst på och lärt mig" . Men mest av allt har hon bara skrivit och lockat med oss läsare! För jag vill återkomma till Stenträsk och karaktärerna som lever och bor där. Och det är jävligt modigt av Marklund att ha en karaktär som är Sverigedemokrat, som förvisso inte är ifrågasatt och som i sin ungdom inte är byns bästa barn. 

Jag vill rekommendera Polcirkeln och särskilt i Lo Kauppis uppläsning för jösses vad bra hon förmedlar Marklunds ord och dialoger. 

                                                         Bild från förlaget

                                               Bild från förlaget

Med ett språk som förför mig läser jag Och havet gav igen av Malin Haawind. Det är fortsättningen på historien om Dagmar och Holger som träffades i Dagmars Slite på Gotland och flyttade till Holgers Tjörn i De kom från öar. 

Det ärn 1950-tal och Dagmar är gravid med sitt andra barn när boken tar sin början. Holger är på sjön stora delar av året så hon är ensam med hem, barn och sina tankar. Hon bor ovanför svärfadern och hans fru och känner sig alltid påpassad av sin svärmor.

Avbrotten som blir när Holger kommer hem fina för Dagmar men samtidigt mycket besvärliga. Fina för hon känner en tillhörighet till Holger och en kärlek tittar fram då och då, besvärliga då Holgers alkholkonsumtion övergår i ett missbruk. 

Samtidigt fortsätter Dagmars ursprungsfamiljs liv i Slite, i Visby, i Södertälje och lite var stans. Hon längtar till dem tidvis men blir mer och mer hemma på Tjörn. Hon fortsätter bada på nätterna och när hon inte kan det sitter hon på balkongen och röker på nätterna och försöker tänka ut hur de ska kunna förändra sitt liv för att Holger inte ska supa ihjäl sig. 

Jag tyckte om De kom från öar och det var med glädje jag såg att del två, av tre, hade utgivits och när jag nu läst Och havet gav igen är jag alldels uppfylld! Jag ser också flera likheter med Kristina Sandbergs trilolig om Maj och hennes Tomas. Dagmar och Maj som kämpar för att hålla familjen under armarna medans deras makar tar djupare och djupare klunkar ur flaskan. Två starka kvinnor i folkhemmets Sverige. Jag ser fram emot den avslutande delen i trilogin om Dagmar och Holger, ser fram emot vad som ska hända och att få återvända till Haawinds språk. 

När jag ändå höll på blev det ytterligare en feel good-roman av författaren Sharon Gosling. Det blev The House Beneath the Cliffs som också finns på svenska med titeln Huset nedanför klipporna. 

Efter ett 20 år långt förhållande lämnar Anna sin sambo och chef i samma veva som hennes pappa dör. Hon är kock och tänker aldrig mer laga mat. Hon köper osett ett litet hus på den skotska kusten med Nordsjön utanför dörren. När hon kommer till sitt nyförvärv bestämmer hon sig direkt för att inte stanna för huset är pyttelitet och ligger i en isolerad by. Kvar blir hon dock och mat börjar hon också laga. Hon skapar en lunchklubb där hon bjuder in till lunch en gång i veckan och gästerna får betala det de vill. Detta blir genast en succé, trots att Anna själv är mycket skeptisk och ständigt bestämmer sig för att lägga av. Givetvis finns det romantik inblandat men även tragedi och hemska stormar när Nordsjön visar sig på sitt sämsta humör. 

Det är en mycket trevlig bok som helt klart är läsvärd. 

                             Bild från förlaget

Min kollega och bokcirkelkompis Cathrine sa häromdagen att hon ville läsa någon Feelgood-roman till nästa bokcirkel, som variation. Det fick mig att leta på en att läsa i väntan på hennes val. Jag föll för The Lighthouse Bookshop av Sharon Gosling. Det var det där med bokhandeln som fångade mig. 

I en falsk fyr i Skottland finns en liten bokaffär i botten av fyren och på våningen ovanför bor Rachel som är den som driver bokhandeln som ägs av en lokalbo som plötsligt dör. Det leder till flera komplikationer då han inte har något egentligt testamente. Snart står det intressenter som vill köpa fyren och det hus som tillhör ägorna. Mitt i allt finns en strulig tonåring som plöstsligt dyker upp från ingenstans, ett gruffande grannpar, en äldre man och en känd journalist som dragit sig undan i byn för att skriva sina memoarer. Och vad är det för hemlighet Rachel bär på?

Helt klart en småputtrig bok som är värd att läsa utan att den kommer att lämna några djupare spår efter sig. Men ibland behöver hjärnan även sådant. 

                                                 Bild från förlaget     

Ibland fastnar jag för det Reese's bokklubb tipsar om och den här gången var det Laura Dave's The Last Thing He Told Me/Det sista han sa. Kanske var det för det stod att det var en blandvändare och det var precis det jag behövde just nu, kanske var det titeln som gjorde att jag fastnade för den, det är oklart men den var helt klart läsvärd.

Owen Michaels är ensamstående pappa till 16-åriga dottern Bailey, han är gift med Hannah sedan ett och ett halvt år. Bailey har aldrig accepterat pappas nya fru så deras relation är rätt ansträngd. Det är Owen som ser till att det trots allt fungerar och en dag är han plötsligt borta och det sista meddelandet han lämnar till Hannah är att hon ska ta hand om Bailey. Meddelandet har han skickat med en tolvårig tjej från området de bor i. Det är allt, inget mer och ingen förklaring. 

Owens försvinnade gör att Bailey och Hannah får lov att börja samarbeta för att få klarhet i vad som hänt. Men innan de kommer igång med det står federala poliser på tröskeln och Bailey hittar konstigheter i sitt skåp i skolan. 

Boken är en bladvändare! Den är bitvis spännande och bitvis jobbig. Den stannar i nutid där Owen är försvunnen men även med återblickar till när Hannah och Owen träffades och flera nedslag i tidslinjen efter det men innan försvinnandet. 

Jag rekommenderar att läsa The Last Thing He Told Me/Det sista han sa om man vill läsa något som är lite annorlunda men ändå lättsmält.