Att åter få en ny bok av Kerstin Ekman att läsa är nästan lite heligt. Att hon återvänder till naturen och skriver en roman om den och om människan i den är en ynnest för läsaren. Det är svårt att skriva om hennes vackra bok Löpa varg för jag vill att det ska vara vackert för boken är vackert skriven. 

I djupaste Hälsningland bor den pensionerade Ulf Norrstig med sin hustru Inga i ett hus nära skogen. Han har ett förflutet på länsstyrelsen och hon som lärare i språk. De är båda pensionärer och Ulf är sitt jaktlags jaktledare. Men precis han ska fylla 70 år sker en förändring i honom gällande jakt, han som jagat sedan han var en liten pojke. Förändringen har nog kommit succesivt, det får man som läsare bara anat. Dagen innan födelsedagen ser han en varg i en skogskant. Den vargen kan han inte släppa efter den dagen han sett den. Den upptar hans tankar, hans syn på jakt och det mesta i livet. Han har mycket tid att fundera på vargen och allt annat i livet och känner själv att han är i Dödens skog med sin kärlkramp som gör att han inte kan arbeta med kroppen som han alltid gjort tidigare. Han ser sin fru fylla dagarna med praktiska sysslor medan han själv inte har förmågan till det längre, det som tidigare varit så självklart. Han förlorar sin populäritet som jaktledare då han uttrycker sig starkt mot vargjakt och de yngre männen, för det är enbart män, i jaktlaget vill bli av med honom. 

Det är en roman om åldrandet, kärleken till naturen, kärleken till en annan människa, till hundar och till alla djur i skogen. 

Vackert, vackert är det skrivet, precis som jag tidigare nämnde, men också sorgligt här och där. Att få vara i Ekmans värld är att få vara där det är naturligt vackert. Jag bestämde mig dessutom att lyssna på boken och det var ett bra val. Lennart Jähkel gav mig denna läsupplevelse med sin fina röst och dialekt gav han mig en varm upplevelse. 

                                        Bild från förlaget