Det är danskt som just nu upptar min läsning. Jag läser just nu om en av mina stora favoriter VI, DE DRUNKNADE av den danske författaren Carsten Jensen, men i svensk översättning. Jag läser dessutom Grethe F. Rostbölls KAREN BLIXEN OG SVERIGE emellanåt, på danska. Rätt lustigt att två av mina favoritförfattare är danska.

Jag kan inte säga att årets tältsemester runt om i södra Sverige blev litterär, jag läste en halv bok på hela resan och det var dessutom den dåliga boken Vecka 36. Däremot gjorde vi en dagstur till Helsingör från Helsingborg och då såg jag Kronoborgsslott där Shakespears Hamlet utspelar sig. Jag fotade slottet från vattnet och det blev bra, mycket beroende på det härliga vädret. Nästa gång jag är i Helsingör ska jag besöka slottet och helst bada vid den lilla stranden nedanför slottet.

På årets bokrea slog jag till på Niceville av Kathryn Stockett eftersom jag hört så mycket gott om den. Jag har dock inte läst den förrän nu. Niceville är en typisk roman. Den handlar framför allt om svarta hembiträden i 60-talets Mississippi och deras vita arbetsgivare (kvinnorna, männen är på jobbet för att försörja sina hemmafruar). Bland dessa vita kvinnor finns Skeeter som just återvänt till hemstaden Jackson efter collegestudier. Hon faller in i sitt gamla liv med välgörenhet, bridgespel och allmänt slapparliv. Hon har dock förändrats under sin tid på college och känner att hon vill göra något annat. Hon vill bli författare och lyckas få arbete på lokaltidningen som skribent för hushållsfrågespalten. För att kunna svara på frågorna tar hon hjälp av sin vän Elizabeths hembiträde Aibileen. Genom Aibileen träffar hon också Minny som även hon är hembiträde. Tillsammans med Aibileen bestämmer sig Skeeter för att skriva en bok med svarta hembiträdens berättelser om sina arbetsgivare. Allt måste ske i smyg då svarta och vita enligt lag inte får umgås hur som helst. Skeeter lyckas få en förläggare i New York intresserad av idén med boken då den ligger rätt i tiden, det är när Martin Luther King har sin marsch genom Washington.

Niceville handlar om rasmotsättningar, kampen för att få det bättre och vänskap över gränserna. En helt klart läsvärd bok som jag tycker hade ett segt slut. De sista 50-70  sidorna var sega men i övrigt är det en helt okej bok. 

Margurite Duras klassiker Älskaren läste jag som ung, eller yngre. Jag har inga bestående minnen av den sedan då men har nu läst om den och nu lär den sitta kvar ett tag. Duras språk gör mig lycklig! Jag har inte läst den på orginalspråk men översättaren har gjort ett mycket bra jobb enligt mig.

Älskaren är självbiografisk och handlar om en kort period av författarens uppväxt i Indokina (Vietnam). Hon är femton och ett halvt när hon på en färja över Mekongfloden möter en rik kines. Hon slutför resan i hans limousin med honom. Det är upptakten till ett förhållande över förbjudna gränser. Hon är fransyska, han kines, hon är bara drygt femton, han över tjugo. Dessa gräser skrider de dock över och hon spenderar eftermiddagar och kvällar i hans lägenhet mitt i det myllrande Saigon. Om hon egentligen vill detta kommer jag att fundera på länge. Mycket på grund av detta avsnitt i boken:

Jag kommer aldrig mer att göra resan i bussen för infödda. Hädanefter kommer jag att ha en limousin som kör mig till skolan och hem till pensionen igen. Jag kommer att äta middag på de flottaste ställena i stan. Och hela tiden kommer jag att ångra allt jag gör, allt vad jag lämnar, allt vad jag tar, det goda som det onda, bussen, busschauffören som jag brukade skämta med, de gamla gummorna som tuggade betel på platserna längst bak, barnen på bagagehyyllorna, familjen i Sadec, fasan för familjen i Sadec, dess geniala tystnad.

De båda inser snabbt att det aldrig kan bli något mer mellan dem, hans pappa har helt andra planer för sin son och hennes mamma blundar för förhållandet så länge det hjälper dottern, och resten av familjen, ekonomiskt men kommer trots detta sätta stopp om det fortsätter.

Parallellt med kärlekshistorien får man också följa den unga flickans uppväxt och familj. Fadern är död sedan länge och mamman lever ett fattigt liv som lärarinna. Flickan har två bröder varav den äldsta har ett opiumberoende som gör att han stjäl allt han kommer åt av sin familj. Den andra brodern är flickans gunstling och en vek figur.

Älskaren blev min läsning under en resa till Barcelona, kanske var det värmen som gjorde den extra härlig, men den var hur som helst en härlig upplevelse.

Slasksvenska är ett ord jag då och då använder mig av. För mig är det ett ord som betecknar skriven svenska som är tafflig och ytlig. Jag använde ordet omedelbart när jag börjat läsa Sofie Sarenbrants Vecka 36. När jag sedan fick se på insidan av bokens konvolut att hon var journalist och hon skriver om kvällspressens tidningar i boken la jag fördomsfullt ihop att hon troligen arbetat inom kvällspressen och det säger en hel del för mig. Slaskpress anser jag det vara och de få sensationsartiklar jag läst i kvällspressen de senaste femton åren har haft allt annat en god kvalitet på språket, det vill säga Slasksvenska!

Vecka 36 handlar om väninnorna Agnes och Johanna som tillsammans med sina äkta hälfter är på semester på Österlen när Agnes helt plötsligt försvinner efter en utekväll på det lokala haket. Det ska sägas att Agnes och Johanna båda är höggravida. Agnes man Tobbe flirtar vilt med hakets servitris och märker inte när hans hustru lämnar etablissemanget för att bege sig till hotellrummet. Det är då Agnes försvinner. Detta upptäcks dock inte förrän på förmiddagen dagen efter då Tobbe tror att hans fru istället för att ge sig tillbaka till deras hyrda rum har sovit hos väninnan och hennes man. Boken går sedan, självklart, ut på sökandet efter Agnes. 

Det är en otroligt ytlig bok som lämnar flera oavslutade trådar. När boken var slut hade jag flera frågor som inte finns svar på. Sarenbrants sätt att skriva, inte språkligt utan genremässigt, gränsar till kioskromanernas rosaskimrande gullinutt när hon beskriver det som inte har med kidnappningen att göra. De två väninnorna som känt varandra hela livet ska få barn samtidigt, hallelulja. Bröllopet och smekmånaden när Agnes gifte sig med sin Tobias var PERFEKT, hallelulja. Lägenheterna de bor i är perfekt renoverade, hallelulja.

Jag anser att Vecka 36 är en riktigt dålig bok som inte rekommenderas. Det är dock bra att läsa ett lågvattenmärke som detta för att kunna uppskatta bra böcker ännu mera. 

Jag har just läst en ganska märklig bok. Det är James Frey´s Sista testamentet som handlar om Ben Zion Avrohom, en man som är född omskuren, född på en speciell judisk dag och så vidare. Redan som nyfödd börjar rabbin följa honom och hans uppväxt för att se vad som kommer att hända med honom. Ben Zion är hatad av sin far och av sin äldre bror, Jakob, men högst älskad av sin mor och sin yngre syster. Fadern dör när Ben Zion är i tonåren och brodern förvisar honom från huset. Den tidigare judiska familjen tvingas byta religion till kristendomen sedan Jakob blivit frälst. Han styr sin mor och syster med järnhand och tvingar dem att vända ryggen åt sin egentliga tro. Han misshandlar dem både psykiskt och fysiskt. Varken modern eller systern ger dock upp hoppet om att Ben Zion ska komma tillbaka. Han kommer tillbaka men inte som brodern önskar att han ska komma tillbaka. Jakob har nämnligen berättat för sina församlingsmedlemmar om sin broders unika egenskaper och vill nu föra in honom i kyrkan som en återvändande frälsare. Detta är dock inget Ben Zion är intresserad av.

Man får som läsare lära känna Ben, som han själv kallar sig sedan han blivit utkastad från hemmet, genom andra personers berättelser. Boken är uppdelad i 16 kapitel som alla har namn efter den person som berättar. Mariaangeles berättar tre gånger och Esther två gånger annars är det bara olika personer som korsat Bens levnadsväg. Det är ett mycket annorlunda sätt att läsa en bok på. Att det hela tiden är någon annans berättelse man får läsa. Annorlunda men mycket bra gjort. Frey har vävt samman historierna så att man får en helhet och ändå som en ny berättelse varje nytt kapitel.

Jag har tidigare läst Frey´s mer självbiografiska böcker Tusen små bitar och Min vän Leonard och de böckerna är skrivna på ett helt annat sätt än Sista testamentet. De är mer forcerande skrivna medan Sista testamentet har ett lugn i sig. Det är en samhällskritisk bok. Frey är mycket kritisk mot hur det amerikanska systemet är uppbyggt kring religion och gud. Ben Zion blir sedd som Messias men vill att man inte ska tro på allt det som står i bibeln och koranen, man ska istället älska varandra och med varandra för att göra världen till ett bättre ställe.  En helt klart läsvärd bok som jag nu i efterhand tycker är synd att jag väntat med så länge.

Bild och recensionsexemplar från förlaget

En tänkvärd artikel som får mig att sporra min omgivning att läsa: http://www.svd.se/kultur/unga-laser-mindre-i-bocker_7334041.svd

Förra veckan stekte jag pannkaka på löpande band medan jag läste Kråkflickan av Håkan Axlander-Sundquist och Jerker Eriksson. Men mitt i pannkaksgräddningen kände jag: "Fy, fan! Vilken hemsk bok!" Jag klarade inte att fortsätta läsa den, den var vidrig! Många deckare idag har inslag av pedofili men denna tog priset. Allt för grova beskrivningar som gjorde mig illa till mods och ledsen. Jag tror aldrig att jag tidigare avbrutit en bok på grund av att jag upplevt den för hemsk. Jag är glad att jag inte köpt den utan bara lånat den som e-bok. Detta innebar att jag kunde lämna tillbaka den på studs och slippa se eländet i mitt hem.

Läs ABSOLUT INTE Kråkflickan!!!