"Nu ska vi göra dig ful, sa mamma. Hon visslade. Jag såg i spegeln hur hon förde kolbiten över mitt ansikte. Det är ett vidrigt liv, viskade hon. Det bästa man kan vara i Mexiko är en ful flicka."

Att vara ful är vardagen för Ladydi Garcia Martines och hennes vänner i byn på den lilla kullen i Mexiko. Är man vacker blir man stulen av knarkkungar för att bli deras sexslav. Byn är omringad av opiumfält och knarkkarteller. Så fort flickorna på kullen, för det är bara flickor, inga pojkar, gömma sig i en för ändamålet grävd grop och ligga kvar där tills kidnapparen försvunnit och djungeln runt omkring börjat tala igen. För när knarkkungarna kommer i sina stora bilar tystnar alla djur runt omkring. 

Ladydi är bokens berättare, en flicka som är i nedre tonåren när vi träffar henne först och sexton år när boken tar slut. Hon lever ensam med sin mamma då pappan stuckit till U.S.A för att först försörja sig och sin familj men sedan för att försvinna för gott ur Ladydi och mammans liv. Så ser det ut för de flesta flickor på kullen, papporna arbetar först i Acapulco som är den närmsta staden men försvinner sedan till U.S.A för att försörja sig som trädgårdsmästare eller bartenders. Den enda mannen som finns kvar, till och från, är grannkillen Mike som försörjer sig på ett icke legalt vis och är den enda som har mer än en mobiltelefon. Ladydi´s mamma städar åt en familj en gång i veckan och det är det hon försörjer sig och dottern på då maken slutar skicka hem pengar. Mamman är försupen och Ladydi får klara sig rätt bra själv. Hon har sina vänner på kullen som lever under liknande förhållanden. 

En bön för de stulna är en bok skriven av författaren Jennifer Clement som har intervjuat ett stort antal kvinnor i Mexiko innan boken kom till. Hon har intervjuat dem om deras verklighet och efter det skrivit boken ur en ung flickas perspektiv. 

Boken var senaste valet i bokcirkeln och vi fick tips av en tidigare kollega som läst boken innan hon gav sig iväg på ett uppdrag i Mexiko som volontär. 

Läs denna verklighetsbaserade roman, ett tidsdokument över dagens Mexiko och den verklighet många kvinnor och flickor lever i. 

Kalmars jägarinnor är fem tjejer som under tonårstiden är varandras likheter, motpoler och bästa vänner. Tjejerna som alltid hänger ihop och som fördömer sin hemstad Kalmar. Fem tjejer vars historia berättas från Eva Zackrissons vinkel, hennes berättelse om Linden, Jenna, Sudden, Jossan och sig själv. Om Lindens cancersjuka mamma, om Suddens datanörderi och om Jonna och Jenna som inte riktigt går att skilja åt. Tove Folkesson skriver med ett sådant poetiskt språk att jag faller pladask. Att få läsa om fylleslag, tjuvkörning, vapengömma och föräldrar som florerar i perifirin genom det språk som bara sjunger genom boken kan göra den mest skeptiska läsaren lyrisk. 

De fem tjejerna kommer undan med det mesta, allt från inbrott i en kiosk och i matsalen på gymnasiskolan, tjuvkoppling av bilar, rejäla fyllor och lättare misshandel av handbollstjejerna. Deras eviga motto är Ingen skulle väl någonsin komma på att misstänka oss. Och ingen gör heller det fast de lever i kanten av det som skulle kunna bli värre kriminalitet. Om mottot är Ingen skulle väl någonsin komma på att misstänka oss så är Jägarinnornas mantra Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga. Det mantrat svävar över dem som en osynlig skugga var de än är och vad de än gör. 

Jag hade aldrig hört talas om Tove Folkesson och hennes författarskap förrän härom veckan då tredje boken i hennes triologi om Eva Zackrisson kom ut, Ölandssången. Jag läste då att första boken i trilogin heter Kalmars jägarinnor och den andra boken heter Sund. På biblioteket hittade jag en i princip oläst Kalmars jägarinnor som fick följa med hem. Så min påskläsning blev inte en deckare utan en samtidsroman om senare tonårs åren i Kalmar och jag sörjer att biblioteket har stängt idag då det är annandag påsk för jag vill så gärna låna Sund och fortsätta läsa om Eva och hennes liv och vad som egentligen hände efter gymnasiet när jägarinnorna försvann åt fem olika håll. 

                                                Bild från förlaget

I tjänstens vägnar befann jag mig i eftermiddags i en skolsal i en av Eskilstunas äldsta skolor; högt i tak, stora fönster och gammal utrustning. En hög med välanvända exemplar av Vår flora i färg från 1965 fångade min uppmärksamhet. Hur många elever har bläddrat i dem? Hur många exkursioner har de varit med på i markerna kring Eskilstuna? Frågor jag aldrig kommer få svar på. Däremot tror jag att de kommer fortsätta användas då och då, plockas ned från sin hylla, bläddras i och glädjas åt.

Jag bläddrar bland e-böckerna på Storytel och hittar Min pappa Ann-Christine, en bok jag tänkte läsa när den kom ut 2014 men sedan kom andra böcker imellan, som vanligt. Men nu fanns den i min ficka och jag började läsa detta vackra porträtt som Ester Roxberg skrivit om sin pappa Åke som när han närmar sig sextio år kommer ut som Ann-Christine. Åke som är trebarnspappa, gift med en kvinna, en riktigt "karlakarl" som bygger, gjuter, tapetserar och lagar allt från cyklar till mat. De tre döttrarna är vuxna och utflugna och det är kanske då Åke får chansen att bli den han alltid känt att han varit. För det kommer fram i boken att han redan som liten känt detta behov. Det handlar om Åkes förvandling och om Esters resa till att få en pappa som heter Ann-Christine istället för Åke, som klär sig i damkläder och bestämmer sig för att leva som Ann-Chirstine på heltid. Hur Ester upplever skam men samtidigt stolthet och när hon till slut frågar om hon fortfarande ska kalla honom för pappa. Och när Ester ringer för att boka kyrka för att döpa sitt nyfödda barn och förklarar att hon vill att hennes pappa ska döpa barnet då han är präst, inga problem får hon till svar och personen i andra ändan ber om pappas namn: 

- Ann-Christine Roxberg.
- Jaså, jag tyckte du sa din pappa.
- Ja.
- ... Jaha.

Det här är en bok som behövs! Den ger så mycket förklaringar och så mycket att tänka på. Att en manlig präst i övre medelåldern byter sitt sätt att leva, från man till kvinna och att det accepteras väldigt väl av kyrkan och av familjen. Min pappa Ann-Christine gör mig varm och jag tycker att alla borde läsa boken för att få mer förståelse för det man kanske inte vet så mycket om. Som man kanske blundar för eller inte törs se. 

Min nästan 13-åriga son ska göra ett författarporträtt i svenskan och han valde den australiensika ungdomsförfattaren Andy Griffith. Genom bokförlaget Alfabeta skickade han tio frågor till författaren, som råkade vara på Sverigebesök förra veckan, med förhoppning om svar. Vilken glädje idag när svaren hade kommit! En mycket stolt sjätteklassare ska nu skriva sitt arbete om Griffith och hans böcker om trädkojan med direkta svar från författaren. En boktokig mamma blir extra varm i hjärtat av sådant här. 

Hej, jag heter Viktoria och jag är en Nörd. Jag älskar korsord, särskilt Dagens nyheters fredags -och lördagskorskord, jag älskar också litteratur, Dagens Nyheters kultursidor (och speciellt Boklördag), boklådor, Akademiska bokhandeln i Helsingfors, bloggträffar på förlag som jag har äran att bli inbjuden till, att ostört läsa heldagar utan några måsten, rött vin och att jag idag klarade Sveriges Radios Melodikrysset utan mankeman (okej, jag erkänner att jag bad 15-åriga dottern om hjälp med en fråga). Idag har jag läst Björn af Kleens artikel om brittiska författaren Edward St Aubyn och genast beställt hans böcker från Bokus. 

I mitt nörderi är jag omåttlig stolt för att stå för mitt nörderi; jag kan stå i Speakers corner och eklatera att jag älskar litteratur och att lösa knepiga korsord. Att höja min röst för kulturtanteri är inga problem! Kanske bekräftar min tatuering I AM SHERLOCKED det om inte annat, för mycket nära hjärat finns den litteratur jag alltid bär inom mig med värme och kärlek.   

I fredags var jag och tre mycket goda vänner och såg del två av E.L James omtalade Mr. Grey. Tilläggas ska att vi läst böckerna när det begav sig och att vi för två år sedan hade stora förväntningar på första filmen. Tänk så besvikna vi blev, men tänk så roligt vi hade innan i väntan på filmen. Om vi tyckte att film två var bra? Nej! Om vi tyckte att den var dålig? Nej! Den bara är liksom. Böckerna är vattninga och filmerna än värre men ändå har de något, vad vet jag inte riktigt. Men nu ser vi fram emot film nummer tre, konstigt nog...