Kalmars jägarinnor är fem tjejer som under tonårstiden är varandras likheter, motpoler och bästa vänner. Tjejerna som alltid hänger ihop och som fördömer sin hemstad Kalmar. Fem tjejer vars historia berättas från Eva Zackrissons vinkel, hennes berättelse om Linden, Jenna, Sudden, Jossan och sig själv. Om Lindens cancersjuka mamma, om Suddens datanörderi och om Jonna och Jenna som inte riktigt går att skilja åt. Tove Folkesson skriver med ett sådant poetiskt språk att jag faller pladask. Att få läsa om fylleslag, tjuvkörning, vapengömma och föräldrar som florerar i perifirin genom det språk som bara sjunger genom boken kan göra den mest skeptiska läsaren lyrisk. 

De fem tjejerna kommer undan med det mesta, allt från inbrott i en kiosk och i matsalen på gymnasiskolan, tjuvkoppling av bilar, rejäla fyllor och lättare misshandel av handbollstjejerna. Deras eviga motto är Ingen skulle väl någonsin komma på att misstänka oss. Och ingen gör heller det fast de lever i kanten av det som skulle kunna bli värre kriminalitet. Om mottot är Ingen skulle väl någonsin komma på att misstänka oss så är Jägarinnornas mantra Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga. Det mantrat svävar över dem som en osynlig skugga var de än är och vad de än gör. 

Jag hade aldrig hört talas om Tove Folkesson och hennes författarskap förrän härom veckan då tredje boken i hennes triologi om Eva Zackrisson kom ut, Ölandssången. Jag läste då att första boken i trilogin heter Kalmars jägarinnor och den andra boken heter Sund. På biblioteket hittade jag en i princip oläst Kalmars jägarinnor som fick följa med hem. Så min påskläsning blev inte en deckare utan en samtidsroman om senare tonårs åren i Kalmar och jag sörjer att biblioteket har stängt idag då det är annandag påsk för jag vill så gärna låna Sund och fortsätta läsa om Eva och hennes liv och vad som egentligen hände efter gymnasiet när jägarinnorna försvann åt fem olika håll. 

                                                Bild från förlaget