Jag är förtjust i Sebastian Bergman, Michael Hjorth och Hans Rosenfeldts antihjälte i böckerna om Riksmord och dess poliser. I sex böcker har Sebastian Bergman visa sina egoistiska, buffliga, förförande, inställsamma och faderliga sidor. Jag ska villigt erkänna att när jag läser En högre rättvisa ser jag Rolf Lassgård framför mig i rollen som Bergman. Han har gjort en eminent rolltolkning av kriminalpsykologen på film när de tidigare böckerna i serien filmatiserats. 

Den här gången halkar Bergman in från sidan i Riksmordgruppen, han är anlitad av en poliskomissarie i Uppsala att hjälpa till med ett antal råa våldtäkter som skett i Uppsala som verkar ha samma baneman. När det sedan visar sig att en person blivit mördad under en våldtäkt kopplas Riksmord på och vips är Sebastian Bergman inne i gruppen igen, till förtret för alla i gruppen utom en, Ursula. Minst glad att se Bergman är hans dotter Vanja som känt sin pappa enbart något år trots att hon är drygt trettio. 

Våldtäkterna kopplas sakta samman men det är en ständig förnekelse hos de olika offren att de skulle känna varandra. Vem är det de skyddar?

Pararellellt med efterforskningarna efter våldtäktsmannen/mördaren får man följa de olika personerna i gruppen i deras privata liv. Framförallt följs Billy, gruppens dataexpert, som rivs mellan ånger för vad han gjort och glädjen över sitt liv med sin fru. 

Som jag redan skrivit är jag mycket förtjust i Hjorth och Rosenfeldts deckare och har man inte läst tidigare böcker rekommendar jag dem alla. Läs dem i ordning så får du som läsare hela historien i de olika karaktärernas liv.