Att ha ynnesten att få läsa två fantastiska romaner är i rad är mycket ovanligt för mig. Jag föll pladask för Färskt vatten till blommorna och sen kom The Whalebone Theatre och tog mig med storm. Jag köpte boken med en trött hjärna i juni och började läsa och sen orkade jag inte läsa på engelska, något som jag ständigt gör men just då gick det inte. Där låg så The Whalebone Theatre och lockade på mig och för en dryg vecka sedan blev det boken och jag. 

1919 är Cristabel Seagrave är drygt fyra år när hennes pappa kommer hem med en ny fru, den fru som ska ge honom arvingen till Chilcombe. Den arving hans älskade fru inte kunnat ge honom då hon dog i barnsäng när Christabel föddes. Cristabel som växer upp på vinden med en av tjänsteflickorna. Men när den nya frun, Rosalinde, blir havande, och Cristabel väntar på en lillebror, blir besvikelsen ytterligare en gång stor då det föds en flicka, Florence. Rosalind ser bara sin man i barnet som är fött och tar det inte till sig så även Florence hamnar på vinden tillsammans med Cristabel. Cristabel som är negligerad av sin far blir däremot sedd av sin farbror Willoughby som inte har ett gott förhållande till sin äldre bror. Det som sedan händer är att det så småningom kommer en arvinge till Chilcombe, Digby. Digby som Cristabel älskar innan han är född och fortsätter att älska genom livet. 

Boken börjar 1919 och man får följa ungarna Seagrave genom uppväxten som är totalt negligerad av föräldrarna och genom andra världskriget. Teatern de skapar tillsammans med en en rysk konstnär i mellankrigstiden är magnifik och precis vad varenda unge skulle önska sig. 

Jag hänförs, jag förskräcks, jag hänförs åter igen och jag önskar att skulle kunna läsa ytterligare ett så fantastiskt verk nu på en gång. 

Läs denna bok och förälska dig i karaktärerna, miljön och i syskonskapet som är starkt och tillåtande. Jag har, som nämnts ovan, läst boken på engelska men den finns även på svenska. 

                                   Bild från förlaget