Jag är nitton år när jag 1992 köper Svensk dikt -från trollformler till Lars Norén. Poesin har fått en plats i min själ och jag vill bredda mig och inte enbart läsa Boye och Gullberg. Jag tror att det var då jag hittade Harry Martinson, hans fru Moa hade jag förstås redan läst flera romaner av. Kanske hade jag hittat Harry innan men jag minns inte längre. Den dikt av Harry jag fastnade för tidigt var På Kongo och strofen nu skalar jag potatis i det inre av Kongo. Vansinnigt exotiskt och vackert! Det är kocken som är i sin kabyss och skalar just potatis när fartyget Havssmedjan glider genom tunnlar och grönt uppåt Kongofloden. Jag är nitton år och äventyrslysten, jag har varit på den afrikanska kontinenten samma år, bara någon månad innan, och besökt Kenya och Etiopien och känner Afrika i mig och jag vill ha mer av resor och äventyr. Äventyr kom i livet och de pågår än.

I Dagens Nyheters Kultur, B-delen som jag fortfarande kallar den trots att det är många år sedan DN bytte bort ABC-benämningen på sina olika delar, har de just nu Sommardiktsfinalister och igår var det Harry Martinsons vackra Juninatten som presenterades: 

Nu går solen knappast ner, 

bländar bara av sitt sken.

Skymningsbård blir gryningstimme

varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus

glidande på vattenspegeln

eller vacklande på vågor 

som långt innan de ha mörknat

spegla morgonsolens lågor.

Juninatt blir aldrig av, 

liknar mest en daggig dag.

Slöjlikt lyfter sig dess skymning

och bärs bort på ljusa hav. 

Jag läser dikten för min man på kvällen och stunden är förtrollad. Vi är inne i juli men juninätterna har en magi som sitter i länge, länge ända in i juli som bjuder på liknande ntter. Liknande men inte med samma vackra nyhet som juni bjuder på. 

Någon gång ska jag skriva om hur mycket låten När solen färgar juninatten betyder för mig. En låt av Sven Ingvars som Tomas Andersson Wij gjort den mest fantastiska verisionen på.