Jag är uppväxt med Evert Taubes sånger genom hans son Sven-Bertil för att mamma har alltid gillat Sven-Bertil och det finns ett antal LP-skivor med honom kvar hemma.

Varje gång det är en artikel om någon av herrarna eller när Sven-Bertil släpper skivor är jag som en dammsugare och läser eller lyssnar. Imorse klev jag ut till brevlådan för att hämta Dagens Nyheter och där var han igen, Sven-Bertil Taube i egen hög person på DN:s framsida. Rubriken under den stora bilden är: Helgintervjun. Sven-Bertil Taube berättar om den nya skivan och om hur det är att befinna sig i slutet av livet: " Jag väntar på sortin, i stort sett."

Utan att läsa intevjun, utan att ens slå upp tidningen tänker jag på Kerstin Ekmans Ulf i Löpa varg, han väntade också på sortin men på ett helt annat vis än Sven-Bertil. 

Jag fylls av detta, av tanken på döden som jag faktistkt lurat, och på mamma och pappa som är i den åldern som Sven-Bertil, i egen hög person, och Kerstin Ekmans fiktiva Ulf är i. Jag tänker på förgänligheten, ålderdomen, döden och det vackra i allt som finns. 

Jag vet inte om det går att läsa intervjun om man inte prenumenerar på DN men här är länken. Funkar den inte så delar jag mer än gärna med mig av artikeln i fysisk form, tjoa bara till. 

https://www.dn.se/kultur/sven-bertil-taube-det-finns-ingen-skrack-i-doden/