Efter en kortare köperiod i bibilotekets kö, dock inte rent fysiskt, fick jag i min hand Arnarldur Indriðasons Änglarösten. Jag har haft en liten lästorka på någon vecka men denna bok tog försvinnande snabbt slut. Även Änglarösten bjöd på en bra deckare. Jag inser mer och mer att Indriðasons "hjälte", Erlendur, är en väldigt kufisk man som lever ett liv som nästan lutar till att vara eremitiskt. I denna bok finner man ett lik, dörrvaktmästaren, i ett rum i källaren på ett hotell. Detta leder till att Erlendur checkar in på hotellet och bor där medan utredningen pågår. Han får ett rum som elementet är trasigt i, vilket är föga förvånande när det gäller just Erlendur. Genom snirkliga, snåriga stigar leder Erlendur sina två kollegor fram till lösningen. Det är inte lätt att finna ut vem som är mördaren i Indriðason i dessa böcker förrän precis i slutet och det är så jag tycker det ska vara.

Boken handlar alltså om en anställd på ett av de större hotellen i Reykavik som blir mördad i sitt kyffe till rum som han bor i, i källaren. Mannens bakgrund börjar nystas upp och medan man gör det hittar man även pedofiler, prostituerade, knarkare och lite annat smått och gott.

Indriðason skriver så att lockelsen till Island hos läsaren blir stor, han skönmålar inte sitt land och sin stad, Reykavik, men han berättar med sådana ord att det blir lockande. Ska jag rekommendera denna bok? Ja, okej det kan jag göra, inte lika varmt som Kvinna i grönt, men ändå.