Jag vill börja med att säga att originaltiteln på denna bok är vacker som en smäktande sommarvind; Frøken Smillas fornemmelse av sne. Sen vill jag också säga att det var mycket intressant att åter läsa denna vackert skrivna bok av Peter Høeg, jag läste den första gången i mitten/slutet av 1990-talet när den först publicerades. Jag minns att jag då tyckte väldigt mycket om den och det blev en favorit. När jag nu läste om den, inför min tidigare nämnda litteraturkurs, var jag inte lika imponerad. Språket är, som sagt, väldigt vackert men den är alldeles för lång. Høeg hade lätt kunnat korta av den med minst hundra sidor och den hade ändå varit bra. 

Smilla, en 37-årig grönländska i Köpenhamn. Inga barn, ingen kärlek, ett mycket ansträngt förhållande till sin pappa kändisläkaren och med en mamma som bara försvann när Smilla var i lågstadieåldern. Innan mammans försvinnande bodde Smilla på Grönland men efter det fick hon flytta till sin pappa i Köpenhamn. Smilla har en särskild förmåga, förvärvad genom sin uppväxt på Grönland och genom studier, att läsa av snö och is. 

När den sexåriga grannpojken Esajas hittas död, halkat av ett hustak och hittas död på marken, misstänker Smilla direkt att det inte står rätt till. Detta genom spår i snön på taket och även genom de spår som finns på taket. Polisen väljer dock att titta åt ett annat håll och förklarar det som en olycka. Detta gör att Smilla själv tar upp jakten på mördaren. Till sin hjälp har hon grannen Mekanikern, som precis som Smilla varit vän med Esajas. Jakten leder Smilla genom Köpenhamn och vidare till Grönland. 

En vackert målad bok men med en krånglig historia. Jag är glad att jag läste om boken, det hade jag inte gjort om den inte tillhört kurslitteraturen, men den kommer inte att läsas om och om igen. 

Om man är intresserad att läsa Fröken Smillas känsla för snö så finns den i en nyutgivning hos förlaget. 

                 Bild från förlaget