Bild från förlaget     

Snubblar över böcker tycks jag ständigt göra. Min 20-åriga dotter ringde och skrattade hur mycket som helst när jag läst The Seven Husbands of Evelyn Hugo, tydligen var den en riktig snackis i influenser-kretsar, något jag inte har en aning om. Nu har jag läst The Maid och den finns även på svenska, Städerskan. Jag måste säga att titeln på svenska klingar så mycket vackrare än på svenska. 

Molly en tjej runt tjugo plus är rumsstäderska på stadens fina hotell. Hon är uppvuxen med sin mormor, mamman narkoman och pappan säkert det samma när man läser mellan raderna. När man som läsare träffar Molly är mormor död sedan närmare 9 månader och hon lever själv i den lägenhet de delat i alla år. Mormoderns rum går hon aldrig in i och varje dag när hon kommer hem talar hon med sin mormor. Hon är en ensam själ utan vänner och bekanta. På dagarna städar hon hotellrum och blir kallad öknamn av kollegor på hotellet och på kvällarna städar hon lägenheten efter ett veckoschema. Som läsare blir jag tidigt varse att Molly faller inom autismspektrat, fullfungerande med olika behov av rutiner. En dag finner hon en död man i en av sviterna och hon blir indragen på ett sätt hon aldrig kunnat tro eller förstå. Till sitt stöd har hon ett par kollegor och ena kollegans dotter som är advokat. För den naiva Molly behöver allt stöd hon kan få när hon blir inblandad i en knarkhärva, mord och bedrägeri. 

Molly ömmar jag med och allt stöd hon kan få. Men är hon verkligen den naiva personen hon verkar vara?

Tilläggas ska att Molly är tedrickare, läser Agatha Christie och älskar Colombo, en sådan tjej gillar jag! 

En roman som sträcker sig från tidigt 1950-tal i en sunkig del av New York, via Hollywood, Spanska solkusten och tillbaka till en finare del av New York. 

Jag har just avslutat The Seven Husbands of Evelyn Hugo, en historia om en fiktiv filmstjärna som slog igenom på 1950-talet i Hollywood efter att ha flytt New York genom att gifta sig med en kompis bror. Från fattigkvarteren i New York till lyxliv i Hollywood som Evelyn lyckas ta sig till genom hårt arbete och en del tur. Det är hennes yrkesliv och privatliv man som läsare får följa. Från första maken hemifrån New York vidare genom livet till att till slut gifta sig för en sjunde gång. Men varför alla dessa äkta makar? Romanen är upplagd i tre olika berättarsätt; nyhetsartiklar i skvallerblaskor i Hollywood, Evelyns egen berättelse till journalisten Monique som hon bett skriva hennes memoarer och genom Monique ögon. Det är ett rätt häftigt berättargrepp som för handlingen framåt och samtidigt stannar upp. 

Vill man läsa om flådigt filmstjärneliv, ett rörigt privatliv och något som är lättsmält är denna bok helt okej. Jag tror inte att den kommer stanna kvar särskilt länge i mig, men den är inte heller något jag ångrat att jag läst. Den finns även på svenska med titeln Evelyn Hugos sju äkta män. 

                                     Bild från förlaget

Candide var aldrig min kärlek för 30 år sedan. När jag 30 år äldre läser boken igen blir jag absolut inte förtjust i Candide men jag har en annan förståelse för honom idag. Anledningen att jag läser Voltaires Candide är att min son som går andra året på Samhällsvetenskapliga programmet på gymnasiet ska läsa Candide. Min son är dyslektiker och det betyder att stöttning behövs i då och då. Till exempel då det ska läsas en gammal klassiker med mycket gammaldags språk. En ynnest för mig som får återuppliva gammal litteraturvetenskapsläsning.

Men är det verkligen en ynnest?

Jag börjar läsa boken med min ungdoms nyfikenhet och slutar läsa den med medelålders kvinnans erfarenhet. Candide är en sann naivistisk person som blivit indoktrinerad av sin barndoms filosof Pangloss att allt i världen är till det bästa. På sin färd genom livet får Candide erfara att det kanske inte är så men han fortsätter ändå sin resa med Pangloss ord i sitt bagage. Genom alla de vedermödor som Candide får uppleva, och överleva, får man som läsare följa honom. Ibland tycker jag synd om honom men oftast tycker jag att han är otroligt pantad och naiv. 1759 gav Voltaire ut denna idéroman. Jag undrar hur man talade om romanen då och jag minns inte hur jag resonerade runt romanen för 30 år sedan, däremot ser jag fram emot att diskutera den med min son. Jag tror att vi kommer att ha helt olika uppfattningar, kanske resonerar han som jag gjorde för 30 år sedan...