Mamma, född 1940, gillar Ulf Lundells Öppna landskap och det var där jag fick min första Ulf Lundell-upplevelse. Och kanske är det mamma som gjorde att jag blev nyfiken på Ulf Lundell, eller kanske är det mina bröder födda 1962 och 1964 som gjorde det. Iallafall var jag ett något lunda inbitet Lundell-fan när jag som 23-åring landade i Kiruna. Där grannen till det vandrarhem jag bodde på under ett läsår, normalt var det ett vanligt vandrarhem, inte ett korridorboende för oss på Malmfältens folkhögskola, spelade Lundell så att det ekade i den vita vinternatten. Vi på Yellow House, för det var så det hette vandrarhemmet som var förvandlat till studentboende om vintern, badade bastu och slängde oss nakna i snön samtidigt som grannen poppade Ulf Lundell så att vi blev alldeles nostalgiska mitt i den kalla snön. Sen gick bastun sönder och vi hittade på annat de långa vinternätterna medan grannen fortsatte spela hela sin samlingsbox av Ulf Lundell-skivor i sin CD-växlare. 

Så plötsligt i lördags kommer en Ulf Lundell-text som sommardikt, precis som Harry Martinssons Juninatten några dagar innan, i DN Kultur, eller B-delen som jag envisas med att kalla den. Det är Rom i regnet och jag läser den vackra texten av Per Svensson kring låten/dikten till matlådan i måndags lunch, hemarbete betyder lunch i solen på altanen, med de utvalda, delar av DN jag sparat, eller inte hunnit, under helgen. Jag stannar upp med ätandet och letar på låten på Spotify och just när de första ackorden klingar från högtalaren kommer min man hem och säger: "Är det lunchmusik?" och stryker mig över kinden. Och där och då är Rom i regnet det jag helst av allt vill lyssna på och Kulturtanten trumfar Cancertanten och jag mår så vansinnigt bra. För när en ungdomsidol har sin vackra text i den tidning jag tycker bäst om och jag kan lyssna på den i solen med den jag älskar allra mest då är livet vansinnigt vackert. 

Och ikväll tror jag att ni kan gissa vad jag lyssnar på medan detta inlägg skrivs.