Jana Kippo, vilken kvinna. Jag läser Sen for jag hem, tredje och sista delen om Jana Kippo av Karin Smirnoff, med andan i halsen. Jag vill bara läsa mer och mer och ändå vill jag inte att den ska ta slut. Jag vill hänga med Jana Kippo, denna starka, enastående, lilla kvinnan som har gått igenom mer än någon någonsin ska behöva. 

I Sen for jag hem åker Jana till Stockholm för att delta i den konstutställning hennes dotter Diana dragit i trådarna för att få till. Det visar sig att Jana även har ett förflutet i Stockholm och det kommer ifatt henne när hon är där. Ett rått och brutalt förflutet som jag skyggar för när jag läser, det är otroligt starkt och ledsamt. På vernissaget träffar Jana Nikki, en särpräglad kvinna som ser ut som Jana och hennes bror, Bror. Nikki är från bohuslän och när hon ser Janas skulpturer, Fyllebataljonen, ser hon likheter med sin pappas skulpturer i granit och visar Jana en bild på en skulptur. Det räcker för att Jana ska lockas till Nikkis pappa och hans konstnärsskap. Nikki själv har sagt upp bekantskapen med sin far för många år sedan och tänker definitivt inte följa med hem till bohuslän. Men Jana far, ännu längre bort från Smalånger. 

Sen for jag hem vindlar mellan Smalånger, Kukkojärvi, Stockholm och bohuslän. Jussi finns med liksom John, pastor Silas, Bror, Diana, Angelika, Fyllebataljonen, Smalångers gamlingar, hemtjänsten och ett one night stand. 

Det kommer vara tomt utan Jana Kippo. Läs denna sista bok om henne och har du inte läst de två första Jag for ner till bror och Vi for upp med mor så gör det, det kommer vara en annorlunda läsupplevelse. Jag hoppas Karins Smirnoff bestämmer sig för att låta oss umgås mer med Jana Kippo. 

                                       Bild från förlaget