Nytt om böcker är en liten kolumn i DN:s Boklördag varje lördag. Igår (2010-08-28) stod att läsa följande notis:

Alla dessa olästa böcker...

"Så har vi äntligen fått svaret. Sedan tidernas begynnelse, åtminstone sedan kilskriften uppfanns, har det skrivits 130 miljoner böcker i världen.

  Mer exakt 129 864 880 stycken. Har mjukvaruingenjören Leonid Taycher räknat ut. Han jobbar för Google - som ju har ambitionen att digitalisera alla världens böcker - och redogör entusiastiskt för den om inte komplicerade, så snåriga beräkningsuppgiften på sökmotorns bokblogg.

  Skönt med svar. Veta vad som är kvar. Den som i likhet med Per Wästberg läser en bok om dagen året om livet ut, hinner läsa säg 30 000 volymer.

  Således, mellan tummen och pekfingret, 130 miljoner böcker kvar."

Örjan Abrahamsson

Ganska kul att veta, kan sorteras in under fliken Onödigt vetande i huvudet   .

Min andra tidningsföljetong för året har varit Håkan Nessers De ensamma som gått som följetong i Eskilstuna Kuriren.

Vilken besvikelse! Jag tror att detta är den andra, möjligen tredje, boken jag läser av Nesser och jag vill minnas att jag inte varit så förtjust i tidigare lästa heller. Men detta är rena sömnpillret! Det hittas ett lik i början av boken vilket leder till att poliserna i den fiktiva orten Kymlinge börjar nysta i om det är ett mord eller inte. Det är polisen Gunnar Barabotti och hans kollegors jobb att ta reda på vad som egentilgen hänt. Boken tar oss tillbaka 1969 och det är under början av 1970-talet och idag boken utspelar sig. Det finns två dramatiska händelser till man får läsa om, men det ger som ingenting. Själva dramatiken utelämnas och man får bara lite viskande höra vad som hänt. Sida upp och sida ned med en tänkande Barabotti som talar med gud till och från.

Jag är glad att jag inte köpt denna bok! Jag rekommenderar den inte till någon. Läs något riktigt bra istället, som en gammal Agatha Christie om ni vill läsa deckare.

Satt i bilen och lyssnade på radion nu ikväll. P4 hade program på finska, jag kan inte finska så jag zappade raskt över till P3 där det var något popprogram som var allt för tröttsamt för en trött kvinna i 37-års åldern. Därför blev det P1 som, visade det sig, hade ett program om konstförfalskaren Han van Meegeren. Det var som att få lyssna på stycken ur Carl-Johan Vallgrens bok Kunzelmann & Kunzelmann, som jag skrivit om på bloggen förrut. Jag är övertygad om att Vallgren har haft Han van Meegeren som förebild till Kunzelmann den äldre när det gäller yrkesvalet. Ett bra program, som jag inte hörde början av, som är väl värt att lyssna på. Här hittar ni det: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=767

Det hann bli en Agatha Christie till innan sommarlovet tog slut, eller nästan hela boken hann jag ialllafall. Det blev 4:50 från Paddington, ännu en miss Marple deckare. Denna gång är det hennes väninna, mrs Mc Gillikuddy som på väg till miss Marple blir vittne till ett mord som blir begånget i en tågkupé i ett tåg som kör jämsides med det tåget mrs Mc Gillikuddy sitter på. Hon ser hur en man, som står med ryggen mot fönstret, stryper en kvinna innan tågen börjar köra i olika fart igen och det hela försvinner ur mrs Mc Gillykuddys synfält. Chockad rapporterar hon mordet både till järnvägens folk samt till polisen. Polisen gör en kort undersökning och kommer fram till att de inte hittar någon kropp eller att någon annan sett det hände och lägger således fallet och sidan. Det gör dock inte miss Marple och mrs Mc Gillikuddy. De åker tåg fram och tillbaka till de kommer på vilket tåg det var mordet ägde rum på och hur mördaren kan ha gjort sig av med kroppen. Mrs Mc Gillkuddy ger sig så småningom iväg till Ceylon för att hälsa på sin son, men miss Marple fortsätter forska i fallet. Hon tar hjälp av miss Lucy Eylesbarrow som tar plats som hembiträde på det stora godset Rutherford hall, som ligger inom radien där miss Marple räknat ut att liket måste ha blivit avslängt av tåget. Lucy får i uppdrag att leta runt på ägorna efter något spår efter vad som kan ha hänt, och givetvis dröjer det inte länge innnan hon kan lämna positiva besked till miss Marple.

Nu vill jag inte berätta mer om handlingen, då förstör jag. Men som vanligt när det gäller Christie är det ganska mycket personer med i handlingen. Men ack så trevligt det är att låta sig gå in i Christies värld! Denna bok köpte jag i april 1990 (för 35 kronor står det noterat) och den är således inte läst på tjugo år av mig. Jag är glad att jag läste den igen. Dessutom tror jag att jag ska ta som tradition av läsa några Christie varje sommar, de är väl värda att återuppleva!

I söndags var det den sista delen av Paganinikontraktet i DN. De har ju, som tidigare nämnts, kört den som sommarföljetong. Således började jag läsa boken INNAN den hade kommit ut i bokform och nu har jag avslutat den. Jag var ju inte så där överdrivet imponerad av Hypnotisören som jag läste tidigare i våras, denna har gjort mig rent besviken. Eller besviken är kanske fel ord, mer oimponerad. Paret Ahndoril tycks ha läst på sig på Jan Guillou i stora mängder inför denna bok, för de beskriver vapentyper och hur de fungerar värre än herr Guillou själv gjorde i böckerna om Hamilton. Det är dessoutom lite halvsplattervarning vid ett par tillfällen. Vissa saker i handlingen känns jätteviktiga och sedan bara bluddras de bort. De försöker sedan i slutet att knyta ihop påsen med att han små rubriker som med en kort text under beskriver vad som hände med de olika personerna i handlingen, men det är så dax då.

Boken handlar om en affär med ammunition som ska göras mellan svenska staten och Kenya, ett fotografi som visar personerna bakom affären och vad som sedan händer med de på fotografiet samt med de som har fotot i sin ägo. Förutom mord finns det också en jakt på två människor som äger rum i Stockholms skärgård med en kvinna som nästa framställs som en superhjälte, Penelope Fernandez. Å andra sidan finns den sagolikt vackra polisen Saga, de två kvinnorna kompletterar varandra i en perfekt superhjältekvinna, kanske nästa Catwoman   .

Jag vill således INTE rekommendera denna bok.  Jag vet att paret Ahndoril håller på med en tredje bok, hoppas den blir bättre.

Sommarens andra Christie är läst. Denna gång valde jag Hemligheten på Chimneys ur bokhyllan. Jag har köpt den i april 1992, på påskafton står noterat inom parantes. Jag antar att det var i den vändan jag läste den också. Jag kan säga att jag INTE blev besviken på den när jag nu läst om den. Hemligheten på Chimneys är utgiven första gången i England 1925, och i Sverige 1948 och har således 85 år på nacken. Det är inget som märks nämnvärt, varken i handligen eller i språket. Det är inte för intent Dame Agatha Christie kallas för the grand lady of Crime. I Hemligheten på Chimneys är det varken miss Marple eller Hercule Poirot som står för lösningen på problemet, läs mordet. Huvudpersonen är mr Anthony Cade som när boken börjar befinner sig i Sydafrika och arbetar som guide, han får i uppdrag av en gammal vän att ta ett bokmanuskript till London och lämna det till en förläggare innan en visst datum samt att återlämna några brev till en viss mrs Virginia Revel. Breven har en, nu död, man använt som utpressningsbrev mot mrs Revel då de är skrivna av henne till hennes älskare och sedan hamnat i orätta händer.

Sagt och gjort Cade tar sig till England och London under sin väns namn. Han utsetts nästan omedlbart för hotelser och inbrott på grund av manuset han har med sig i sin väska. Under inbrottet försvinner breven som han skall överlämna till mrs Revel, men manuskriptet finns kvar. Cade tycker att det är mycket förargligt att breven försvunnit och anser att det är ändå viktigare att träffa mrs Revel. Det gör han också men under mycket annorlunda omständigheter som jag inte vill avslöja här, då missar man en del av spänningen.

Man brukar säga att "Alla vägar bär till Rom" men i Hemligheten på Chimneys bär alla vägar till Chimney, bokstavligt talat. Och det är också på det stora godset Chimneys den största delen av boken utspelar sig. Givetvis inträffar det ett mord, det är ju en Agatha Christiebok, men även allt möjligt konstigt. I vanlig ordning figurerar det en massa olika personer i boken, bland annat tre poliser; en från Scotlan Yard, en från franska polisen och en från den amerikanska. Det är också en del höjdare från Englands banker, regering och liknande, sedan är det den lätt trötta och förvirrade ägaren av Chimneys Lord Caterham, hans dotter Bundle och diverse tjänstefolk; betjänter, kammarjungfrur och guvernant. En riktit Christie!

Cade är både huvudperson och lösare av promblemen i boken, med hjälp från de tre poliserna.

Denna bok gjorde mig lite salig, en Christie utan någon av hennes två storheter, Marple och Poirot, och ändå så bra. Jag vet att hon skrivit fler deckare utan sina deckarhjältar, men då har  Tommy och Tuppence varit de som löst problemet. Detta var alltså lite uppfriskande! Jag kommer nu genast slänga mig på ännu en Christie, återkommer med vad det blev.