Det är mycket, mycket sällsynt att jag läser biografier eller reportageböcker. När jag hört flera röster som lyft Tills alla dör av Diamant Salihu tänkte jag att det var dags att läsa den. Jag bestämde att lyssna på den via Nextory i Gerhard Hoberstorfers uppläsning och jäklar vilken grej! För det första är boken så vansinnit intressant och uppläsningen är saklig och otroligt bra. 

I området Järva nordost om Stockholm pågår en konflikt mellan två större gäng, Shottaz och Dödspatrullen. Vänner från barndomen som valt sida i konflikten och anslutit sig till rivaliserande gäng. Det finns ingen lag i gängen, man skördar huvud för huvud och rekryterar allt yngre medlemmar till gängen för att de inte kan få så höga straff. Man handlar med knark, vapen och liv. Familjemedlemmar mördas och andra familjers medlemmar dödas som hämd. Mammor och systrar gråter och jag undrar vad som hänt? Varför har dessa unga pojkar, för de har inte hunnit blivit män, hamnat i detta? Varför dödas de innan de har hunnit känna livet i sig ordentligt? Varför har föräldrarna inte gjort mer? Varför har föräldrarna inte kunnat hjälpa sina pojkar? Det finns inga enkla svar på dessa frågor. För jag förstår att föräldrarna, främst mammorna enligt boken, har gjort vad de kan och mer där till. Men det är en annan kultur än hemlandet, sättet att uppfostra barn, läs pojkar, är ett helt annat än i hemlandet. Man har inte samma stöttning av släktingar och grannar. Samtidigt som jag läser om detta nederlag i boken känner jag en samhörighet och ändå ett avståndstagande till dessa mammor. Jag som mamma till tonåringar och som har en helt annan koll på mina barn. Men samtidigt beror det, självklart, på var mina barn växt upp, vilka rättigheter som jag som förälder vet att jag har och att mina barns pappa bor under samma tak. 

Det Diamant Salihu frågar sig i boken är: Varför mördar ni varandra? En relevant fråga till pojkar som varit nära vänner och grannar sedan födseln och plötsligt hamnar på olika sidor trots att deras föräldrar fortfarande, försöker, stå varandra nära. 

I epilogen till boken frågar en person som är livvakt till en betydande medlem till ett av gängen hur Diamant vågar skriva denna bok. Det har jag funderat på under hela boken. En eloge till Diamant Slihu som vågat lyfta detta ämne och skriva en bok som utelämnar massor och som vinner Stora Journalistpriset 2021. 

Stort tack till min vän Feras som fick mig att läsa boken. Boken jag aldrig kommer att glömma trots alla namn och en och annan lös tråd. 

Läs Tills alla dör och få en inblick i gängkrig, utanförskap och gemenskap.