Av någon märklig anledning har jag aldrig läst något av Jo Nesbø, jag som ändå varit rätt hård på att läsa deckare sedan i tonåren. Till kursen jag läser skulle vi läsa Snömannen av just Nesbø och det var faktiskt den första boken som jag aldrig tidigare läst som är med i kurslitteraturen hittills, bortsett från att jag inte minns om jag tidigare läst Sjövall och Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle. 

Det är 1980-tal i Norge när boken inleds. En pojke i nedre tonåren lämnas i en kall bil, samma dag som den första snön landat i Bergen, när hans mamma springer in för att träffa någon. Hon säger att hon ska komma tillbaka alldeles strax men blir borta ganska så länge utan att pojken vet vad hon egentligen gör. 

Flera år senare mördas några kvinnor i Bergen, just när den första snön faller. Det är kvinnor som fallit offer för en mördare och när en ökänd polis på orten plötsligt försvinner misstänks han för dåden. Flera år senare börjar mönstret upprepa sig i Oslo och polisen Harry Hole blir ansvarig för fallet. En tvär polis som beskrivs som ful men charmig. Han är mycket nitisk i sitt arbete och privat är han olyckligt kär i sin föredetta flickvän, Rakel. Rakel har gått vidare och ämnar flytta ihop med sin nya pojkvän trots att hennes son Oleg inte tycker om honom. Detta är en sorg för Harry som kastar sig djupare in i sitt arbete. Till sin hjälp i jobbet har han bland annat den unga polisen Katrine som är nyinflyttad i Oslo från Bergen. 

Det blir en vindlande utredning som Harry rätt snart ser är jakten på en seriemördare. Detta vill dock inta hans chef till en början tillstå då han anser att Harry blivit besatt av att jaga seriemördare sedan han fångat en sådan i Australien. Det visar sig att Harry har rätt och utredningen fortsätter. Varje gång en kvinna försvinner, och ibland hittas mördad, finns det en snögubbe byggd i närheten av hennes bostad. 

Jag klippte ganska snart vem mördaren var, alltid trist. Men det var så mycket sidospår och andra saker som gjorde att jag ändå läste klart boken. Snömannen är en mycket välskriven deckare som inte lämnar några lösa trådar. Läs den, det är den helt klart värd. 

                                            Bild från förlaget