Så snart jag har skrivit klart det här ställer jag upp fönstret på vid gavel, låter vinden komma in. Det ska vara som i mina drömmar om dig. Vi ska falla i varandras armar, överlämna oss till dansen och låta vinden bli vår kavaljer i trojkan.

  Se så. Kom i min famn. Nu lyfter jag fönsterhaken och ställer mig i position. 

Snart börjar det. 

En bok med otroligt vackert språk är Malin Lindroths Nuckans hjärtespalt. Boken är en fortsättning på Nuckan och som läsare får man återigen följa Nuckan, hon som aldrig blivit en av två, hon som är ofrivilligt ensamstående. 

Nu har Nuckan klippt ut frågor från olika tidiningars "hjärtespalter" och svara på dem från sitt hus på gränsen till vildmarken där hon bor sedan hon lämnat sin lägenhet i stan. Hon ägnar vinternätterna till att svara på dessa frågor som skiftar vitt och brett. Det är allt från en äldre dam till en kvinna som är gift och vill ha ett mer äventyrligt sexliv med sin man till en ung tjej som nätterna igenom hör sin sambo tala i telefon med sin bästa kompis, en tjej. Nuckan ger råd, hon sågar och ibland konstaterar hon bara att hon inte kan ge något egentligt svar. I sina svar vävs Nuckans eget liv in. Hon tar exempel från sitt liv, hur det blivit och hur det kunnat blivit. Allt från relationer med män till korta möten med någon som hon sedan personen dött förstått egentligen var en vän. 

Nuckans hjärtesplat är en fin bok, jag har läst den i omgångar för jag ville ta till mig det vackra språket. Vissa saker har jag fnissat lite åt annat känt en enorm igenkännlighet i och andra känt en stor empati i. Empati för Nuckan. 

En bok som rekommenderas varmt för sitt innehåll, för sitt språk och för att det är en riktigt bra roman. 

                                                   Bild från förlaget