Jag har just bekantat mig med en ny deckarförfattare, det är den isländska författaren Arnaldur Indriðason. Han är, som många andra författare, journalist i grunden. Jag har läst den första av hans deckare som publicerats på svenska och det är Glasbruket. Glasbruket utsågs 2002 till Nordens bästa kriminalroman vilket jag förstår. Det är en tät handling i boken, den väver ihop intrigen väl och låter inte läsaren förstå allt för mycket, bara lite lagom så där. "Deckarhjälten" är en man, Erlendur, i femtioårs åldern, sliten, lite skabbig, frånskild och otroligt skarp. Han har mycket erfarenhet och det lyser igenom alla negativa påståenden om honom. Boken utspelar sig under några dagar hösten 2002 i Reykavik men väver samtidigt in Island på 1960-talet. Jag tycker om handlingen i boken och det känns annorlunda att läsa en deckare som inte är svensk, engelsk eller möjligen amerikansk. Det känns som en frisk fläkt in i deckarvärlden, i min deckarvärld iallafall. Jag förundras och gläds över de isländska namnen, såväl på personer som på städer. I vilket annat land kan man till exempel heta Kólbrun? " Dessutom figurerar en sedan länge pensionerad polis vid namn Marion Briem. Namnet gäckade mig, jag försökte söka efter ett "han " eller ett "hon" någonstans i texten för att få reda på om det var namnet på en man eller en kvinna men jag hittade ingen ledtråd. Några sidor senare står följande:

-Vänta nu Marion? Marion? Vad är det för nåt - Marion? Vad är det för ett namn egentligen? Är det en man eller en kvinna?

---

-Det undrar jag själv emellanåt, svarade Erlendur och tog upp sin mobiltelefon.

(Sid. 162)

Sådant gillar jag! Allt behöver man inte veta.

En bra deckare som passar bra en murrig höstmånad i Sverige. Läste ut Glasbruket igårkväll och började på Indriðasons nästa bok med samma poliser, Kvinna i grönt, redan i morse.