Bild från förlaget

Jag fastnade totalt för Richard Osmans första bok Thursday Murder Club och skrattade gott och njöt av läsningen. Jag beställde genast uppföljaren, The Man Who Died Twice, för att få fortsätta umgås med de fyra vännerna i Torsdagsmordklubben, Elizabeth, Joyce, Ron och Ibrahim. Det tog ett tag innan boken kom, det tog ett tag att komma in i boken och jag var inte lika frälst som i första boken om gänget. Men The Man Who Died Twice tar sig och nu när jag är klar är det onekligen lite tomt. 

Denna gång får Elizabeth ett brev från en föredetta kollega, och äkta make, Douglas. Han har under ett uppdrag i tjänsten, underrättelsetjänsten, stulit diamanter för 20 miljoner pund och lever nu i skyddat boende med en agent som personskydd. Han vill ha Elizabeths hjälp att komma undan med sitt byte. I samma veva blir Ibrahim rånad och svårt misshandlad av en småskurk utan samvete. Detta gör att vännerna får två uppdrag samtidigt; hitta Ibrahims förövare OCH hjälpa, eller stjälpa, Douglas och hans diamanter. Samtidigt händer det en massa annat runt omkring de fyra vännerna, poliserna, Donna och Chris, de som kommer in för att skydda Douglas från underrättelsetjänsten och mer där till. 

Boken är helt klart värd att läsa, jag skrattar gott flera gånger åt dråpligheterna som händer. Till exempel när Joyce ska fixa ett Instagramkonto och försöker med flera olika namn men alla är upptagna tills hon kommer på namnet GreatJoy69 och inte kan förstå hur många som skickar privata meddelanden till henne, eller hur hon ska läsa dem. 

En tredje är på gång och självklart kommer jag att läsa den också och hoppas på att den blir bättre än The Man Who Died Twice, som ändå inte var dålig. 

Det finns böcker som jag hittar tips om, här och där, läser och tycker mycket, mycket om. Jag läste goda vitsord om SJ Bennetts The Windsor Knot/Windsorknuten här och där och har nu läst den. Jag vet inte om det är läge att sluta läsa detta inlägg nu eller fortsätta läsa, för det finns ett och annat positivt. 

Första fjärde delen, eller till och med tredjedelen, av boken är helt klart rätt bra. Det är en annorlunda deckare där en rysk pianist hittas hängd i ett band till en sidenmorgonrock i ett att Windsor Castle's, mindre fina, gästrum. Han är inbjuden av en annan rysk gäst för att underhålla med sitt pianospel på en tillställning som drottning Elizabeth håller för prins Charles skull. På bjudningen, som är middag med övernattning, deltar en brokig skala gäster allt från en ärkebiskop via en känd skulptris till två ryska balettdansöser och den ryska pianisten. Morgonen efter middagen hittar en av slottes kammarjungfrur liket av den unga, lovande pianisten. MI5 kopplas omedelbart in för att lösa mordet. Drottningen är dock inte riktigt nöjd med framstegen i utredningen och tar hjälp av sin biträdande privatsekreterare Rozie Oshodi för att själv börja nysta i fallet. 

Det låter rätt häftigt! Men ack så fel det kan bli. Som sagt är första delen av boken helt okej men sen undrar jag varför jag fortsatte läsa. Kanske ville jag veta vem det var som hängde den stackars ryssen eller kanske läste jag vidare för att jag har svårt att släppa böcker jag börjat läsa. 

Om du nu fortsatt läsa hela vägen hit så kommer jag säga: "Skippa The Windsor Knot/Windsorknuten och läs något bra istället. "

Det är inte svårt att läsa brett, men det kan vara svårt att hitta pärlorna bland all litteratur som finns. Den enda anledningen till att jag hittade Meg Masons Sorrow and Bliss är på grund av att jag sökte på uppläsaren Emilia Fox på Nextory, en uppläsare jag funnit genom några av Agatha Christies böcker om Miss Marple. Vilken tur att jag letade efter andra böcker som Fox läst in!

Martha Friel växer upp i ett ganska disfunktionellt hem med sin något yngre lillsyster, Ingrid. Mamman är instabil, dricker för mycket och är en bohem av största mått. Pappan är den stabila punkten i flickornas liv eftersom han är jämn i sitt humör medans mamman skiftar mellan humör hela tiden. Boken börjar när Martha är vuxen, gift med Patrick som alltid står vid hennes sida, och man får som läsare följa med bakåt i tiden, till barndomen och följa Martha, Ingrid och deras familj och släkt genom åren för att slutligen hamna i nuet igen.

I tonåren drabbas Martha av något som gör att hon blir mer eller mindre apatisk och hon gömmer sig under sitt skrivbord. Till slut får pappan med henne till en läkare som snabbt konstaterar att hon har körtelfeber och skrattade berättar för Marthas pappa att det är för att hon kysst pojkar. Det är klart att det inte är körtelfeber, tänker jag som läsare och fortsätter lyssna. Marthas mående är ju något helt annat än körtelfeber! Hela sitt liv pendlar Martha i sitt mående, hon kan periodvis sköta arbete, socialt umgänge och klara av ett äktenskap. Men där emellan är hon ett vrak som först pappan och systern, med hjälp av mostern, och sedan maken Patrick tar hand om. Martha är i 30-års åldern när hon äntligen få veta vad det är för "fel" på henne, i boken kallas sjukdomen X och det blir aldrig uttalat vad det är för sjukdom. 

Sorrow and Bliss är en otroligt gripande bok, som tydligen legat på flera topplistor runt om i världen och många skriver att den är oförglömlig, jag kan bara hålla med. Jag rekommenderar den varmt. Jag har helt stannat upp i vad jag hållit på med och bara lyssnat för jag har blivit alldeles tagen av boken. 

                        Bild från förlaget

Jag är uppväxt med Evert Taubes sånger genom hans son Sven-Bertil för att mamma har alltid gillat Sven-Bertil och det finns ett antal LP-skivor med honom kvar hemma.

Varje gång det är en artikel om någon av herrarna eller när Sven-Bertil släpper skivor är jag som en dammsugare och läser eller lyssnar. Imorse klev jag ut till brevlådan för att hämta Dagens Nyheter och där var han igen, Sven-Bertil Taube i egen hög person på DN:s framsida. Rubriken under den stora bilden är: Helgintervjun. Sven-Bertil Taube berättar om den nya skivan och om hur det är att befinna sig i slutet av livet: " Jag väntar på sortin, i stort sett."

Utan att läsa intevjun, utan att ens slå upp tidningen tänker jag på Kerstin Ekmans Ulf i Löpa varg, han väntade också på sortin men på ett helt annat vis än Sven-Bertil. 

Jag fylls av detta, av tanken på döden som jag faktistkt lurat, och på mamma och pappa som är i den åldern som Sven-Bertil, i egen hög person, och Kerstin Ekmans fiktiva Ulf är i. Jag tänker på förgänligheten, ålderdomen, döden och det vackra i allt som finns. 

Jag vet inte om det går att läsa intervjun om man inte prenumenerar på DN men här är länken. Funkar den inte så delar jag mer än gärna med mig av artikeln i fysisk form, tjoa bara till. 

https://www.dn.se/kultur/sven-bertil-taube-det-finns-ingen-skrack-i-doden/

Marie Bengts tredje bok om Hannah Lönn har nyligen publicerats och jag har väntat på den för jag gillar Hannah Lönn! Tredje boken utspelar sig dessutom på min favoritplats, Öland, och bär titeln Inferno i snö. 

1957 är Hannah och hennes faster Lilly på väg från Färjestaden till Borgholm för att fira jul på ett pensionat, Paradiset, de behöver båda få en avkopplande jul och har därför bestämt sig för att fira jul på Öland. Det de inte räknat med är att fåken ska komma över dem och att de inte ska komma att nå fram till pensionatet i Borgholm. När det har en bit kvar till Borgholm och de knappt tar sig fram genom snön hittar de en bilist, med en stor tjusig amerikanare, som har kört av vägen och som tar lift med Hannah och Lilly mot Borgholm. De inser strax att det inte kommer att gå att ta sig fram och främligen som de plockat upp, en tjusig karl, med för mycket brylkräm, Einar Andersson, känner igen sig och ber Hannah svänga av mot godset Hallerum för att söka skydd tills fåken lagt sig. Aldrig hade de kunnat tänka sig var, eller vad, de hamnat i. På Hallerum finns en brokig skara människor, alla med olika hemligheter, avsky och passioner och när dessutom Hannah och Lilly kommer dit med sin liftare blir det ännu värre. Det visar sig nämligen att Einar Andersson varit anklagad för ett stort antal bränder som härjat runt om på Öland under det gångna året, men blivit friad. Även om han är friad av rätten är det få på Hallerum som tror att han är oskyldig. Detta är öppningen till pusseldeckaren Inferno i snö som även kommer att innehålla mord (förstås), ännu mera snö, strömavbrott, en avklippt telefonsladd och hur mycket mer som helst. 

Jag tycker om Inferno i snö, en detaljerad bok med en lång rad händelser som utspelar sig under ett fåtal dagar. Det är en lättsam läsning som går hem hos mig och rekommenderas varmt. Jag ska också erkänna att jag blivit sugen på att ta mig an Dantes Inferno igen, återuppliva läsningen från grundstudierna i litteraturvetenskap som skedde för över 20 år sedan, vi får väl se hur det blir med det. 

                                  Bild från förlaget 

                           Bild från förlaget

Jag får boktips varje dag från Bookperk och där hittade jag The Stolen Lady av Laura Morelli. Jag fastnade för boken då den handlar om vad som hände med tavlan Mona Lisa och alla andra verk från Louvre i Paris under andra världskriget. Och anledningen till det är att jag för inte länge sedan lästa Peter May's The Night Gate som delvis hadlade om samma sak. Men The Stolen Lady handlar även om Leonard Da Vinci och hans liv under åren efter att han blivit erkänd som konstnär parallellt med Lisa del Giocondos liv, hon som Da Vinci målade av på beställning av hennes make. Samtidigt som man följer Lisa följer man lika mycket hennes kammarjungfru Bellina. Således utspelar sig boken i Frankrike under andra världskriget och i Italien under sent 1400-tal och tidigt 1500-tal. Man får tänka att det är fiktion men det är ändå en svindlande tanke om det är denna Lisa som da Vinci målade av och sedan inte kunde släppa, det finns det dagböcker och historiska dokument som visar på. 

1939 kommmer Anne hem till lägenheten i Paris som hon bor i tillsammans med sin bror och mor för att packa ihop lite kläder för att lämna Paris tillsammans med många andra i personalen på Louvre för att evakuera stora delar av alla verk som finns på muséet undan tyskarna. Hon upptäcker då att  brodern är försvunnen utan att ha lämnat ett spår efter sig. Anne blir mäkta orolig och upprörd då hon nyligen ordnat ett jobb åt honom som vakt på Louvre. Inte heller hennes mor vet var han tagit vägen och Anne ber henne följa med henne från Paris innan tyskarna blir fler, det vill dock inte modern då hon ser vinst i att tyskarna kommer på hennes cabaré och strör pengar omkring sig. Således ger sig Anne iväg från Paris i en lastbil, rekvirerad av muséet från en symaskinsreparatör med denne som chaufför, fylld med ovärderliga verk tillsammans med ytterligare ett stor antal lastbilar med samma last. Det enda de lämnar kvar på muséet är de stora statyerna som de inte kan få med sig. Anne tror att det är en kort period de kommer vara borta från Paris med alla verk men det visar sig bli ända till 1945 när de allierade besegrat tyskarna. Under de åren fraktas verken runt på den franska landsbygden för att undvika tyskarna och Hitlers önskan om att ha en privat samling med bland annat i Mona Lisa i. Verken far bitvis illa av förvaras i icke anpassade lokaler och personalen jobbar hårt med att hålla verken torra och för att inte möss ska äta upp dem. Men det är också en berättelse om yrkesstolthet, nervositet, motståndsrörelsen och oron för nära och kära. 

Parallellt får man, som jag redan nämnt, följa Leonardo da Vinci och hans vedermödor och konkurrensen från andra konstnärer. Han har ett rykte om sig att aldrig färdigställa beställningar så han har svårt att få förskottsbetalt när porträttet av Lisa beställs. Och mycket riktigt får aldrig beställaren sitt verk. I boken kan han inte släppa ifrån sig verket, det blir hans favorit som han som aldrig blir färdig med. Men även Lisa och hennes kammarjungfru Bellina får man följa, deras täta relation och Bellinas tankar på hur olika liv hon och Lisa lever trots att de lever under samma tak. 

Är boken värd att läsa? Jo, det tycker jag. Den är ganska bra och historiska romaner är ju aldrig fel även om de delvis är fiktion. Tilläggas ska är att boken har undertiteln: A Novel of World War II and the Mona Lisa.

På mycket kort tid har jag vandrat gatorna i Helsingfors genom litteraturen, först i Galanterna och nu i Den trogne läsaren av författaren Max Seeck. Jag tycker om Helsingfors, för där bor det goda vänner, och jag ser fram emot när vi åter kan resa till Helsingfors och vännerna. Men i väntan på det är jag glad att få besöka staden genom litteraturen. Denna gång i några dagar i ett våldsamt Helsingfors med återblickar till Venedig och Bel Air. 

Jessika Neimi, överkriminalkonstapel vid Helsingforspolisen, blir kallad till en av stadens finaste villor där en av landets största författares fru hittats mördad medans maken är på litteraturfestival i norra Finland. Maria Kopponen är offret och hon sitter död vid middagsbordet, uppklädd, sminkad, med nymålade naglar och ett stort leende över hela ansiktet. Det är en makaber syn som får poliserna att häpna. När Marias man Roger får beskedet om fruns död blir han inom kort skjutsad tillbaka till Helsingfors av en lokal polis men de kommer aldrig fram. Halvvägs till Helsingfors prejas de av vägen och hittas sedan brända i skogen. Det går snart upp för polisen att morden är rakt av kopierade från Roger Kopponens böcker som handlar om avrättningar av häxor i svunna tider och man förstår att det kommer att dyka upp fler lik om mördaren, eller mördarna, följer de tre böcker som Kopponen har skrivit i serien om mord på häxor. 

Det är en riktigt spännande bok! Jag har haft svårt att släppa den men den är skriven i korta kapitel som gjort att det gått att lägga den ifrån mig. Vill man ha en spännande, och ibland makaber, deckare rekommenderar jag Den trogne läsaren varmt. 

                                         Bild från förlaget 

Att åter få en ny bok av Kerstin Ekman att läsa är nästan lite heligt. Att hon återvänder till naturen och skriver en roman om den och om människan i den är en ynnest för läsaren. Det är svårt att skriva om hennes vackra bok Löpa varg för jag vill att det ska vara vackert för boken är vackert skriven. 

I djupaste Hälsningland bor den pensionerade Ulf Norrstig med sin hustru Inga i ett hus nära skogen. Han har ett förflutet på länsstyrelsen och hon som lärare i språk. De är båda pensionärer och Ulf är sitt jaktlags jaktledare. Men precis han ska fylla 70 år sker en förändring i honom gällande jakt, han som jagat sedan han var en liten pojke. Förändringen har nog kommit succesivt, det får man som läsare bara anat. Dagen innan födelsedagen ser han en varg i en skogskant. Den vargen kan han inte släppa efter den dagen han sett den. Den upptar hans tankar, hans syn på jakt och det mesta i livet. Han har mycket tid att fundera på vargen och allt annat i livet och känner själv att han är i Dödens skog med sin kärlkramp som gör att han inte kan arbeta med kroppen som han alltid gjort tidigare. Han ser sin fru fylla dagarna med praktiska sysslor medan han själv inte har förmågan till det längre, det som tidigare varit så självklart. Han förlorar sin populäritet som jaktledare då han uttrycker sig starkt mot vargjakt och de yngre männen, för det är enbart män, i jaktlaget vill bli av med honom. 

Det är en roman om åldrandet, kärleken till naturen, kärleken till en annan människa, till hundar och till alla djur i skogen. 

Vackert, vackert är det skrivet, precis som jag tidigare nämnde, men också sorgligt här och där. Att få vara i Ekmans värld är att få vara där det är naturligt vackert. Jag bestämde mig dessutom att lyssna på boken och det var ett bra val. Lennart Jähkel gav mig denna läsupplevelse med sin fina röst och dialekt gav han mig en varm upplevelse. 

                                        Bild från förlaget