Jag har aldrig tidigare gråtit när jag läst en deckare, men det har jag gjort nu. Jag har på två dagar avslutat Arnaldur Indriðason Kvinna i grönt, jag har helt enkelt inte kunnat slita mig. Jag avslutade ju den första av Indriðasons böcker, Glasbruket, i förrgår och började på Kvinna i grönt igår för jag ville se vad den hade att ge. Denna bok har alltså fått mig att gråta men även att förfasas, nästa bli rädd och imponeras över författarens oerhörda sätt att berätta. Han skriver så att det blir verklighet, det har smärtat i mig att läsa vissa stycken. Jag är djupt imponerad av dennna författare, det kan inte poängteras nog. Jag rekommenderar alla som vill ha en stark läsupplevelse att läsa denna, jag sa även om Glasbruket att den var läsvärd, det är den, men denna är ännu bättre. Till handlingen. Historian tar sin början med att en människas skelett hittas vid ett område som håller på att byggas strax utanför Reykavik. Boken tar sedan steg bakåt i historien till tiden kring andra världskriget, det är därifrån skelttet härör. Det är också i avsnitten från 1940-talet som det hemska är, det jag tycker är hemskt. En hustrumisshandlare som är så sadistisk, både fysiskt och psykiskt, beskrivs så att jag nästan tror att jag står där och ser vad som händer. Polisen Erlendur och hans kollegor vid Reykaviks kriminalpolis får ett digert arbete att finna ut identiteten på skelettet och att finna vem som en gång i tiden bragt personen om livet. Samtidigt svävar Erlendurs dotter Eva Lind mellan liv och död på en intensivvårdsavdelning och Erlendur har svårt att fokusera på fallet. Läs denna bok, läs och förfasas, läs och imponeras.