Som jag flera gånger tidigare skrivit är jag stor Agatha Christie-fantatst och det var ett självklart val att välja en av hennes böcker att lyssna på när jag fick chansen att gratis testa Mofibo en månad. Valet föll på And then there were none på engelska i en mycket bra uppläsning. Romanen heter på svenska Och så var de bara en. Boken är skriven 1939 och hette fram till bara några år sedan Ten little niggers/Tio små negerpojkar. Full förståeligt att boken blivit omdöpt. Att den är omdöpt är inte konstigt men när jag läser i min fysiska bok som jag köpte 1990 i en jubileumsutgåva inser jag att det varit ett ganska omfattande arbete med att ändra i texten. Boken utgår ifrån ett barnkammarramsa, makabert att det är en barnkammarramsa, som skrevs av Frank J. Green 1869 och tros baseras på sången Ten little injuns/Tio små indianer av Septimus Winner 1868. I vilket fall som helst är det inte längre tio små negerpojkar i ramsan utan tio små soldater, ön som boken utspelar sig på heter inte längre Negerön utan Soldatön. Mycket bra byte! Jag gissar att den nya svenska verisonen av boken använder samma namn.

Det var lockelsen att återigen få ta del av denna spännande i historia och denna gång på originalspråk som gjorde att And then there were none har strömmat in i mina öron de senaste dagarna. Och så glad jag är att jag tog mig an denna fantastiska deckare efter så många år!

Tio för varandra främmande människor bjuds in till Soldatön, en isolerad ö en bra bit från kusten i Devon. Det de alla har gemensamt är att de alla bär på en dold hemlighet. Vid middagen upptäcker gästerna att det står tio porslinsfigurer på matbordet. Redan första kvällen avslöjas allas hemligheter genom att de läses upp från en grammofonskiva. Sedan börjar gästerna dö, en efter en, precis som i ramsan och vid varje dödsfall försvinner en porslinsfigur.

Detta är en otroligt spännande bok, ganska olik övriga Christie-deckare. Men vilken genial idé att skapa en hel bok efter en barnkammarramsa! Nedan följer den på engelska:

Ten little soldiers was going out to dine, one choke his little self and then there were nine

Nine little soldiers sat up very late, one overslept and then there were eight

Eight little soldiers, travelling in Devon - one said "I'll stay", and then there were seven

Seven little soldiers chopping up sticks, one choppes himself in halves and then there were six

Six little soldiers playing with a hive, a bumbelbee stung one and then there were five

Five little soldiers was going in for law, one got chancery and then there were four

Four little soldiers looked at the sea, a red herring swallowed one and then there were three

Three little soldiers was playing at the zoo, a big bear hugged one and then there were two

Two little soldiers, sitting in the sun - one got frizzled up and then there were one

One little soldier, all others gone - he went hanged himself, and then there were none

Igår hade jag ynnesten att bli guidad av en mycket god vän till Upplands äldsta runsten, Krogstastenen. Enligt källor är den från 550-talet. Vad runorna betyder tvistar de lärda. För mig var det en mycket glädjande upplevelse, jag har nämligen en svaghet för runstenar. Jag har aldrig tidigare sett en liknande figur i den storleken, om ens en sådan figur någonsin. Är det litteratur? Nja, mer ett historiskt arv av bild och text men så väl värd att se.

Jag älskar att besöka bokaffärer var jag än är. Idag hamnade vi på NK och bland annat deras bokavdelning. En mycket trevlig upplevelse som förstärktes av att Frank Sinatras ljuva stämma strömmande ur dolda högtalare.

Jag botaniserade på Sveriges Radios app och hittade Radioföljetongen. Två olika böcker fanns att välja på, Lärkan av den ungerska författaren Dezső Kosztolányi (1885-1936) i en uppläsning av Johan Rabeus samt Henning Mankells Comédia infantil . Mitt val föll på Lärkan. 

Boken tar sin början den första septembr 1899 i den lilla ungerska staden Sárszeg där paret Vajkays hemmadotter Lärkan ska åka och hälsa på släktingar på landet under en vecka. Lärkan är 35 år och har aldrig varit hemifrån mer än en dag utan sina föräldrar. Familjen lever ett stilla liv och är alltid hemma, detta beror på att Lärkan är mycket ful och familjen har sedan länge gett upp hoppet om att få henne bortgift. När Lärkan är bortrest måste dock föräldrarna ge sig ut i den lilla staden för att få mat, det är Lärkan som sköter den biten i hemmet. De hamnar på restaurangen Kungen av Ungern och är mycket skeptisk till den mat de ska bli serverade, detta då aldrig är på restaurang och är övertygade om att maten kommer att vara bedrövlig. Det visar sig inte vara så och paret Vajkay njuter av mat som inte är tillagad av Lärkan. Redan andra kvällen hamnar de i sällskap med socitetens äldre herrar, Pantrarna, som herr Vajkay umgåtts flitigt med i sin ungdom men som han inte träffat på många år på grund av sitt stillsamma leverne. Detta leder till att paret Vajkay hamnar på teater en kväll och får uppleva det roligaste de sett på många, många år. De skäms nästan över sin reaktion men kan ändå inte låta bli att njuta. Herr Vajkay blir bjuden på lunch till borgmästaren där han får träffa en höjdare från Budapest medan fru Vajkay går på långvisit hos en väninna och stannar ända till kvällen. Det åldrande paret känner plötsligt livet i sig. Veckan slutar med att herr Vajkay är ute och festar med Pantrarna, röker, dricker, spelar kort om pengar och kommer hemramlande i gryningen. Men så kommer Lärkan hem igen och allt återgår till sitt vanliga.

Jag får känslan av att Lärkan är ett huskors. Att föräldrarna lever upp när hon åker bort, samtidigt som de saknar henne och vill ha henne hos sig. De lever sitt liv som det passar Lärkan. Så snart hon åker bort passar de på att leva det liv det engentligen vill leva. När katten är borta dansar råttorna på bordet...

Lyssna, eller läs, Lärkan. Jag ska villigt erkänna att hade jag inte hittat denna lilla historia på sr.se hade jag aldrig läst den. Det lustiga är att jag läser mig till att Dezső Kosztolányi är en av den ungerska litteraturens viktigaste författare och när jag letar efter honom och hans författarskap i min gamla kurslitteratur från litteraturvetenskapstudierna hittar jag inte honom. Detta väcker, hos mig, en stor nyfikenhet.

Lärkan sändes i P 1 under december och januari och kan lyssnas på och laddas ned till den 14 februari, gör det!

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1111&artikel=6314902

Uppföljaren till Livet efter dig heter Arvet efter dig och författaren Jojo Moyes uppger att hon skrivit uppföljaren efter önskemål från läsare och hon tackar också alla dessa läsare i bokens slut. 

Will Traynor är död, Lou lever. Det har gått ett -och ett halvt år sedan Will avslutade sitt liv på en klinik Schweiz. Lou mår fortfarande dåligt över det som hände och att hon inte lyckades få Will att välja livet istället för döden. Hon har fått ett arv efter honom som hon använt till en lägenhet i centrala London efter att hon spenderat ett drygt år utomlands. Hon arbetar nu på en bar på Heathrow där hon tvingas bära en älvlik uniform och peruk. Hela Lou känns ganska misslyckad när boken börjar, precis som i Livet efter dig. Sedan börjar det hända grejer! Lou skadar sig allvarligt, alla tror det är självmordsförsök, hon träffar en man och det dyker plötsligt upp en person som hävdar att hon är från Wills förflutna.

Jag ska villigt erkänna att jag tänkte sluta läsa boken när jag läst knappt hundra sidor, men jag bestämde mig för att fortsätta och avslutade boken. Jojo Moyes säger att hon skrivit boken efter önskemål från läsarna. Jag tycker att det känns som att hon skrivit den för att kunna dra in ett stort royalty efter succén med Livet efter dig, men kanske är jag krass när jag tänker så. Läsa den? Tja, vill man ha något lättläst som inte kommer att lämna några större spår i ditt minne kan du läsa denna uppföljare.

Inspirerad av Vi Läsers Kära, Sverige har jag skrivit ett brev till landet i mitt hjärta.


Jag var förälskad i dig långt innan vi första gången sågs. Jag hade förälskat mig i dig genom litteraturen. Genom Agatha Christie, systrarna Brontë, Jane Austen, Arthur Conan Doyle, Evelyn Waugh, E.M Forster och många andra av dina lysande författare.
Under många år lärde jag känna dig genom din litteratur, film och ditt språk. För jag förfördes tidigt av känslan att kunna göra mig förstådd på ditt språk, inte bara hos dig men även på många andra platser runt om i världen. Att behärska ditt språk med mängder av vackra ord den dag då jag äntligen skulle möta dig.
Så kom äntligen den dagen. Sällan för att inte säga aldrig, har jag varit så exalterad över en resa. Jag skulle möta dig för första gången, det råkade bli en ljummen novemberdag. Jag anlände från flygplatsen till Hyde Park Corner. Att där få möta dig var en ynnest. Jag kände att jag stod nära ditt hjärta.
Första gången du lät en av alla dina pubar omsluta mig var jag för alltid din. Att omfamnas av värmen och gemytligheten, av lokalbefolkningen och stämningen fick mig att förstå att det var detta jag sökt.
Nästa gång vi sågs var i din norra del, i Manchester. Och efter det har vi återsetts många gånger. Jag har besökt dig på många av dina platser genom åren. Och min kärlek har inte svalnat, tvärtom har den växt och blivit stark och solid som en av dina gamla ekar. Jag ser mig bli gammal med dig i mitt hjärta. Att vi kommer att ses många, många gånger till. Till dess skålar jag för dig och lovar att vi ses snart igen.
Kärlek från Viktoria

En av de bästa stunderna i januari var när Vi Läser damp ned i brevlådan förra veckan. Jag blir alltid lika glad och läser tidningen i sessioner under flera dagar, ibland veckor. Ikväll har jag nått fram till det fantastiskt vackra inslaget Kära, Sverige där en utländskt författare skriver ett brev till Sverige, jag har skrivit om det här i boklådan tidigare. I årets först nummer av Vi Läser är det kanadensiska författaren Kim Thúy som skriver ett brev från hemstaden Montreal till Sverige. Jag vill citera ett stycke ur brevet, men försök att läsa det i sin helhet om du får möjlighet:
---
"Jag älskar Paris för dess balkonger, Edinburgh för dess poesimuseum, Saigon för dess bouganvillea, men Malmö för dess bibliotek och ditt Lund för en kärlekshistoria framviskad av en professor..."
---
Jag njuter.

Jag är sedan drygt tjugo år tillbaka Sherlock Holmes-frälst och Sir Arthur Conan Doyle är en för mig en stor idol. Första boken jag läste med min stora hjälte, Sherlock, var Baskervilles hund och jag blev helt frälst. Ett snabbt besök på biblioteket genererade i att jag hade med mig allt med Sherlock som biblioteket hade hem. Sedan dess, detta var 1994, har jag läst om böckerna och novellerna ett stort antal gånger; både på svenska och på engelska. För som det oftast är ger det en extra nyans att få läsa böcker på originalspråk om man har möjlighet. Jag har även sett Sherlock på TV i olika tappningar och föll handlöst för Jeremy Bretts tolkning av den stora deckarhjälten när SVT sände serien. När Robert Downey JR drog på sig Sherlock-rollen med Jude Law som Watson i actionfilmer baserade på historierna var jag lycklig! Och när sedan BBC´s Sherlock kom med Sherlock och Watson i ett nutida England blev jag helt förförd. För även för en konservativ läsare/tittare som jag kunde inte låta bli att handlöst falla för Benedict Cumberbatch knivskarpa skildring av detektiven i dagens London med Martin Freeman som en lugn men mycket smart Watson. När BBC sedan meddelade att en film, The abominable bride, med Cumberbatch och Freeman skulle spelas in med detektiverna i 1890-talets London var lyckan fullständig. Så, kära läsare, på lördag smäller det! SVT visar filmen på ettan klockan 21:00 och då vet jag en viss Sherlock-nörd som tjingpaxat TV:n.