1924 skrev Agatha Christie The Man in the Brown Suit (Mannen i brunt) och närmare 100 år senare läser jag den, inte för första gången, och återigen fascineras jag över hur väl Christies böcker håller ett sekel senare! I The Man in the Brown Suit är det den unga Anne Beddingfeld som är huvudperson. Hennes far, en mycket framstående arkeolog, har just dött och lämnat henne utan något arv att tala om och efter att ha vuxit upp på den engelska landsbygden och mer eller mindre arbetat som sin fars sekreterare längtar Anne efter äventyr. Hon får möjligheten att flytta till sin fars adovkats familj i London där hon bestämmer sig för att hitta jobb. På väg hem från en anställningsintervju hamnar hon precis bredvid en man som faller ned på spåret i tunnelbanan och det visar sig att tvärdött. Det blir början på ett mycket större äventyr den unga kvinnan från landet kunnat drömma om och som kommer ta henne från England till Sydafrika via skeppet Kilmorden Castle, hon lägger sina sista pengar på resan och hoppas att allt ska lösa sig när hon kommer fram. Under färden lär hon känna en brokig skara människor och den något äldre gifta kvinnan Suzy Blair som blir hennes bundsförvant. 

Christie skriver om starka kvinnor i flera av sina böcker och när jag läser om just Anne känner jag att det skulle kunna varit en kvinna av idag; självständig, egensinnig och stark. Sen är det fiktion och något klichéartat då och då, men som sagt boken håller än och är faktiskt mycket läsvärd.

Bild från den officiella Agatha Christie-sidan

Förra helgen återknöt jag bekantskapen med Liza Marklund hennes Annika Bengtzon och boken Sprängaren. Anledningen till denna omläsning är återigen kursen jag läser, annars hade jag aldrig läst om boken. 1998 kom Sprängaren ut och med det blev Liza Marklund banbrytande för alla de svenska kvinnliga deckarförfattarna som skulle komma att ploppa upp. Jag var ung när jag läste Sprängaren första gången, då, 1998, var jag bara 25 år och föll pladask för Sprängaren. Jag läste sedan allt som Marklund gav ut och följde med spänning Annika Bengtzon och hennes liv både som journalist och som privatperson. Men så småningom upplevde jag böckerna som Marklund som skrivna med "slasksvenska" och slutade läsa dem. Men nu när jag läste Sprängaren igen, 23 år efter första gången, måste jag säga att den håller än. Det är lite omodernt med internet och telefoni men annars kunde den ha varit en spänningsdeckare från i år. 

Viktoriastadion i Stockholm är nästan klar och där ska sommar-OS hållas året efter. En decembernatt flyger en del av stadion i luften och ibland resterna hittar man en död kvinna som visar sig vara OS-chefen Christina Furhage.

Journalisten Annika Bengtzon är Kvällspressens representant på plats redan en kort stund efter dådet. Hon lyckas få information av taxichauffören som kör henne till platsen att en kollega till honom varit i området när sprängningen skedde, han hade haft en körning till en svartklubb i närheten. Detta ger Annika ett riktigt bra scoop som ingen annan har. Annika arbetar vidare med vad egentligen som hänt samtidigt som hon försöker axla rollen som kriminalchef på tidningen. Ivrigt påhejad av chefredaktören men impopulär bland en hel del av kollegorna. Dessutom är hon småbarnsmamma med en man som även han vill göra karriär. Det är rörigt i journalistens liv men hon kämpar på och det är också hon som hittar lösningen på vad det egentligen är som har hänt och hamnar själv i klistret på grund av detta. 

Som sagt, Sprängaren håller än. Har du inte läst den, gör det, det är den värd. Har du läst den i slutet av 90-talet, läs den en gång till. Jag har för länge sedan rensat ut mitt exemplar ur bokhyllan men jag minns fortfarande det kaxiga omslaget med författaren själv på framsidan, det är den bilden jag letat fram till detta inlägg. 

                                                    Bild från förlaget

Efter 43 år i samma hus, byggt 1976 av mamma och pappa, flyttade mina föräldrar från huset och de fantastiska grannar som bodde kvar i området för nästan exakt två år sedan. Flyttlasset gick till konceptet Boviera, ett hästskoformat lägenhetshus med en exotisk trädgård i mitten och glasvägg ut mot "verkligheten". Där har mamma, över 80 år, blivit medlem i en bokcirkel, den första i hennes liv. Jag är imponerad! De är ett gäng kvinnor som träffas och diskuterar en bok som de alla läst och de träffas rätt ofta. Inte som vi i min bokcirkel som har fullt upp med att få tiden att gå ihop för att träffas och prata böcker och lösa världsproblem. 

Iallafall så träffas mamma och övriga bokcirkeln och nästa varje gång de har haft träff ringer mamma till mig och frågar om jag har boken de ska läsa, eller om jag kan tipsa om en bok till nästa tillfälle. Fantastiskt kul! När man åter kan träffas normalt igen ska jag be att få komma och hänga med dem när de har en träff. Fatta vilken grej att få diskutera en bok med ett gäng där den yngste är nästan 75 år, det ser jag fram emot. 

Av någon märklig anledning har jag aldrig läst något av Jo Nesbø, jag som ändå varit rätt hård på att läsa deckare sedan i tonåren. Till kursen jag läser skulle vi läsa Snömannen av just Nesbø och det var faktiskt den första boken som jag aldrig tidigare läst som är med i kurslitteraturen hittills, bortsett från att jag inte minns om jag tidigare läst Sjövall och Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle. 

Det är 1980-tal i Norge när boken inleds. En pojke i nedre tonåren lämnas i en kall bil, samma dag som den första snön landat i Bergen, när hans mamma springer in för att träffa någon. Hon säger att hon ska komma tillbaka alldeles strax men blir borta ganska så länge utan att pojken vet vad hon egentligen gör. 

Flera år senare mördas några kvinnor i Bergen, just när den första snön faller. Det är kvinnor som fallit offer för en mördare och när en ökänd polis på orten plötsligt försvinner misstänks han för dåden. Flera år senare börjar mönstret upprepa sig i Oslo och polisen Harry Hole blir ansvarig för fallet. En tvär polis som beskrivs som ful men charmig. Han är mycket nitisk i sitt arbete och privat är han olyckligt kär i sin föredetta flickvän, Rakel. Rakel har gått vidare och ämnar flytta ihop med sin nya pojkvän trots att hennes son Oleg inte tycker om honom. Detta är en sorg för Harry som kastar sig djupare in i sitt arbete. Till sin hjälp i jobbet har han bland annat den unga polisen Katrine som är nyinflyttad i Oslo från Bergen. 

Det blir en vindlande utredning som Harry rätt snart ser är jakten på en seriemördare. Detta vill dock inta hans chef till en början tillstå då han anser att Harry blivit besatt av att jaga seriemördare sedan han fångat en sådan i Australien. Det visar sig att Harry har rätt och utredningen fortsätter. Varje gång en kvinna försvinner, och ibland hittas mördad, finns det en snögubbe byggd i närheten av hennes bostad. 

Jag klippte ganska snart vem mördaren var, alltid trist. Men det var så mycket sidospår och andra saker som gjorde att jag ändå läste klart boken. Snömannen är en mycket välskriven deckare som inte lämnar några lösa trådar. Läs den, det är den helt klart värd. 

                                            Bild från förlaget

I gårdagens DN.KULTUR Boklördag bjuds det på en otroligt aktuell novell av Cecilia Davidsson. Här hittar du den https://www.dn.se/kultur/det-ar-pa-riktigt-las-cecilia-davidssons-nyskrivna-novell/

Kanske finns det en igenkänningsfaktor om livet i pandemi?

Tydligen har jag köpt Män som hatar kvinnor i februari 2007, på bokrean alltså. Då hade redan andra delen, Flickan som lekte med elden, i Stieg Larssons trilogi om Mikael Blomkvist kommit ut. Jag vet att jag slukade böckerna med hull och hår, alla tre, den tredje heter för övrigt Luftslottet som sprängdes, och jag minns också att en bekant sa till mig när jag berättade att jag köpt Män som hatar kvinnor: "Lyllos dig som inte läst den än!" Jag fattade inte vad han menade, det hade aldrig någon sagt till mig tidigare för jag har alltid varit den mest läsande i alla umgängen, när jag hade läst den förstod jag vad han menade. Jag har använt de orden många gånger när jag har hört att någon inte ännu har läst en riktigt bra bok. För det är ju så att en riktigt bra bok är inte lika bra när man läser om dem, så är det definitivt med Män som hatar kvinnor. Det är fortfarande en riktigt bra bok men jag har redan läst den, jag har sett filmatiseringen och jag har ständigt Mikael Nyqvist i huvudet när jag ser Mikael Blomkvist framför mig och alla de andra fantastiska rollprestationer var i filmatiseringen. 

Anledningen att jag läst om boken just nu är att även den hör till litteraturkursen jag läser och jag ska inte sticka under stol med att jag helt klart kommer läsa de andra två böckerna i serien så snart tid finns. 

Journalisten Mikael Blomkvist blir dömd till fängels och böter för förtal gällande en artikel han skrivit och publicerat i magasinet Millennium som han äger tillsammans med bästa vännen Erika Berger och ytterligare en person. Detta gör att han bestämmer sig för att ta en time out och i samma vända får han erbjudande om att skriva en biografi över en av Sveriges största finansfamiljer, familjen Vanger. Det är patriarkaten Henrik Vanger, nu åldrad och pensionerad, som ber Mikael göra det. Det visar sig dock att det ska vara en täckmantel för det han egentligen vill att Mikael ska forska i, Henriks då 16-åriga brorsbarnbarn, Harriet, som försvann 40 år tidigare utan att lämna ett enda spår efter sig. Till sin hjälp får Mikael Lisbeth Salander, en vansinnigt bra researcher och hacker. Ledtrådarna leder dem landet runt och även utanför Sveriges gränser. Samtidigt som de nystar i historien vad som egentligen hänt med Harriet kommer fasansfulla saker upp till ytan, sådant som ingen familj vill skylta med. 

Som jag nämnde tidigare är Män som hatar kvinnor fortfarande en riktigt bra bok! Har du inte läst den? Lyllos dig! Har du läst den, ge den gärna en omläsning det är den helt klart värd. Nu åker mitt exemplar in i bokhyllan igen så får vi se om jag plockar fram den om 14 år igen. 

Jag får återknyta bekantskaper mest hela tiden nu för tiden. Det har varit Christer Wijk, paret Bure, fröken Smilla och flera andra, nu senast är det Kurt Wallender jag hängt med i ett blåsigt Ystad i Mördare utan ansikte, även den boken till kursen jag läser. 

Jag minns att jag gillade böckerna om Wallander av Henning Mankell när det begav sig, bäst var Steget efter. Jag måste säga att jag fortfarnde gillar Wallander, ser dock Rolf Lassgård framför mig när jag läser boken då jag anser att han gjorde en förträfflig rolltolkning av den något överviktiga skånepolisen. 

En blåsig natt kan en äldre man på landet inte sova, han vankar oroligt runt i sovrummet och får en känsla av att något inte stämmer i granngården. Det visar sig att han rätt för i granngårdens sovrum ligger grannarna, Maria och Johannes Lövgren svårt misshandlade, mannen är död men kvinnan lever fortfarande och tas till sjukhus och polisen hoppas att hon ska överleva och kunna peka ut gärningsmännen. Man är övertygad om att det är flera gärningsmän på grund av det grova våld de gamla paret har utsatts för. Det enda Maria yttrar innan även hon avlider är: "Utlänningar". Strax efter att det kommit ut i pressen så brinner en flyktingförläggning på den skånska slätten. 

Det blir en långdragen utredning för Wallander och hans kollegor. De måste dessutom avsätta resurser för att utreda de främlingsfientliga brott som sker parallellt med mordutredningen. 

Jag blir mörkrädd när jag läser om den främlingsfientlighet som fanns i Sverige, och kanske särskilt i vissa kommuner i Skåne, tidigt 1990-tal när Mördare utan ansikte skrevs och kan onekligen dra paralleller till dagen samhälle, närmare 30 år senare. 

Om du redan läst Mördare utan ansikte, läs den igen, det är den värd, om du inte än läst Mankells böcker så passa på nu för de finns i nyutgåva hos Leopard förlag. 

Jag vill tipsa om två fantastiska kokböcker av samma författare, dietisten Hanna Olvenmark, det är Portionen under tian och Portionen under tian, 300-kronors veckorna. Två inspirerande böcker med klimatsmart, billig och vegetarisk mat, vansinnigt inspirerande och goda recept. Jag har gett ett exemplar av den först nämnda till min äldsta vän och hon är lika frälst som jag. Jag har också gett ett exemplar till en av dotterns kompisar när hon flyttade hemifrån för att börja plugga.
Två heta boktips till köket är helgens boktips, dessutom finns 300-kronors veckorna  på bokrean just nu.