Candide var aldrig min kärlek för 30 år sedan. När jag 30 år äldre läser boken igen blir jag absolut inte förtjust i Candide men jag har en annan förståelse för honom idag. Anledningen att jag läser Voltaires Candide är att min son som går andra året på Samhällsvetenskapliga programmet på gymnasiet ska läsa Candide. Min son är dyslektiker och det betyder att stöttning behövs i då och då. Till exempel då det ska läsas en gammal klassiker med mycket gammaldags språk. En ynnest för mig som får återuppliva gammal litteraturvetenskapsläsning.

Men är det verkligen en ynnest?

Jag börjar läsa boken med min ungdoms nyfikenhet och slutar läsa den med medelålders kvinnans erfarenhet. Candide är en sann naivistisk person som blivit indoktrinerad av sin barndoms filosof Pangloss att allt i världen är till det bästa. På sin färd genom livet får Candide erfara att det kanske inte är så men han fortsätter ändå sin resa med Pangloss ord i sitt bagage. Genom alla de vedermödor som Candide får uppleva, och överleva, får man som läsare följa honom. Ibland tycker jag synd om honom men oftast tycker jag att han är otroligt pantad och naiv. 1759 gav Voltaire ut denna idéroman. Jag undrar hur man talade om romanen då och jag minns inte hur jag resonerade runt romanen för 30 år sedan, däremot ser jag fram emot att diskutera den med min son. Jag tror att vi kommer att ha helt olika uppfattningar, kanske resonerar han som jag gjorde för 30 år sedan...