Aldrig att jag skulle ha kommit på tanken att läsa något av Alex Schulman, jag gillar ju inte honom. Men Catarina i bokcirkeln valde Schulmans Bränna alla mina brev till bokcirkeln. Och är det valt, då läser vi. Nu är jag mycket glad att jag läst Bränn alla mina brev och att jag har fått diskutera den i bokcirkeln och med min man. 

Schulman är tydlig med att det är en roman och att alla händelser inte sker i kronologisk ordning och det diskuterade vi i bokcirkeln. Men som vi alla vet, som läser en del, måste en författare då och då ändra i ordningen när de använder sanna historier som grund. För Schulman skriver om den sanna historien om sin morfar, Sven Stolpe, sin mormor, Karin Stolpe, och hennes affär med Olof Lagercrantz. Han skriver om den vrede hans morfar bar på och som författaren själv har ärvt och det är där Bränn alla mina brev börjar, med författarens vrede. Han vill utröna var den kommer ifrån och börjar forska i sin mammas föräldrar och deras realtion. Som läsare är man i Sigtuna 1932 där Karin träffar Olof när hon är där med sin man, man är i Filipstad 1988 när Alex Schulman själv är 12 år och är hos mormor och morfar och man är idag när Schulman forskar i vad som egentligen hände. 

Tänk att få läsa delar ur Olof Lagercrantz dagbok och kärleksbrev han skrev till Karin, hans livs kärlek. Jag har aldrig fått, eller skrivit, ett kärleksbrev men jag har läst oändligt många genom litteraturen men aldrig har jag förr läst ett högt för min man. Det gjorde jag med Olofs sista brev till Karin och min man blev lika förförd som jag. 

Att Schulman har ett fantastiskt språk som flyter och värmer när jag läser gör boken ännu bättre. Mina fördomar om Schulman har fått sig en liten spricka, jag får ge honom en chans till, kanske...

Läs Bränn alla mina brev och njut av en vacker kärlekshistoria, möt en tyrann i Sven Stolpe och en ödmjuk Alex Schulman. 

                                           Bild från förlaget