För flera år sedan köpte jag Oscar Wildes Spöket på Canterville för att läsa högt för barnen kring Alla Helgona. Vi började men fick sluta ett par sidor in i boken då sonen, idag 16 år, tyckte att det kändes alldeles för läskigt. Sedan blev den stående i bokhyllan alldeles oläst och bortglömd. En dokumentär om Oscar Wilde på SVT-play, som jag såg tidigare i veckan, gjorde att jag letade fram Spöket på Canterville igår kväll och började läsa. 

På Canterville finns spöket Sir Simon som satt skräck i sin släkt i flera hundra år. Slottet säljs i slutet av 1800-talet till den amerikanska familjen Otis och i köpeavtalet ingår alla inventarier, inklusiver spöket. Det blir en ny era för spöket för att istället för att skrämma de som bor i slottet blir spöket skrämt från vettet av familjen Otis tvillingpojkar. Dessutom ber Mr. Otis spöket att använda en flaska med sololja för att smörja de kjedjor spöket använder för att försöka skrämma slottets invånare. Spöket blir stukat och vet inte vad han ska göra för att vara den som skräms igen. 

Wilde skriver med glimten i ögat och lyfter fram styrkan i den unga kvinnan, i det här fallet dottern i familjen Otis, Virginia. 

Aldrig läst något av Oscar Wilde? Gör det! Han har ett underbart sätt att skriva oavsett vad han skriver. Tidigare i livet har jag läst mycket av honom och jag drömmer om att få se Dorian Grays porträtt på en scen i Londons West End. 

Min upplaga av Spöket på Canterville är en för ungdomar, men det är samma bok som en upplaga för vuxna. 

Här är länken till dokumentären på SVT-play, väl värd att se: https://www.svtplay.se/video/25850852/oscar-wilde

             Bild från förlaget