Plötsligt har Agatha Christies efterlevande gått med på att ge ut en Poirot-deckare skriven av en annan författare, Sophie Hannah. De säger att det är första gången de läst en Poirot-deckar som skulle kunna vara skriven av Christie själv. Hur de fått den idén kan jag inte förstå.

I Monogrammorden får vi träffa Hercule Poirot senvintern 1929, han bor på ett skrälligt pensionat i närheten av sin egen bostad i London (varför är min första reaktion, han som är så noga med raka linjer och prydlighet). Där bor också Edward Cathcpool som är polis på Scotland Yard och inbiten ungkarl. Det är Catchpool som är berättarrösten i boken och konstigt nog tycks han veta ALLA detaljer trots att han inte ens är med i vissa scener. Morden Poirot och Catchpool får på halsen är tre mord alla utförda på Bloxham hotell, en elegant inrättning med mycket gott rykte. I alla offrens munnar finns en identisk manshettknapp med ett monogram på, därav titeln. Utredningen av morden går via caféet Pleasent´s Coffee House i London via byn Great Holling tillbaka till Londons fina stadsdel Belgravia för att till slut hamna på Bloxham hotell igen. 

Monogrammorden är en omständig historia där Poirot uppmålas som dryg snarare än pompös och kunnig. Hans bästa vän Hastings nämns som hastigast och hans ordningssinne är som bortblåst. Hannah är omständig i sitt beskrivande och boken är minst 100 sidor för lång. 

Imponerad är jag således inte! Det har kommit ytterligare en bok om Poirot som Hannah skrivit, den ämnar jag inte läsa.