Jag har just avslutat Elizabeth Macneals The Doll Factory, Dockmakerskan på svenska, och jag är alldeles glad över att ha läst denna bok. Jag tänkte när jag började läsa den att det är lite som Miniatyrmakaren fast i London istället för i Amsterdam och ett par hundra år senare. Men miljöerna är lika; mörka gränder och starka kvinnor i huvudrollen. 

Året är 1850 och Iris och Rose är tvillingsystrar som försörjer sig, och sin familj, som porslindocksmålare hos en grym dam i London. Iris drömmer om att bli konstnär och på nätterna målar hon i smyg i källaren. En dag blir hon upptäckt av en av de prerafaelitiska konstnärerna, Louis Frost, som vill ha henne som modell till en av sina målningar. Efter mycket tvekan tackar Iris ja till erbjudandet då hon även förhandlat fram att förutom lön ska han också lära henne att måla. Splittringen mellan Iris och Rose är ett faktum och även föräldrarna säger upp bekantskapen med Iris när hon väljer att ta jobbet som modell, det är, i föräldrarnas ögon, snäppet över att vara prostituerad. 

I London pågår den första världsutställningen och där upptäcker den speciella konservatorn Silas h den vackra Iris och blir besatt av henne. Han blir presenterad för henne av gatpojken Alfie som springer ärenden och Silas och åt Iris arbetsgivare. Silas vill ha Iris som sin och blir svartsjuk över alla gränser när han ser att Iris blivit Louis modell. 

Det är tidvis en spännande bok, men främst är den ett tidsdokument över London på 1850-talet när prins Albert just gift sig med sin Victoria och London är fyllt av horhus, gatpojkar men även av överklassen och deras underhållning. För flera år sedan gick det en TV-serie på SVT om de prerafaelitiska konstnärerna och jag fastnade för dem och deras verk. Louis Frost, som Iris blir modell åt, är påhittad men både Millais och Rosetti figurerar i handlingen. Och Charles Dickens som anti-prerafaelit.

En sista boktips så här på Nyårsafton 2019, läs Dockmakerskan och följ med till London på 1850-talet och till fattigdom, kärlek, dekadens och sorg.