Jag älskar kastanjer, jag har två stycken i alla mina jackors högerficka. De ligger där och är lena och mysiga att ta på. Men efter att jag läst helt suveräna Kastanjemannen av Søren Sveistrup känner jag mig lite rädd för dem...

I en lekpark i Köpenhamn hittas en död kvinna stympad. I klätterställningen bakom henne hänger en lite figur gjord av kastanjer och tändstickor. Denna kastanjeman väcker till en början ingen större uppmärksamhet och jakten på en bestialisk mördare börjar. Strax efter mördas ännu en kvinna och även vid henne lämnas en kastanjeman. 

Naia Thulin är en ung kriminalare som vill bort från avdelningen och istället arbeta med IT-brott. Mark Hess är avpolleterad av Europol och hemskickad till Danmark efter ett antal fadäser och paras samman med Thulin. Detta är Thulin inte alls nöjd med, hon vill inte dra runt på en inkompetent avdankad polis som verkar totalt ointresserad av det som händer i Köpenhamn. Men, förstås, så hittar de två poliserna ett sätt att samarbeta. Mitt i allt detta verkar den danska socialministern ha en allt för stor betydelse. Vad är det egentligen som händer?

Kastanjemannen är otroligt spännade, välskriven och har en story som håller. Till och med sidohistorierna håller och uppklaras innan sista kapitlet är slut. Jag kom på vem mördaren var när jag hade läst två tredjedelar, men det gjorde inget för uppklarandet av brotten och varför hen hade begått brotten var mycket spännande. 

Jag hittade denna bok och har haft den sparad på mitt Nextory-konto och när jag började läsa den berättade någon att Kastanjemannen finns som serie på Netflix, typiskt mig att alltid läsa boken först. Nu ska jag titta på serien, om jag törs, och hitta tillbaka till mina lena kastanjer. 

                                         Bild från förlaget