Nu har jag avslutat Kristina Ohlssons tredje deckare Änglavakter. Även denna gång är jag mycket nöjd! Det roliga är att Ohlsson själv skriver i slutordet att hon började skriva för att ha något att fördriva tiden med, tänk vilken tur att hon gjorde det för det här är ju bra!

Änglavakter handlar återigen om polisgruppen som innehåller Alex, Fredrika och Peder. Tre vitt skilda personligheter som utgör ett fantastiskt team som kompletterar varandra. I Änglavakter får de ett två år gammalt försvinnade att lösa när plötsligt den styckade kroppen efter den försvunna kvinnan, Rebecca Trolle, dyker upp i Midsommarkransen utanför Stockholm. Kroppen hittas i ett skogsparti av en man som är ute med sin systers hund, egentligen är det hunden som hittar kroppen. När poliserna börjar gräva hittar de även två andra kroppar nedgrävda som i samma grop. De kropparna har legat där betydligt längre. Alex & company börjar nysta i Rebeccas död och finner ett spår till en gammal barnboksförfattare som bor på ett ålderdomshem och som inte har talat på 30 år, inte sedan hennes son försvann. Hur våra poliser än vrider och vänder på det hela så hamnar de alltid i återvändsgränden vid författaren. Även Fredrikas sambo, den 30 år äldre litteraturprofessorn, blir indragen i fallet på ett hörn. Fredrika kämpar med att hålla det dolt till en början men snart är Peder det på spåret, omedveten om att Fredrika redan vet om det.

Detta är en mycket bra deckare som rekommenderas varmt. Fjärde boken i raden publiceras i april och jag ser fram emot att få läsa den.