Mitt förhållande till Sir Arthur Conan Doyle's Sherlock Holmes har jag skrivit om förr. Det är ett långvarigt förhållande vi har Sherlock och jag. Många mornar i veckan dricker jag mitt te ur muggen från Penguing Books och då går självklart tankarna till 221 B Baker Street och min kompis Sherlock. Jag kan lätt säga att I AM SHERLOCKED vilket också är intatuerat på min rygg sedan närmare tio år. 

Jag älskar kastanjer, jag har två stycken i alla mina jackors högerficka. De ligger där och är lena och mysiga att ta på. Men efter att jag läst helt suveräna Kastanjemannen av Søren Sveistrup känner jag mig lite rädd för dem...

I en lekpark i Köpenhamn hittas en död kvinna stympad. I klätterställningen bakom henne hänger en lite figur gjord av kastanjer och tändstickor. Denna kastanjeman väcker till en början ingen större uppmärksamhet och jakten på en bestialisk mördare börjar. Strax efter mördas ännu en kvinna och även vid henne lämnas en kastanjeman. 

Naia Thulin är en ung kriminalare som vill bort från avdelningen och istället arbeta med IT-brott. Mark Hess är avpolleterad av Europol och hemskickad till Danmark efter ett antal fadäser och paras samman med Thulin. Detta är Thulin inte alls nöjd med, hon vill inte dra runt på en inkompetent avdankad polis som verkar totalt ointresserad av det som händer i Köpenhamn. Men, förstås, så hittar de två poliserna ett sätt att samarbeta. Mitt i allt detta verkar den danska socialministern ha en allt för stor betydelse. Vad är det egentligen som händer?

Kastanjemannen är otroligt spännade, välskriven och har en story som håller. Till och med sidohistorierna håller och uppklaras innan sista kapitlet är slut. Jag kom på vem mördaren var när jag hade läst två tredjedelar, men det gjorde inget för uppklarandet av brotten och varför hen hade begått brotten var mycket spännande. 

Jag hittade denna bok och har haft den sparad på mitt Nextory-konto och när jag började läsa den berättade någon att Kastanjemannen finns som serie på Netflix, typiskt mig att alltid läsa boken först. Nu ska jag titta på serien, om jag törs, och hitta tillbaka till mina lena kastanjer. 

                                         Bild från förlaget   

Lunchen igår spenderades på ett mycket trevligt ställe, nämligen i Svenska Deckarbiblioteket. Svenska Deckarbiblioteket är placerat i Stadsbiblioteket här i Eskilstuna och just nu pågår det Deckarfestival i vår stad för att fira att Svenska Deckarakademin fyller 50 år. Första programpunkten för veckan var visning av Svenska Deckarbiblioteket som Anna-Lena Jönsson, bibliotekarie på Deckarbiblioteket. Det var också information om kvinnliga deckarförfattare innan och samtida som Maria Lang, mycket intressant och inspirerande till ny läsning. Sidekick var Carina Burman, författare och forskare inom litteraturvetenskap. Förutom tips om böcker fick den tappra skalan, om cirka 10 personer, som deltog kuriosan om varför det specifika biblioteket finns just i Eskilstuna. Det kom sig så utifrån att den bibliotekarie som fick i uppgift att starta upp ett svenskt deckarbibliotek var Thomas Böös, legendarisk bibliotekarie från Eskilstuna och därav kom förslaget att det skulle ligga just här i vår stad. 

Nu fortsätter Deckarfestivalen och jag ser fram emot flera programpunkter i helgen. 

Jag måste tillägga att det var länge sedan jag gjorde något så intressant under lunchen. Här kan du läsa mer om Svenska Deckarbiblioteket: https://bibliotek.eskilstuna.se/documents/5868852/5955484/Deckarbroschyr+2017.pdf/966d7b0c-e7c6-4c51-ec2b-9368e04cc654

Svenska Deckarakademiens hemsida är mycket informativ: https://www.deckarakademin.se

                            Bild från förlaget

Jag fastnade totalt för Richard Osmans första bok Thursday Murder Club och skrattade gott och njöt av läsningen. Jag beställde genast uppföljaren, The Man Who Died Twice, för att få fortsätta umgås med de fyra vännerna i Torsdagsmordklubben, Elizabeth, Joyce, Ron och Ibrahim. Det tog ett tag innan boken kom, det tog ett tag att komma in i boken och jag var inte lika frälst som i första boken om gänget. Men The Man Who Died Twice tar sig och nu när jag är klar är det onekligen lite tomt. 

Denna gång får Elizabeth ett brev från en föredetta kollega, och äkta make, Douglas. Han har under ett uppdrag i tjänsten, underrättelsetjänsten, stulit diamanter för 20 miljoner pund och lever nu i skyddat boende med en agent som personskydd. Han vill ha Elizabeths hjälp att komma undan med sitt byte. I samma veva blir Ibrahim rånad och svårt misshandlad av en småskurk utan samvete. Detta gör att vännerna får två uppdrag samtidigt; hitta Ibrahims förövare OCH hjälpa, eller stjälpa, Douglas och hans diamanter. Samtidigt händer det en massa annat runt omkring de fyra vännerna, poliserna, Donna och Chris, de som kommer in för att skydda Douglas från underrättelsetjänsten och mer där till. 

Boken är helt klart värd att läsa, jag skrattar gott flera gånger åt dråpligheterna som händer. Till exempel när Joyce ska fixa ett Instagramkonto och försöker med flera olika namn men alla är upptagna tills hon kommer på namnet GreatJoy69 och inte kan förstå hur många som skickar privata meddelanden till henne, eller hur hon ska läsa dem. 

En tredje är på gång och självklart kommer jag att läsa den också och hoppas på att den blir bättre än The Man Who Died Twice, som ändå inte var dålig. 

Det finns böcker som jag hittar tips om, här och där, läser och tycker mycket, mycket om. Jag läste goda vitsord om SJ Bennetts The Windsor Knot/Windsorknuten här och där och har nu läst den. Jag vet inte om det är läge att sluta läsa detta inlägg nu eller fortsätta läsa, för det finns ett och annat positivt. 

Första fjärde delen, eller till och med tredjedelen, av boken är helt klart rätt bra. Det är en annorlunda deckare där en rysk pianist hittas hängd i ett band till en sidenmorgonrock i ett att Windsor Castle's, mindre fina, gästrum. Han är inbjuden av en annan rysk gäst för att underhålla med sitt pianospel på en tillställning som drottning Elizabeth håller för prins Charles skull. På bjudningen, som är middag med övernattning, deltar en brokig skala gäster allt från en ärkebiskop via en känd skulptris till två ryska balettdansöser och den ryska pianisten. Morgonen efter middagen hittar en av slottes kammarjungfrur liket av den unga, lovande pianisten. MI5 kopplas omedelbart in för att lösa mordet. Drottningen är dock inte riktigt nöjd med framstegen i utredningen och tar hjälp av sin biträdande privatsekreterare Rozie Oshodi för att själv börja nysta i fallet. 

Det låter rätt häftigt! Men ack så fel det kan bli. Som sagt är första delen av boken helt okej men sen undrar jag varför jag fortsatte läsa. Kanske ville jag veta vem det var som hängde den stackars ryssen eller kanske läste jag vidare för att jag har svårt att släppa böcker jag börjat läsa. 

Om du nu fortsatt läsa hela vägen hit så kommer jag säga: "Skippa The Windsor Knot/Windsorknuten och läs något bra istället. "

Det är inte svårt att läsa brett, men det kan vara svårt att hitta pärlorna bland all litteratur som finns. Den enda anledningen till att jag hittade Meg Masons Sorrow and Bliss är på grund av att jag sökte på uppläsaren Emilia Fox på Nextory, en uppläsare jag funnit genom några av Agatha Christies böcker om Miss Marple. Vilken tur att jag letade efter andra böcker som Fox läst in!

Martha Friel växer upp i ett ganska disfunktionellt hem med sin något yngre lillsyster, Ingrid. Mamman är instabil, dricker för mycket och är en bohem av största mått. Pappan är den stabila punkten i flickornas liv eftersom han är jämn i sitt humör medans mamman skiftar mellan humör hela tiden. Boken börjar när Martha är vuxen, gift med Patrick som alltid står vid hennes sida, och man får som läsare följa med bakåt i tiden, till barndomen och följa Martha, Ingrid och deras familj och släkt genom åren för att slutligen hamna i nuet igen.

I tonåren drabbas Martha av något som gör att hon blir mer eller mindre apatisk och hon gömmer sig under sitt skrivbord. Till slut får pappan med henne till en läkare som snabbt konstaterar att hon har körtelfeber och skrattade berättar för Marthas pappa att det är för att hon kysst pojkar. Det är klart att det inte är körtelfeber, tänker jag som läsare och fortsätter lyssna. Marthas mående är ju något helt annat än körtelfeber! Hela sitt liv pendlar Martha i sitt mående, hon kan periodvis sköta arbete, socialt umgänge och klara av ett äktenskap. Men där emellan är hon ett vrak som först pappan och systern, med hjälp av mostern, och sedan maken Patrick tar hand om. Martha är i 30-års åldern när hon äntligen få veta vad det är för "fel" på henne, i boken kallas sjukdomen X och det blir aldrig uttalat vad det är för sjukdom. 

Sorrow and Bliss är en otroligt gripande bok, som tydligen legat på flera topplistor runt om i världen och många skriver att den är oförglömlig, jag kan bara hålla med. Jag rekommenderar den varmt. Jag har helt stannat upp i vad jag hållit på med och bara lyssnat för jag har blivit alldeles tagen av boken. 

                        Bild från förlaget

Jag är uppväxt med Evert Taubes sånger genom hans son Sven-Bertil för att mamma har alltid gillat Sven-Bertil och det finns ett antal LP-skivor med honom kvar hemma.

Varje gång det är en artikel om någon av herrarna eller när Sven-Bertil släpper skivor är jag som en dammsugare och läser eller lyssnar. Imorse klev jag ut till brevlådan för att hämta Dagens Nyheter och där var han igen, Sven-Bertil Taube i egen hög person på DN:s framsida. Rubriken under den stora bilden är: Helgintervjun. Sven-Bertil Taube berättar om den nya skivan och om hur det är att befinna sig i slutet av livet: " Jag väntar på sortin, i stort sett."

Utan att läsa intevjun, utan att ens slå upp tidningen tänker jag på Kerstin Ekmans Ulf i Löpa varg, han väntade också på sortin men på ett helt annat vis än Sven-Bertil. 

Jag fylls av detta, av tanken på döden som jag faktistkt lurat, och på mamma och pappa som är i den åldern som Sven-Bertil, i egen hög person, och Kerstin Ekmans fiktiva Ulf är i. Jag tänker på förgänligheten, ålderdomen, döden och det vackra i allt som finns. 

Jag vet inte om det går att läsa intervjun om man inte prenumenerar på DN men här är länken. Funkar den inte så delar jag mer än gärna med mig av artikeln i fysisk form, tjoa bara till. 

https://www.dn.se/kultur/sven-bertil-taube-det-finns-ingen-skrack-i-doden/

Marie Bengts tredje bok om Hannah Lönn har nyligen publicerats och jag har väntat på den för jag gillar Hannah Lönn! Tredje boken utspelar sig dessutom på min favoritplats, Öland, och bär titeln Inferno i snö. 

1957 är Hannah och hennes faster Lilly på väg från Färjestaden till Borgholm för att fira jul på ett pensionat, Paradiset, de behöver båda få en avkopplande jul och har därför bestämt sig för att fira jul på Öland. Det de inte räknat med är att fåken ska komma över dem och att de inte ska komma att nå fram till pensionatet i Borgholm. När det har en bit kvar till Borgholm och de knappt tar sig fram genom snön hittar de en bilist, med en stor tjusig amerikanare, som har kört av vägen och som tar lift med Hannah och Lilly mot Borgholm. De inser strax att det inte kommer att gå att ta sig fram och främligen som de plockat upp, en tjusig karl, med för mycket brylkräm, Einar Andersson, känner igen sig och ber Hannah svänga av mot godset Hallerum för att söka skydd tills fåken lagt sig. Aldrig hade de kunnat tänka sig var, eller vad, de hamnat i. På Hallerum finns en brokig skara människor, alla med olika hemligheter, avsky och passioner och när dessutom Hannah och Lilly kommer dit med sin liftare blir det ännu värre. Det visar sig nämligen att Einar Andersson varit anklagad för ett stort antal bränder som härjat runt om på Öland under det gångna året, men blivit friad. Även om han är friad av rätten är det få på Hallerum som tror att han är oskyldig. Detta är öppningen till pusseldeckaren Inferno i snö som även kommer att innehålla mord (förstås), ännu mera snö, strömavbrott, en avklippt telefonsladd och hur mycket mer som helst. 

Jag tycker om Inferno i snö, en detaljerad bok med en lång rad händelser som utspelar sig under ett fåtal dagar. Det är en lättsam läsning som går hem hos mig och rekommenderas varmt. Jag ska också erkänna att jag blivit sugen på att ta mig an Dantes Inferno igen, återuppliva läsningen från grundstudierna i litteraturvetenskap som skedde för över 20 år sedan, vi får väl se hur det blir med det. 

                                  Bild från förlaget