Full av förväntan var jag när jag började läsa Mysteriet på Ashtall av Jessica Fellows, inte lika entusiastisk var jag när jag väl var klar.  Den har presenterats som en deckare i Christies fotspår i Downton Abbey-miljö vilket bådade gott. Dock tycker jag att den är två hundra sidor för lång och ytterst omständig.

Året är 1920 och Louisa som är bokens huvudperson är en fattig flicka från London som tillsammans med sin mamma arbetar som tvätterska. Pappan är död och när han försvann dök en elak farbror upp som vill sälja Louisa för att kunna betala av sina skulder. Louisa lyckas fly från detta och får genom en vän en plats som barnflicka på ett gods, Ashton manor, på landsbygden. Äldsta barnet i familjen är Nancy som är jämgammal med Louisa. De fattar tycke för varandra och blir goda vänner. Nancy är mycket intresserad av deckarhistorier och har fastnat för en historia hon läst i tidningen om en kvinna som blivit ihjälslagen på ett tåg. Detta dras Louisa in i. 

Parallellt med historien om Louisa finns historien om Guy som är järnvägspolis och som blir inblandad i fallet med den ihjälslagna kvinnan. Detta leder, förstås, till att Louisa och Guy´s vägar korsas och tycke uppstår. 

Fellows har skrivit en gedigen bok, men den är alldeles för lång. Den hade vunnit på att kortas av rejält och inte ha så mycket lullull runt omkring. Tydligen är boken baserad på en verklig händelse som Fellows vävt en egen historia kring. 

Om du ska läsa den, nej, satsa på något bättre. 

Ofta trillar jag över ett tips här och där om böcker att läsa. Var jag hittade tipset om Vi som älskade vet jag inte men läst den har jag. Den handlar om Grace och Matt som träffas när Matt flyttar in i samma studentkorridor i New York som Grace redan bor i. Han har just flyttat från Kaliforninen till New York och hon har redan bott där ett år. Grace pluggar musik och spelar cello medans Matts ämne är foto. De två konstnärssjälarna finner varandra omedelbart, blir bästa vänner som hänger tillsammans jämt. Vänskapen övergår såsmåningom i något annat och de blir än mer oskiljbara. De upplever New York tillsammans och upptäcker allt som man kan göra gratis. När läsåret är på väg att ta slut får Matt erbjudande om en praktik via National Geografic i Sydamerikan och det är ett förslag han inte kan tacka nej till. Och där skiljs de åt, Grace och Matt, och en dag femton år senare råkar Matt se Grace i tunnelbanan precis hon kliver på ett tåg och försvinner iväg från honom. Detta leder till att han sätter in annons i en tidning för att återfinna henne. 

Vi som älskade är en kärleksroman, slutet är ganska självklart men den har många vindlingar och det är till och från vackert. 

Vill du läsa något lättsamt i sommar rekommenderas Vi som älskade varmt. 

När jag såg omslaget till Mördarens mamma associerade jag omedelbart till Mothering Sunday. När jag sedan läste baksidestexten var det allt annat än likt. Ida Linde har skrivit en tät skildring av en ensam mammas liv efter att sonen blivit dömd till mord. Mamman, Henrietta, har hela tiden levt ensam med sin pojke. Hon har inte burit honom inom sig utan han har kommit till henne som spädbarn, hur är mycket oklart. Henrietta nämner aldrig sin pojke vid namn, han är bara Min pojke. Henrietta blir inte förvånad när det plötsligt en dag polisen står utanför hennes dörr och meddelar att hennes pojke är anhållen för mord. Hela hennes värld vänds upp och ned för pojken är det enda hon har och det enda hon älskar. När pojken hamnar i fängelse besöker hon honom varje vecka, tar bussen i ur och skur för att hälsa på honom. I väntrummet sitter ofta en annan kvinna, Grace, som också är mamma till en mördare. De börjar trevande tala med varandra, tar bussen tillbaka från fängelset tillsammans, dricker kaffe på ett café tillsammans och en relation växer fram. Henrietta mår hela tiden dåligt över att hon är lycklig medan hennes son är olycklig. 

Romanen är stark! Som mamma gör det till och från ont i hjärtat och själen men Mördarens mamma är så otroligt stark och vacker. 

Vill man läsa något glatt är boken inte att rekommendera, men vill man läsa något vackert och starkt så ska man läsa boken. 

                      Bild från förlaget

Boken att läsa till nästa bokcirkel är De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. Att jag inte läst boken tidigare är för mig ett stort frågetecken. 

Det börjar i en lite seriebutik i Göteborg där en mohammedkarikatyr-tecknare ska föreläsa. I publiken finns tre unga islamister som bestämt sig för att spränga sig själva i lokalen efter att de dödat tecknaren. I fokus står den unga flickan som kallas Norah till att börja med, men det är inte hennes riktiga namn. Scenen som utspelar sig i den lilla butiken är gastkramande och som läsare är jag fast från första stund. Kvinnan vill avbryta i sista stund men blir hindrad av de två männen. 

Ett par år senare kontaktar flickan en författare och ber honom komma till henne på den rättpsykriatiskaklinik hon vårdas. Hon har läst författarens böcker och vill att han ska läsa det hon skrivit. Det hon skrivit är en berättelse om att hon kommer från framtiden. Hon har levt med föräldrarna i ett Sverige där man har ett medborgarkontrakt för alla muslimer och de som inte skriver på det räknas som motståndare mot Sverige och spärras in i något som kallas Kaningården. 

En vänskap växer fram mellan författaren och flickan, som egentligen är belgare och heter Annika, under den tid de träffas. Hon tar sig in i författarens medvetande och han har svårt att släppa henne och hennes historia om framtiden. 

Det är en roman om vad som skulle kunna hända och ibland tror jag som läsare att det verkligen hänt. Anyuru beskriver händelserna så väl, både attacken i butiken och det framtida samhället. En bok väl värd att läsa, tankeväckande och på ett sätt vacker. 

               Bild från förlaget

Ofta återvänder jag, som jag berättat om tidigare, till Agatha Christie och läser om och om igen. Denna gång hamnade valet på Ett karibiskt mysterium efter att ha läst Nemesis precis innan och Nemises utspelar sig året efter Ett karibiskt mysterium. 

Miss Marple är huvudfiguren i boken och denna gång är hon på semester i karibien. Hon bor på ett hotell ägt av ett yngre brittiskt par och gästerna är från hela världen men många britter finns i de olika rummen. Major Palgrave är en av gästerna som mycket gärna berättar om sitt liv i kolonierna och andra suspekta historier om mord och mördare. Detta leder till att han själv hittas död en morgon i sin bungalow. Detta mord är upptakten till hela boken. Vad är det som händer med den unga Molly som är en av ägarna till hotellet? Och vem är egentligen Lucky? Miss Marple får fullt upp och inkluderar slutligen den rike mr. Rafiel, en engelsk affärman i rullstol med ett fasligt humör, i sina undersökningar. 

Som de flesta av Christies deckare är det lättläst och underhållande. Miss Marple har alltid sin charm och Christies beskrivning av miljön gör det underhållande att läsa. 

Således ytterligare en deckare av Christie som jag rekommenderar varmt. 

Ibland rusar jag in på bibilioteket för att lämna en bok mellan två möten men jag brukar alltid finna mig stå och titta på korttidsutlåningshyllan och där hittar jag nästan alltid något. Sist jag stod där hade jag med mig Damkören i Chilbury av Jennifer Ryan hem och det är jag glad för. Precis som Guernseys litteratur -och potatisskalspajssällskap handlar Damkören i Chilbury om en mindre grupp människor under andra världskriget som gör det bästa för att stötta varandra och klara sig utan sin vanliga vardag och precis som Guernseys litteratur -och potatisskalspajssällskap är Damkören i Chilbury skriven i brevform men även i dagboksform. Ett lite annorlunda sätt att föra en historia framåt, men det funkar. 

När kriget bryter ut och i prinicip alla män försvinner från den lilla byn Chilbury lägger byns präst ned kören för att de inte har några manliga stämmor längre. Det blir ramaskri och in träder musikdirektören från grannortens universitet och startar en damkör. Det bir också ramaskri över det till en början för hur ska man klara sig utan mansstämmor. Det visar sig dock gå mycket bra. Förutom kören händer allsköns saker i den lilla byn; unga söner sänds ut i krig, inakckorderingar som måste ske, barnmorskan som trasslar in sig i en utpressningshistoria, fina familjens dotter som förälskar sig handlöst i en för byn okänd konstnär, hennes lillasyster som ser och hör alldeles för mycket och mitt i allt det står Mrs Tilling som blir en klippa i dessa orostider efter att ha varit allt utom det innan kriget kom. 

Damkören i Chilbury är lättläst underhållning med insyn i hur det kunde vara i en by på den engelska landsbygden under början av andra världskriget och en fin skildring om vänskap över åldersgränserna. 

                                    Bild från förlaget

                                            Bild från förlaget

På Skärtorsdagen stod jag och hängde utanför Pocket-Shop på centralen i Stockholm och kastade ett par förströdda blickar på böckerna som de frontat, för jag skulle absolut inte han någon bok. Men ögonen fastnade på 1793 av Niklas Natt och Dag. Gissa vad jag hade med mig därifrån? Och vilken tur att jag gjorde detta köp! 

Året är 1793, Gustav III är mördad och det kaos i hur Sverige styrs. Där kastas vi som läsare rätt in i ett skitigt Stockholm och fyndet av ett lik utan armar och ben i den igenslammade sjön Fatburen på Södermalm. Det är den alkholiserade palten Mickel Cardell som drar upp liket och det är där historien börjar. Chefen för Stockholms poliskammare kallar in Cecil Winge för att lösa mordet. Till saken hör att Winge lider svårt av en lungsjukdom och sjunger på sista refrängen. Han åtar sig dock fallet och tar hjälp av Mickel Cardell. Utredningen leder dem in i lorten men även till de finare salongerna. När de tror att de kört fast uppenbarar sig plötsligt en öppning som tar dem vidare och det är bråttom för Winge blir sämre och sämre och hans beskyddare på poliskammaren är på väg att avsättas. 

1793 är en av de obehagligaste böcker jag läst och ändå kunde jag inte sluta. Språket är utmärkt, beskrivningen av Stockholm och hur vedervärdigt det var är fantastisk och historien är svindlande. Läs denna bok och läs något helt annorlunda inom deckargenren. 

Boken till nästa bokcirkelträff är Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen, skriven 1899, och vald av Cathrine. Vilken grej att få återuppleva Lagerlöfs författarskap! 1996 hade jag en riktig crush på Gösta Berlings saga och den måste läsas nu igen. 

Men nu är det En herggårdssägen jag läst och jag mindes den som lite kuslig med en fot i folksagorna och så är det också. Boken handlar om studenten Gunnar Hede som blir tokig när han försöker tjäna pengar för att kunna behålla det gods han ärvt. Genom livet, i olika skeden och på olika platser träffar han den några år yngre Ingrid. Första gången är när han är student i Uppsala och hon kommer med sin blinda morfar så att denne ska kunna spela fiol utanför folks fönster och på så sått tjäna pengar. Sedan träffas de på flera olika ställen och historien blir rätt märklig innan den finner sin sluttamp. 

Jag gillar Lagerlöfs beskrivande språk och hur hon förflyttar sig mellan rikemanslivet och de fattigaste fattiga via ett nedslag hos några kringresande gycklar och tillbaka till en fattig prästgård. Jag rekommenderar Lagerlöfs författarskap varmt, om man har läst henne, läs igen det är det värt! Det ska bli mycket roligt att höra vad mina vänner i bokcirkeln tycker. 

                                  Bild från förlaget