Att ens barn känner sina föräldrar väl visar sig tydligt ibland; i förrgår fick jag en liten Sherlock av min son och igår ett par mycket talande strumpor av min dotter. Glädje och kärlek är mina känslor!

Michel Mortimers andra del, av sex, i berättelsen om Ida, hennes mormor Alma och låtsaspappa Lasses jakt på fyra stenar som tillsammans ska bilda en sten med ett fossil i fortsätter i Fossildrottningen. Stenen är livsavgörande för Idas mamma Eva och Alma tror även att den kan förändra hela världen i händerna på fel personer. Ida och Lasse har tagit sig till Moskva där de förenas med Alma i ett hisnande äventyr i Kreml. Det tar dem vidare till Tjernobyl i en skakande färd i en gammal likbil och sedan på vattnet in bakvägen i Tjernobyl. Detta för att det senaste livstecknet från Eva kommit just ifrån Tjernobyl. Även i Tjernobyl händer det hisnande saker som tar dem vidare till Kiev och sedan till Rom. Och det är i Rom största delen av boken utspelar sig. Jag vill inte avslöja för mycket vad som händer i denna otroliga roman/deckare men jag kan säga att Ida tar större plats, särskilt efter att hon läst i en tidning att hennes kursare beskrivit henne som "intetsägande". Det triggar henne att bli modigare, och ibland övermodig, det är dock roligt att som läsare se hennes utveckling och varför hon också varit så försiktig genom livet. Uppfostrad av en mormor som Alma kan man inte bli annat.

Läsa denna bok? Det tycker jag definintivt om man ändå läst Jungfrustenen. Läsa del tre? Det kommer jag att göra för jag vill veta vad som händer i denna otroliga historia som är allt annat än vad jag annars brukar läsa. Men omväxling förnöjer; är det inte så det heter?

                                        Bild från förlaget

I min bokhylla med olästa böcker har Jungfrustenen av pseudonymen Michael Mortimer, som Daniel Sjölin och Jerker Virdborg gömmer sig bakom, som länge legat och väntat på att bli läst. För en tid sedan stoppade jag in cykeln i förrådet och började åka buss till och från jobbet och behövde då något att läsa, valet föll på Jungfrustenen. Jag ska villigt medge att det gick trögt till en början att läsa den. Jag tyckte den var omständig, rörig, stort persongalleri och för många berättargrepp; prolog (accepteras), nutid i olika personers värld brev från en främmande mamma samt faktatext mitt i alltihopa. Men, det finns alltid ett men, när jag som läsare kom in i det hela växte boken till något mycket stort och jag blev fast. Boken har inte bara lästs på bussen måste jag erkänna. Tre fjärdedelar av den har jag läst hemma, som uppslukad. Jag måste dock erkänna att jag tycker att bokens huvudperson, Ida, är lite blek, jag hoppas att hon får tuffa till sig i fortsättningen. Hennes bundsförvant Lasse, en granne från barndomen i ålder med hennes egen mamma, är dock en karlakarl från Jämtlands inland, som hämtad ur Jägarna. Det är inte alls svårt att se Rolf Lassgård ta på sig rollen som Lasse i en eventuell filmatisering.

Jag ska inte avslöja för mycket men en bok som börjar i Stockholms stadshus och avslutas långt, långt därifrån och med en vidunderlig resa däremellan med vissa övernaturliga inslag brukar inte vara min cup of tea, men det är det denna gång. Jag ska villigt erkänna att jag genast måste införskaffa fortsättningen på Jungfrustenen, Fossildrottningen, för att omedelbart få läsa fortsättningen på denna osannolika berättelse.

                                             Bild från förlaget

190 gram, vacker, förträffligt innehåll och bara till mig! Fyra noveller av Agatha Christie i lyxförpackning från Novellix.

Att bli bekant med Guylain Vignolles är mycket trevligt! En trettiosexåring i Paris som arbetar med att återvinna gamla böcker. Han är ansvarig för maskinen som tuggar i sig gamla böcker för att skapa nytt papper, en Zestor 500, även kallad Monstret. Guylain är nämligen bokälskare så för honom är det en stor sorg att dagarna i ända förstöra böcker. Detta har gjort att han varje gång han måste göra rent Monstret sparar de hela sidor han hittar, de sidor som kämpat för att i slukas i Monstrets gap. Dessa sidor gömmer han för att sedan ta med dem hem. torka dem och dagen efter läsa högt på 6.27-tåget han tar till arbetet. Guylain är en ensam man; han lever ensam med en guldfisk, Rouget de Lilse (döpt efter kompositören till Marseljäsen), i en liten lägenhet. Alla sina bekymmer dryftar han för sin fisk som sakta simmar runt i sin skål. Guylains har två vänner, förutom fisken, är en gammal kollega samt grindvakten vid hans arbete, Giuseppe och Yvon. Giuseppe blev av med båda benen när han rensade Monstrets käftar och lever nu på pension och hans enda mål är att hitta hela upplagan av den bok som blev tillverkad av det papper som fanns i Monstret när han blev av med sina ben. Detta för att få tillbaka sina ben, dock i annan form. Yvon vaktar grinden till återvinningsfabriken och läser ständigt verk på versmåttet Alexandrin, detta gör att han i princip alltid talar i versmåttet också. Guylain äter alltid sin lunch i Yvons vaktkur.

Hela Guylains liv får en vändning den morgonen han hittar ett USB-minne på pendeltåget. På USB-minnet finns dagboksanteckningar som en Julie har skrivit. Guylain fastnar för hennes berättelser och med Giuseppes hjälp börjar han söka efter Julie. Allt de har att gå på är det Julie nämner i sina anteckningar och utifrån det ringer Giuseppe in var hon kan finnas.

Mannen som läste högt på 6.27-tåget är en gammaldags kärlekshistoria i modern tappning och jag gillar den! Själv har jag läste den på bussen och mer än en gång har jag fått lov att titta upp för att se att jag inte missat att gå av .

                                            Bild och recensionsexemplar från förlaget

Jag är född och uppvuxen i Eskilstuna, som 20-åring flyttade jag, eller ska jag säga flydde, jag från arbetarstaden i Mälardalen till Stockholm. Som 30-åring kom jag åter tillbaka till min barndomsrötter och här har jag blivit kvar. Med mig hem hade jag en examen i litteraturvetenskap, ett möte med Sara Lidman och kärleken tilll litteraturen. Och här i min hemstad, som jag inte längre flyr ifrån, finns Sveriges Deckarakademi och i söndags presenterade de vilka årets pristagare är. Det är en ynnest att ha Sveriges deckarbibliotek i sin stad. Jag vill slå ett slag för akademiens hemsida: http://deckarakademin.org/hem/

Och jag vill även meddela vem som fick priset för årets bästa kriminalroman; Anders de la Mottes "Ultimatum"

Leo, 1år, är min senaste recensent när det gäller pekböcker och det är han med den äran! Till exempel får Gruffalonböckerna med flikar att lyfta på får fem blöjor av fem möjliga, de vill han läsa om och om igen. Även Nisse och Nora tejpar är en höjdare. Böckerna om Bebis är bra men svårbläddrade om Leo själv vill läsa. Självklart återkommer Leo med andra boktips längre fram. Recensionsex. från förlaget

Ledsamhet känner jag vid beskedet att Henning Mankell gått bort. Aldrig ska jag glömma Mannen utan ansikte, Steget efter eller Danslärarens återkomst.