När Liza Marklunds Polcirkeln var avslutad tog jag direkt och lyssnade på Kallmyren, jag ville vara kvar i Norrbotten och Stenträsk. Fortsätta hänga med Wiking och de andra i den lilla staden. 

Kallmyren tar vid där Polcirkeln slutade men ändå inte. Att Wikings fru gått ned sig en myr och aldrig hittats fick man som läsare veta redan i Polcirkeln och det är den händelsen Kallmyren bygger på. Som läsare får man följa hur Wiking träffar sin Helena när ha studerar på polisutbildningen i Stockholm under 1980-talet och följa med dem i flytten från Solna upp till Stenträsk, något som Wiking inte vill men som Helena driver på. Vidare är man med den lilla familjen i Stenträsk och den ödesdigra morgonen då Helena lämnar sonen hos Wikings mamma och tar med sig den några månader gamla dottern för att plocka hjortron och aldrig mer komma tillbaka. 

Parallellt följer man Wiking i nutid där han får ett besked från sin läkare som sedan skaver i hans själ och som ett fiskben i halsen. Han börjar ana oråd kring hustruns försvinnande över 30 år tidigare när hans son Markus får ett brev som Wiking är helt säker på att det är Helena som signerat. Det tar honom från Stenträsk till Stockholm och vidare tillbaka hem till Stenträsk och en massa sanningar som han har svårt att hantera. 

Kallmyren är helt klart läsvärd, eller ännu hellre värd att lyssna på i Lo Kauppis fantastiska uppläsning. Jag tycker att Polcirkeln var snäppet bättre men Kallmyren är helt klart en riktigt bra deckare i en egen genre. 

                                               Bild från förlaget