1918 träffas Léon och Louise i den lilla staden Saint-Luc-sur-Marne där Léon under kriget får arbete som telgrafist på järnvägsstationen och Louise hos borgmästaren som assistent. De träffas redan när Léon är på väg till den lilla staden på sin cykel och blir omkörd av Louise. Han kan sedan inte släppa tanken på henne och en kväll träffar han henne på den lokala krog han besöker varje kväll efter arbetet. De börjar träffas mer och mer och under Kristihimmelsfärdshelgen 1918 bjuder han med henne på en tur till havet. De cyklar hela dagen för att nå havet i Le Tréport vid franska atlantkusten. De spenderar en natt tillsammans på stranden och beger sig sedan hemåt igen. Under cykelfärden hem skiljs de åt under ett flygangrepp och båda tar den andra för död. De letar efter varandra men utan resultat.

Léon gifter sig och Louise tar arbete på franska riksbanken. Det visar sig senare att de arbetat enbart ett par hundra meter från varandra.

Tio år senare möts de plötsligt i tunnelbanan i Paris. De spenderar ytterligare en natt tillsammans, det är allt. Léon återvänder efter natten till sin halvt neurotiska fru men släpper aldrig tanken på Louise. Sedan kommer andra världskriget och Louise blir berordrad att följa med den franska guldreserven ut ur landet när nazisterna intar Paris. Då börjar hon skriva till Léon. Om saknaden och behovet av honom som hon har. Efter kriget möts de igen...

Det är en vacker historia. Språket gör mig alldeles varm, vilken översättning! Synd att jag inte kan franska då hade jag läst om den på originalspråket.

Det finns ett par vackra citat som jag vill dela med mig av. Det första är när Léon just vaknar efter deras första natt tillsammans på stranden i Le Tréport:

Léon kunde inte veta att i samma ögonblick som han väcktes av mistluren från en ångbåt, snörde en halvmiljon utmattade tyska soldater på sig sina kängor för en sista offensiv mot Paris.

Kanske hade han annars legatkvar bredvid Louise och inte rört sig ur fläcken, och då skulle allt ha slutat annorlunda. (sid. 70)

Den sista meningen fick mig att dra efter andan! Vad skulle hända? Vad kunde ha hänt?

Nästa citat är ur ett av Louises brev till Léon under andra världskriget när hon befinner sig i Afrika med den franska guldreserven:

När vinden susar i träden hör jag Din röst som viskar vackra ordi mitt öra och när noshärningarna gäspar i Senegalfrloden ser jag Din mun som alltid pekar så vänligt uppåt även när du inte alls vill le. Himlen har Dina blå ögons färg, det tunna gräset är blont liksom Ditt hår- nu blir jag visst lyrisk igen. (sid. 258-259).

Louise har en älskare under perioden i Afrika och det är en man hon föraktar och inte allt tycker om och hon beskriver för Léon att det måste vara en man som är tvärtemot honom, annars går det inte.

Jag kan bara avsluta med att Alex Capus har skrivit en vacker roman som absolut är värd att läsa, kanske flera gånger.

                 Bild och recensionsexemplar från förlaget