Förra helgen återknöt jag bekantskapen med Liza Marklund hennes Annika Bengtzon och boken Sprängaren. Anledningen till denna omläsning är återigen kursen jag läser, annars hade jag aldrig läst om boken. 1998 kom Sprängaren ut och med det blev Liza Marklund banbrytande för alla de svenska kvinnliga deckarförfattarna som skulle komma att ploppa upp. Jag var ung när jag läste Sprängaren första gången, då, 1998, var jag bara 25 år och föll pladask för Sprängaren. Jag läste sedan allt som Marklund gav ut och följde med spänning Annika Bengtzon och hennes liv både som journalist och som privatperson. Men så småningom upplevde jag böckerna som Marklund som skrivna med "slasksvenska" och slutade läsa dem. Men nu när jag läste Sprängaren igen, 23 år efter första gången, måste jag säga att den håller än. Det är lite omodernt med internet och telefoni men annars kunde den ha varit en spänningsdeckare från i år. 

Viktoriastadion i Stockholm är nästan klar och där ska sommar-OS hållas året efter. En decembernatt flyger en del av stadion i luften och ibland resterna hittar man en död kvinna som visar sig vara OS-chefen Christina Furhage.

Journalisten Annika Bengtzon är Kvällspressens representant på plats redan en kort stund efter dådet. Hon lyckas få information av taxichauffören som kör henne till platsen att en kollega till honom varit i området när sprängningen skedde, han hade haft en körning till en svartklubb i närheten. Detta ger Annika ett riktigt bra scoop som ingen annan har. Annika arbetar vidare med vad egentligen som hänt samtidigt som hon försöker axla rollen som kriminalchef på tidningen. Ivrigt påhejad av chefredaktören men impopulär bland en hel del av kollegorna. Dessutom är hon småbarnsmamma med en man som även han vill göra karriär. Det är rörigt i journalistens liv men hon kämpar på och det är också hon som hittar lösningen på vad det egentligen är som har hänt och hamnar själv i klistret på grund av detta. 

Som sagt, Sprängaren håller än. Har du inte läst den, gör det, det är den värd. Har du läst den i slutet av 90-talet, läs den en gång till. Jag har för länge sedan rensat ut mitt exemplar ur bokhyllan men jag minns fortfarande det kaxiga omslaget med författaren själv på framsidan, det är den bilden jag letat fram till detta inlägg. 

                                                    Bild från förlaget