Jag har läst många deckare genom åren, jag började med Kung Liljekonvalj av dungen av Maria Lang när jag var tretton och sedan har jag fortsatt. Trots detta deckarläsande är det inte särskilt ofta jag klämmer vem som är den skyldige redan i början, men det gjorde jag med The murder of Roger Ackroyd. Och jag måste erkänna att det är lite spännande att fortsätta läsa och mer och mer komma till slutsatsen att ha rätt.                                         

Poirot har dragit sig tillbaka till en lugn by på den engelska landsbygden efter att hans vän kapten Hastings flyttat till Argentina. Byns godsherre, Roger Ackroyd, hittas en kväll mördad i sitt arbetsrum av byns läkare Shepherd, som också är god vän med Ackroyd, och mysteriet tar sin början. Det visar sig att Ackroyd har fått veta lite för mycket gällande utpressning av hans blivande hustru och därför bragts om livet. Poirot kallas in av Ackroyds brorsdotter som vill rentvå sin fästman och tillika Ackroyds styvson. Så tar allt sin början. Poirot anar tidigt vem mördaren är men låtsas inte om det utan fortsätter utreda mordet och får fram mer och mer information från de inblandade. En riktig höjdarkaraktär i boken är doktor Shepherds syster, Caroline, byns skvallertant. Hon har koll på allt och ingenting och är stolt som en tupp att få hjälpa Poirot med vissa uppgifter. Men vem är det som mördat Roger Ackroyd?

Detta är en Christie som inte är riktigt lik hennes andra deckare. Vissa av hennes böcker sticker ut lite extra och det gör denna.

Ytterligare 30 % rabatt på redan billiga priser ledde till tre bokköp idag. Inte nog att jag fick tag i två pocket för en spottstyver, dessutom blev det en kokbok som gör att medan jag njuter av läsning kommer kära maken lära sig nya recept att servera sin läsande fru. Man får inte vara dum...

Min bästa vän Maria hade ett exemplar av Bertrams hotell i sin bokhylla i flickrummet hemma i Eskilstuna och jag lånade denna Agataha Christie och läste. Om Maria hade, eller har läst den, vet jag inte men jag minns att jag tyckte att den var riktigt bra. Detta ledde till att jag som vuxen har letat efter den för att ha den i min ägo och 2003 fick jag tag i en i samma utgåva som den Maria hade och som jag så gärna ville lägga händerna på. Då var jag trettio och det var säkert femton år sedan jag första gången läst Bertrams Hotell, jag minns att när jag läste den igen blev jag allt annat än besviken. Denna känsla har hängt kvar som en magisk cirkel kring boken varför jag nu har lyssnat på den på engelska och återigen känt att det är en riktigt bra deckare med Miss Marple.

Bertrams hotell ligger på en lugn gata mitt i London, det är ett hotell som är genuinskt engelskt och gästerna tycker att det är som att komma tillbaka till den edwardianska tiden. Gästerna är främst äldre engelsmän från landsbygden och rika amerikaner som kommer för att uppleva det genuina England. Miss Marple har fått en två veckor lång vistelse på hotellet av sin brorson, hon har längtat dit efter att ha spenderat ett par nätter där i sin ungdom. Till en början är Miss Marple mycket nöjd med sin vistelse och känner att hon har kommit tillbaka till sin ungdoms Bertrams hotell. De serverar Afternoon tea som får folk att vallfärda till dem, rummet är bekvämt och umgängesytorna utmärkta. Men allt eftersom tiden går börjar hon känna att allt känns som ett skådespel. Det visar sig vara mer rätt än hon kan ana och när domprosten Pennyfather plötsligt försvinner spårlöst från hotellet blir polisen inkopplad. Ansvarig för utredningen, överkomissarie Davy, inser snart att han har en skarp iakttagare i Miss Marple och vänder sig till henne för att få hjälp. Det som nystas upp är inte vad som förväntas av ett genuint hotell.

Den magiska känslan för Bertrams hotell kommer att leva kvar i mig och jag vet att jag kommer att läsa den igen, om ett år eller om femton år det vet jag inte men jag vet att det kommer ske. Sen måste jag givetvis ta reda på om Maria någon gång läst boken.

Den här gången har jag riktigt gottat mig när jag lyssnat på ytterligare en Agatha Christie, Evil under the sun, då det var David Suchet som var uppläsare. Det är han som gör den mästerliga rollen som Poirot, sedan 1989, i filmatiseringarna av böckerna där Poirot är deckaren. Han gör rollen som Poirot mästerligt och han läser upp Evil under the sun ännu bättre. Jag njuter av när han ändrar rösten beroende på vilken karaktär det är som talar och när det är Poirot är han briljant. Jag kommer leta efter fler böcker där han är uppläsaren.

Poirot är på semester på lyxhotellet Jolly Rogers på en ö när den vackra Arlena Stuart hittas strypt på en enslig strand och den sista som sett henne i livet, förutom mördaren, just Poirot. Poirot bistår de poliser som anländer till platsen för att lösa mordet. Arlenas man, kapten Stuart, blir genast misstänkt för mordet då Arlena ganska öppet haft en affär med en av hotellets andra gäster, den vackre irländaren Richard. Richards fru misstänks också men frias snabbt då hon har för små händer för att kunna ha strypt Arlena. Dock visar det sig snart att alla de som är starkast misstänkta har mycket bra alibin. Detta slår dock Poirot hål på och avslöjar vem mördaren är.

Evil under the sun är en deckare av Christie när den är som bäst! 1941 kom boken ut och hyllades redan då, jag förstår varför. Det jag tycker är så härligt med Christies deckare är att de står sig än idag, även de som är skrivna på 1920-talet.

Denna fantastiska essä publicerades i Dagens Nyheter i söndags, läs och skratta! En kort text av den nyligen avlidna författaren, och Nobelpristagaren Umberto Eco:

http://www.dn.se/dnbok/umberto-eco-hur-man-reser-med-en-lax/

                                             Omslag från idag

Poirot blir kallad till Frankrike i ett akutärende men när han kommer fram är hans uppdragsgivare död. Han har hittats i en nygrävd grav på granntomten som är på väg att förvandlas till en golfbana. På plats finns den franska polisen med kändispolisen Giro, även kallad The Foxhound, i spetsen. Giro föraktar Poirots metoder och hånar honom öppet och kallar honom gammaldags. Med sig har Poirot, som vanligt, Hastings som förtrollas av de vackra fansyskorna men även av en engelsk kvinna som kallar sig Cinderella. Utredningen tar plats i en liten by en bit ifrån Paris och som vanligt i Christies böcker är det en samling udda figurer som passerar revy, det är också en och annan oväntad vändning. Jag tycker kanske inte att det är en av de bästa men väl värd att läsa iallafall. Boken skrevs 1923 och då är både Poirot och Hastings ganska unga män. Och det är i The murder on the links man som läsare får veta hur Hastings träffar sin fru och hur han så småningom hamnar i Argentina. Det är kuriosa en frälst Christie-läsare gärna samlar på sig.

                                                  
  Omslag från originalutgåvan

Dåndimpen har jag fått över att ha så mycket Agatha Christie oläst och som nu finns tillgängligt för mig! Jag har nu lyssnat på Black Coffee, som jag aldrig tidigare hört talas om. När jag lyssnat på drygt halva slog det mig att Black Coffee måste varit skriven som pjäs från början. Detta då hela handlingen utspelar sig i ett stort hus bibliotek, angränsande till biblioteket finns ett arbetsrum och det finns även franska dörrar som leder ut till en altan och en trädgård. Den har blivit omvandlad till roman av Charles Osborne, som skrivit om fler av Christies dramer till bokform. Och det fungerar!

Hercule Poirot blir kallad till ett lantligt gods av Sir Claud Amory som har uppfunnit en formel för att göra en ny explosiv bomb och som nu fruktar att någon i hans hushåll, familj och personal, ska stjäla formeln. Han vill att Poirot kommer dit och hämtar koden. Poirot hastar dit och tar med sig sin gode vän Hastings som för tillfället är hemma från Argentina dit han flyttat efter att han har bildat familj. När Poirot och Hastings kommer fram har just Sir Amory avlidit under mystiska oständigheter strax efter att han har uppmärksammat att hans formel blivit stulen. Poirot få således ett mord på halsen istället för att bara skydda en kod och se till att den hamnar i rätt händer.

Åh, som jag älskar dessa pusseldeckare! Det lär bli minst en till under helgen.

Alldeles lycklig över att ha lyssnat på And then their were non slängde jag mig över ytterligare Agatha Christie-deckare; Lord Edgware dies. För det gäller att passa på att utnyttja gratismånaden på sighten för ljudböcker så mycket som möjligt. Det är dessutom alltid en stor glädje att hitta en av mig oläst Christie, det händer inte särskilt ofta. Lord Edgware dies är en Christie-deckare när de är som bäst! Hercule Poirot är mysterielösaren och med sig har han sin goda vän och vapendragare Kapten Hastings som dessutom är bokens berättare. Som ofta när Poirot är deckare är Scotland Yards komissarie Japp också med i boken. Lord Edgware dies börjar med att Lady Edgware proklamerar att hon tänker döda sin man för att kunna gifta som sig. Hennes plan är att helt enkelt ta en taxi hem till Lord Edgware och döda honom. Bara ett par dagar efter detta hittas Lord Edgware död, mördad. Det finns flera personer som vinner på hans död; först och främst Lady Edgware som nu kan gifta sig med vem hon vill, Lord Edgwares brorsson som ärver både titel och förmögenhet och sist men inte minst Lord Edgwares dotter som blir av med sin genomelake far. Den mest misstänkta blir givetvis Lady Edgware men hon har ett vattentätt alibi, hon har befunnit sig på middag med 13 personer som alla går i god för att hon var där. Mysteriet är ett faktum. Som vanligt i en Christie är det ett stort persongalleri som spelar större eller mindre roller. Och som vanligt är Poirot så där lagom divig och Hastings så där oseende och virrig som han är. Och som vanligt är komissarie Japp så där enkelspårig i sitt tankesätt till dess att Poirot ger honom andra infallsvinklar.

Rekommenderar jag att läsa denna deckare? Ja! För detta är en Christie-deckare när de är som bäst. Skriven på 1930-talet med handlingen i ett sommarvarmt London. Har man varit i London känner man igen vissa adresser och hotell och det är underhållande det också.