Bild från fölaget

Till bokcirkeln om ett par veckor ska vi läsa Oscar Levertins vänner av Martina Montelius, ett val av en av mina vänner i cirkeln. Vilket bra val! Jag vet egentiligen vad jag tycker om boken men den är så himla speciell, jag vet inte om jag ska rekommendera den eller kasta den. 

Boken handlar om kulturtanten Bodil Märgåker, 62 år, som är ordförande och grundare av sällskapet Oscar Levertins vänner där medlemmarna är en ytterst brokig skara. Bodil själv försörjer sig som föreläsare inom kulturområdet, är gift med Greger, har fyra barn och en Collie. Hon är hemligt förälskad i sin psykolog och vill helst av allt leva tillsammans med en kvinna, absolut inte med Greger.

Bodil har initierat att sällskapet ska åka på en litteraturkryssning anordnad av ett känt litteraturmagasin. Bodil själv tycker att hela båten är sunkig och snuskig men bestämmer sig att hon ska bli en helt annan person under kryssningen. Hon ska röka, knarka och knulla. Först måste hon bara hålla sig borta från övriga medlemmar i Oscar Levertins vänner som inte alls tycker om egentligen. 

Som läsare vet jag inte om jag ska tycka synd om Bodill som haft en fasansfull uppväxt, tycka att hon är helt av banan eller kanske till och med gilla henne. För hon är helt ohämmad dessa dygn vi får träffa henne. 

Jag måste säga att det ska bli mycket roligt att diskutera denna udda bok med min bokcirkel, för den är nog den mest skruvade vi läst. 

Moa Öhman är sjutton år och bor med sin pappa, Susanne och lillebror Lucas i Stockholm. Hon är bästis med Otto, hon har en före detta pojkvän (Vispen) som hon gör allt för att undvika och hon har ingen mamma. Moas mamma lämnade Moa och hennes pappa när Moa var två och har aldrig hört av sig efter det. Men plötsligt en dag när Moa kommer hem berättar hennes pappa att mamma Hedvig har hört av sig. Detta rör inte Moa i ryggen, hon struntar väl i en främmande människa som sägs vara hennes mamma. Men Otto får henne på andra tankar. Han uppmanar Moa att kontakta Hedvig, hon har ju åtminstone en mamma till skillnad mot honom. Ottos mamma dog när Otto var yngre. Moa bestämmer sig således för att träffa sin mamma, en gång i fem dagar över midsommar, inget mer. Som ett bra kamouflage kommer Otto på att Moa ska låtsas vara ornitolog (fågelskådare) för att kunna säga till Hedvig att hon kommer enbart för att göra ett skolarbete (över sommaren) om fåglar. Egentligen är Hedvig det enda Moa ämnar skåda för att kunna ta reda på mer om henne och varför hon lämnade Moa och hennes pappa. Således blir hon (m)ornitolog iklädd kläder som Otto läst att en fågelskådare ska ha på sig, sätter sig på tåget och åker till sin mamma som bor långt i in skogen någonstans i Sverige.

Hur resten går tänker jag inte avslöja men Johanna Thydell har ytterligare en gång visat på att hon är en fantastisk skildare av ungdomars tankar och liv. Med (M)ornitologen skapar hon en ungdomsroman med ett stänk av humor, ett stort allvar och en fin berättelse om en tjej som söker finna en förklaring varför hon blev övergiven.

                                  Rec.ex och bild från förlaget

Jag läser Drömmen om Ester av Anna Jörgensdotter med en känsla av uppgivenhet och vill bara veta mer om Ester och vad som rör sig i hennes huvud.

Från det Ester är en liten flicka hemma i Yngshyttan i Dalarna är hon speciell, inte som de andra barnen i syskonskaran eller i byn. Tidigt upptäcks Esters konstnärstalang och som tolvåring flyttar hon till Mora och blir barnpiga och där växer Ester upp i skuggan av Anders Zorn. Hon när en dröm att bli en av de flickor som Zorn plockar ut för att måla av. Han väljer dem när de går från kyrkan om söndagarna, står vid den vackra klockstapeln och pekar på den eller dem han vill titta närmare på. Men Ester blir inte utvald trots sitt vackra hår. Dock vågar Ester närma sig Zorn och visa upp några av sina alster och han säger att hon ska ägna sig åt att skulptera, inte måla.

Som ung kvinna flyttar Ester till Stockholm och tar plats som barnflicka, sybiträde och hembiträde och blir ständigt av med sina jobb då hon skulpterar på nätterna och gömmer lera i fickorna. Sorgkantade naglar gör att hon ständigt blir avslöjad och bortskickad, ingen vill ha en anställd som inte sover på nätterna utan skulpterar och är skitig om naglarna. Skriver in sig på kurser för konstnärinnor, kvinnor får inte delta i kurser tillsammans med män, på Konstakademin men klarar mycket få kurser då hon måste arbeta samtidigt.

Redan som 28-åring tas hon in på mentalsjukhus, blir utskriven och bor under tre år hemma i Mora hos föräldrarna och de syskon som fortfarande finns hemma. Det som gör att föräldrarna inte längre kan ha sin dotter hemma är att Ester slår sin mamma med en stekpanna, det är slutet på Esters liv i frihet och blir början på hennes resterande liv som institutionaliserad. Från 1919 till sin död 1985 lever Ester på mentalsjukhus runt om i Sverige, det börjar i Säter hemma Dalarna går via Uppsala till Stockholm och till slut till Solberga i Södermanland där hon dör. Under alla dessa år skapar Ester i perioder, när hon får tillgång till material. Hon målar och broderar. Detta leder till ett par utställningar senare i livet, den sista på Liljevalchs.

Uppgivenheten känner jag när jag läser om hur Ester behandlas i början, inte bara hon utan alla de intagna. Men hur sedan forskningen går framåt och man inser att låta Ester måla gör henne bättre. Frigång i parken på Beckomberga så att hon kan måla utomhus, för rymmer gör hon inte. Hon smiter ibland ut genom ett hål i staketet men återvänder jämt, hon har ju ingenannastans att ta vägen.

Det är en varm skildring som Jörgensdotter skrivit om konstnären Ester Henning som var på väg att bli stor och slå igenom innan hennes mentala hälsa satte käppar i hjulet. Drömmen om Ester är författarens berättelse om Ester som faktiskt funnits och levt det liv som skildras i boken. Boken är dock ingen biografi utan en berättelse om en konstnär som aldrig riktigt fick lyfta och få det genomslag hon så förtjänade.

Jag vet att jag är helt såld på att lyssna på Agatha Christie-deckare och att jag tjatar om det. Dock skriver jag inte om alla jag lyssnar på men nu måste jag komma med ett tips. Jag har just avslutat By the pricking of my thumbs, Ett sting i tummen på svenska. En av Christies sista deckare. Det är paret Tommy och Tuppence Beresford som är huvudpersonerna, inte Miss Marple eller Hercule Poirot som finns i de flesta av deckarna. Tommy och Tuppence dyker upp i några av Christies deckare och löser fall tillsammans. Tuppence är våghalsig och Tommy mer försiktig. I By the prickning of my thumbs träffar Tuppence en äldre dam, Mrs Lancaster, när hon och Tommy besöker Tommys gamla faster, Ada, på ett ålderdomshem. Damen frågar Tuppence om det var hennes barn som var dött i skorstenen. Tuppence förvånas över frågan och kan inte riktigt släppa den. När sedan Ada dör och paret Beresford ska ta reda på hennes saker finns där en tavla som de tidigare aldrig sett i Adas ägo. Föreståndaren förklarar att Ada fått den av en annan tidigare boende på hemmet, just Mrs. Lancaster. Denna tavla blir upptakten till denna deckare som tar vindlande turer genom konsten, en gammal grav, en docka i en skorsten, en suspekt Londonadvokat och en by på landet.

Jag gillar By the pricking of my thumbs och den tvist den slutar med. Vill man läsa en deckare av Christie utan Marple eller Poirot rekommenderas denna varmt.

Det är inte ofta jag läser böcker av spanska författare men genom Mofibo hittade jag Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré av Mamen Sanchez. Boken handlar om Cecilia som blivit lämnad av sin man och bestämmer sig för att öppna ett pensionat i sina morföräldrars gamla hus vi en flods strand. Hennes föräldrar blir förfärade över idéen och kräver att det ska vara ett pensionat för kvinnor och att det ska vara för studerand kvinnor från Madrids universitet. Sagt och gjort, Cecilia tar in en byggherre, Andrés, som ska renovera huset åt henne. Vid första besöket av byggherren finner Cecilia och han en illegal flykting som lever i uthuset. Mannen visar sig heta Justice och komma från Kenya. Han försörjer sig genom att tigga utanför den lokala matbutiken. Cecilia bestämmer sig genast för att hjälpa Justice och projekt nummer ett är att renovera uthuset han bor i så att det blir en ordentlig stuga. Andrés är helt emot det och vill först inte ta sig an det projektet men känner sig snart tvingad att hjälpa till så att det överhuvudtaget ska bli något gjort. Mellan Cecilia och Andrés växer en vänskap fram och de är inte alltid helt överens om hur huset, som ska bli pensionat, ska renoveras. Till slut är det hela klart och gästerna kan flytta in, det blir tre unga kvinnor som är varandras motsatser både till utseende och sätt. Snart är huset fyllt av kärleksbekymmer och andra problem. 

Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré är en feelgood-bok men med liten annan twist än jag tycker många andra har. Läs denna bok om du vill få skratta lite och följa med in i en liten del av Madrid och dess invånare. 

Den här sommaren inledde jag med att läsa Hjorth och Rosenfeldts deckare, jag slukade dem alla och tappade sedan helt tråden i mitt läsande. Jag vände mig om från varje bok jag var på väg att påbörja och lämnade dem olästa. Men allt medan detta skedde fortsatte jag lyssna på ljudböcker. Och dessa ljudböcker har uteslutande varit Agatha Christies deckare upplästa på engelska av framförallt Hugh Fraser. Jag har fastnat i hans stämma, hans accent och hans inlevelse. Att få Agatha Christies ord flödande in i öronen genom Hugh Fraser när jag ska sova, lagar mat, städar, promenerar eller gör vad som helst är en ynnest. Så småningom kom läslusten tillbaka genom en inventering av mina fysiska böcker av Agatha Christie och fram plockades En ficka full med råg och sedan var läslusten tillbaka! En ficka full av råg följdes av ABC-morden, Döden på Nilen, Liket i biblioteket och Fem små grisar. Att läsa om gamla favoriter samtidigt som tiden som det inte går att sitta ned och läsa en fysisk bok få lyssna på olästa och lästa Christie gör mig lycklig. Fast september har gjort sitt intåg fortsätter Christie-frossan genom Död mans fåfänga i bok och The mystery of the blue train i öronen. Miss Marple och Hercule Poirot har varit mina ständiga följeslagare denna sommar men nu behöver jag hitta nytt sällskap ett tag.

Det här med semester är ju inte så dumt. Tid att lata sig, tid till eftertanke och tid till att läsa, läsa och läsa. Läsa fysiska böcker, läsa böcker i telefonen (tack MOFIBO) och lyssna på böcker. Tiden är oändlig, känns det som, och böckerna är definintivt oändligt många och lockande. Jag läser i köket, i trädgården, i bilen, på stranden, på toaletten (japp, jag erkänner det), på parkbänkar där tillfälle ges, i gröngräset, i smyg när andar tror att jag lyssnar och framförallt i sängen om mornarna med en kanna te i min närhet.

Länge leve läsandet!!!

                                             Bild från förlaget

För första gången har en bok påverkat mig så mycket när det gäller skräckslagenhet att jag inte vågat gå upp på toaletten en natt, jag låg och höll mig till det ljusnade och då vågade jag tassa upp. Detta trots att jag inte ens var själv hemma. Boken som gjort mig så skräckslagen är Lärjungen av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt. Vilken bok! Jag kastade mig över den efter att ha avslutat första boken i serien Det fördolda och fann en helt annan deckare en den första. Lika bra men med ett helt annat grepp. I Lärjungen får man som läsare återigen möta riksmordgruppen, Torkel, Ursula, Billy och Vanja. Sebastian Bergman lyckas ta sig in i gruppen ytterligare en gång fast de flesta av de andra inte vill ha honom där, denna gång för att få vara nära Vanja som han fått reda på är hans dotter. Vanja själv vet dock inget och hennes mamma kräver att det ska fortsätta vara hemligt, Vanja har en annan pappa som hon växt upp med och som hon avgudar, det ska Sebastian inte få komma och förstöra. Därför vill Sebastian vara nära Vanja på det sätt han kan, via arbetet. Denna gång jagar man en seriemördare som kopierar tillvägagångssättet som seriemördaren Edward Hinde använde sig av. Edward Hinde som Sebastian Bergman fick fast i slutet av 1990-talet och sedan skrivit två böcker om. Hinde sitter inlåst på högriskanstalt och har mycket begränsad tillgång till internet, TV och tidningar, han har inte heller några besök. Trots detta finns det någon på utsidan som mördar kvinnor på exakt sammas sätt som Hinde. Alltså måste det finnas någon länk ut från Hinde till hans lärjunge.

Det visar sig att de utvalda offren har en koppling till Sebastian Bergman. Inte nog med att det finns mördande psykopater i handlingen så får Sebastian Bergman en halvtokig kvinna, Ellinor, på halsen som bestämmer sig för att flytta in till honom då han varnar henne för mördaren som uppenbarligen ger sig på kvinnor som Bergman haft sex med.  Ellinor missförstår och tror att Sebastian vill att hon ska flytta hem till honom, vilket hon gör och Bergman står handfallen och låter henne stanna. En rolig vinkel utgör denna Ellinor som är som ett svartsjukt Salvekvick om halsen på den promiskuösa Sebastian.  

Vilken läsning! Rekommenderas absolut, men med varningen att nattliga toabesök kan bli besvärliga.