En deckare blev läsningen denna gång. Ninni Schulmans andra deckare som utspelas i Hagfors med journalisten Magdalena Hansson som huvudperson som parallellt med poliserna Petra, Christer, Folke och de andra löser brott. Denna gång härjar en pyroman i ett augustihett Hagfors. En pyroman som tänder på villor med sovande personer i om natten med hjälp av hemmagjorda bensinbomber. Det första offret är en ensamstående 43-årig kvinna. När sedan ännu en brand med samma förlopp sker försöker poliserna hitta vad de olika offren har gemensamt.

Medan augustihetta darrar över Hagfors blir det mer och mer panik i den lilla staden och folk oroas och polisen jagar efter alla spår de hittar. Magdalena får en betydande roll i upplösningen kan avslöjas.

Ninni Schulmans språk tilltalar mig men jag ryser lite över användandet av "mej", "dej" och "sej". Annars mycket väl värd att läsa.

"...och så kysstes de på gatan medan folk runtomkring dem skyndade sig hem i kvällsljuset, och det var den ljuvaste kyss någon av dem någonsin skulle få."

Emma och Dexter delar en natt tillsammans, natten efter deras examen vid universitetet i Edinburgh. En natt och sedan skiljs de åt. Eller?

Man får följa Emma och Dexter, Dexter och Emma åt genom åren på samma datum som de först träffades. Ibland är de tillsammans men oftast på var sitt håll. De lever sina liv, inte parallellt men utkanten av den andras liv. De är mycket olika men ändå finns det något där.

Jag vill inte skriva mer än så för då avslöjas för mycket. Däremot kan jag säga att stilen i boken var så bekant och så råkade jag se att författaren även skrivit manus till TV-serien Kalla fötter, Cold feet, och då ramlade talgdanken ned. Jag kan också avslöja att jag grät när jag läste delar av boken, skrattade och även kände igen mig i mycket. Jag är nämnligen gift med min bästa vän, vi var bästa vänner i två år innan det blev något annat och det kändes förbestämt att det skulle bli så.

"Han kände hennes skratt mote sitt bröst, och i det ögonblicket tänkte han att det inte fanns någon bättre känsla än att få Emma Morley att skratta."

Vilken resa! Både för läsaren och för Charlie, huvudpersonen i boken.

Charlie är 15 år och ska just börja High School och är orolig för det. Han börjar därför skriva brev till någon vi inte vet vem det är. Charlie själv har valt ut denna någon på grund av: "hon sa att du är en sån som lyssnar och förstår och att du inte försökte ligga med den där personen på festen, fast du hade chansen." Charlie är mycket tydlig med att han vill vara anonym inför mottagaren. Han skriver det första brevet den 25 augusti 1991 och uttrycker då sin oro för att börja High School och berättar att hans bror for iväg tidigare på sommaren för att börja plugga på college och att pappa jobbar och mamma lagar mat och att hans syster inte är något vidare.

Sedan fortsätter han att skriva breven till den, för läsaren, okända mottagaren med jämna mellanrum. Han berättar vad som händer i livet är och nu men även vad som hänt när han var liten. Han återkommer ofta till sin moster Helen som dog i en bilolycka flera år tidigare. Den kärlek och tillgivenhet han kände för henne gör honom ledsen när han tänker på henne. Dessutom har hans bästa, och enda vän, Michel tagit sitt liv året innan och det gör också honom ledsen. Således börjar han High School utan någon vän, han är ensam för det mesta och många i hans omgivning uppfattar honom som konstig, märklig, annorlunda. Så lär han känna Sam och Patrick som är "plastsyskon" och livet förändras. Plötsligt har han två goda vänner och dessutom blir han kär i Sam som han tycker är en otrolig vacker flicka, men hon är två år äldre så han får, på ett mycket vänligt sätt, reda på av Sam att det aldrig kan bli något mellan dem. Men spänningen finns där hela tiden. Tillsammans med Sam och Patrick känner sig Charlie värdefull och omtyckt och en kväll när de åker i Sams pickup lyssnande på ett blandband (japp, blandband! Bara ordet väcker tusen minnen) med låtar som gör Charlie alldeles lycklig utbrister han: "Jag känner mig oändlig."

Det är Patrick som plötsligt en kväll säger: "Han är en wallflower. Han står och tittar på." Och det gör Charlie på något märkligt vis. Han gör det aldrig med flit han råkar bara vara i det rum där par under en fest trillar in och hånglar vilt, eller vara den som upptäcker att skolans populäraste kille hånglar med en annan kille. Men Charlie säger aldrig något om det han ser till någon, därav Wallflower.

Charlie utvecklas under sitt första år på High School. Han dejtar en tjej men förstår egentligen inte varför, han tar körkort, röker på, hjälper sin syster ur en delikat situation och utvecklar sitt läsande och skrivande genom en otroligt engagerad engelskalärare. Boken har också ett slut man inte räknar med. Han går från en osäker ensam kille till att utvecklas till en annan människa utan att bli något han inte är.

Jag har fastnat för ett citat i boken som gör mig alldeles varm och som jag läst för både min man och för några kollegor. Citatet gör mig tankfull och gör att jag har fått en insikt. Charlie är på besök hos sin farmor och vill dra sig undan en liten stund från släktens livliga umgänge: "När jag gick upp för trappan till pappas gamla rum och tittade på de gamla fotona, började jag tänka på att det fanns en tid när de inte var minnen. Att nån faktiskt hade tagit kortet, och att de som var på kortet kanske nyss hade ätit lunch." En sådan fantastisk iakttagelse, jag blir alldeles varm!

Wallflower är en ungdomsroman men läs den gammal som ung, det är den värd.

Bild och recensionsexemplar från förlaget

Det är den välklädde mannen som läser Keplers Eldvittnet, hon med den jamande katten i en bur som läser Pedagogisk förälder, den skäggige som läser en kvällstidnings oddssida och så jag som läser Karen Blixens den afrikanska farmen.

Saga ska bli gästbloggerska här på Vickes boklåda. Hon är min, snart, 11-åriga dotter som precis som mamma är helt såld på läsning och böcker. Kamratposten är en stor favorit också, och den håller hon helst för sig själv så att jag och hennes far inte får veta vad hon får lära sig... Iallfall kommer Saga att skriva här på bloggen ibland om de böcker hon läser. Hon tar det på stort allvar och därför passar det ju ypperligt med en bild på henne på Alvaret på Öland.

Det är med kärlek jag läser Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen. Kärlek till alla de homosexuella män som levde under 1980-talet med oron för HTLV-3, sedemera HIV, och AIDS. De som levde med svarta rubriker om en ny pest som drabbade homosexuella män och om hur osunt deras leverne var. De som levde med vetskapen om att deras vänner låg för döden på infektionskliniker utan någon hjälp att få.

När jag läste första delen i denna trilogi, Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken, kände jag en stor saknad efter Rasmus och Benjamin och deras vänner när boken tog slut. Men så kom TV-serien som är baserad på de tre romanerna och jag fick se dem och leva med dem i tre delar i SVT. Men sen tog även serien slut så när Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen låg i min brevlåda blev jag alldeles glad. För att följa Rasmus och Benjamin är något jag gärna gör genom Gardells fina språk. Precis som i del ett varvas handlingen med autentiska tillbakablickar i hur det var. Man får följa Rasmus och Benjamin genom de första åren av sitt förhållande, hur lyckliga och olyckliga de är, hur stark vänskapen är mellan dem och Paul, Lars-Åke, Seppo och Bengt är och hur livet går i kras när beskedet kommer.

Benjamin slits mellan Rasmus och sin familj som är Jehovas vittnen, pappa vill att Benjamin ska gå i kyrkans tjänst och knacka dörr och sprida budskapet medan Benjamin själv helst vill vara med Rasmus. Rasmus i sin tur kräver av Benjamin att han ska komma ut för sin familj vilket är allt annat än enkelt för Benjamin med tanke på hans bakgrund. Det ska till ett sjukdomsbesked för att Benjamin ska kunna tala om för sina föräldrar. Man får följa Reines sista tid på isoleringen på Roslagstulls sjukhus. Hur han i ensamhet genomlider den sista tiden i plågor och rädsla. Han vill inte att hans familj ska veta vad det är han dör av, men samtidigt vill han ha sin mammas ljus. Han väljer dock bort det för att förskona familjen från att få veta vem han egentligen är.

Man får vara med när Rasmus talar om för sina föräldrar att han är homosexuell en tidig morgon i februari när föräldrarna ska uppvakta honom på hans 20-årsdag. Starkt!

Paul har en mindre roll i denna bok men när han är med är det glädje, glitter och glamour.

Gardell har hela tiden bibelcitat, jämförelser med bibeln och kristna ord som följer våra karaktärer. Reine som växer upp med en bonad som har budskapet: "JESUS IS THE MASTER OF THIS HOUSE, THE UNSEEN GUEST AT EVERY MEAL, THE SILENT LISTENER TO EVERY CONVERSATION!" Benjamin som är uppvuxen med Jehovas vittnen kan sin bibel utan och innan men förstår ändå att han inte är sjuk som är homosexuell, vad än församlingen försöker säga honom, det är ett jobbigt ögonblick. När sedan föräldrarna besöker honom för att ha "begravningskaffe" för honom, för de älskar honom men kan aldrig mer träffa honom, för dem är han död.

Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen är en bok som jag vill kalla fin. Och som sagt jag har läst den med kärlek, som moster och som kompis. Roger, du hör ju till den här generationen, jag har läst den med dig i mina tankar <3

                                                  

  Recensionsex. och bild från förlaget

Åh, en deckare! Viveca Stens I stundens hetta har underhållit mig på bussen fram och tillbaka som e-bok i mobilen. Det var bara det att I stundens hetta var så bra att den fick följa med i sängen också. Precis som Viveca Stens tidigar deckare utspelar sig I stundens hetta på Sandhamn i Stockholms skärgård. Denna gång är det ett mord som sker på midsommardagen efter festande under ett par dygn på Sandhamn. Det är en av besökarna på ön som hittas mördad på en enskild strand. Samtidigt försvinner huvudpersonen Noras pojkväns 14-åriga dotter Wilma. Nora tar kontakt med sin barndomsvän polisen Thomas Andreasson, som alltid är utredaren i Stens deckare, för att få hjälp med att finna Wilma. Thomas får dock mordet på sitt bord och försöker lugna Nora med att Wilma kommer att komma till rätta. Thomas får hjälp av sin närmsta kollega Margot och den nya kollegan Henry Anjou med fallet. Från början har de svårt att finna vittnen till mordet men snart tar fallet en vändning som de inte räknat med. Och vad har hänt med Wilma?

Som sagt, jag gillar I Stundens hetta. Det är en riktigt bra deckare som är väl värd att läsa liksom Viveca Stens tidigare Sandhamnsdeckare.

Så var den äntligen här! I ett brunt paket i brevlådan låg Mr. Grey och väntade på mig en grå januaridag. Vilken lycka att ha Femtio nyanser av frihet i sin hand! Som jag, och flera i min bekantskapskrets, har väntat.

Jag började läsa samma kväll och blev besviken. E.L James hade inte alls samma sting i denna del tre, och då menar jag inte i beskrivningarna om sexet för de var sig lika. Utan själva storyn, det känns som hon tappat geisten. Men när jag efter ett par kvällars läsning nått knappt 400 sidor in i boken blev det plötsligt bättre igen, om än förutsägbart.

Femtion nyanser av frihet börjar på franska rivieran där Ana och Christian håller på att avsluta sin smekmånad. Ana har tillbakablickar och läsaren får följa med på bröllopet mellan de två och vad som hänt efter det men innan sluttampen på smekmånaden. Det är uppenbart att Ana trotsar Christian och hans idéer om hur hon ska bete sig mer än i de tidigare böckerna och det är uppfriskande. Efter smekmånaden börjar vardagen i Seattle; Christian sköter sitt företag och Ana fortsätter som redaktör på det lilla förlaget SIP. Christian tycker dock att hon inte behöver arbeta men där är Ana bestämd.

Givetvis har Mrs. Robinsson en del i handlingen även i denna bok, men mycket reducerad. Däremot fortsätter jakten på den som saboterade helikoptern i Femtio nyanser av mörker och det blir som en liten deckargåta invävd i handlingen. Ana visar på stort mod i upplösningen på den. Hon visar också på jädrar anamma när en alltför närgången kvinna tafsar på Christian, mycket roligt.

Bokens slut är som jag tidigare nämnde förutsägbart, men det gör inte så mycket. Däremot förargar författaren mig med en replik Ana har. Då kände jag att det märks tydligt att författaren själv inte har någon dotter, jag vill inte avslöja vad det är men alla kvinnor med döttrar kommer att förstå vad jag menar. Allra sist i boken får man läsa ett par scener ur första boken sett ur Christians perspektiv och det är mycket trevligt. Berättarperspektiv är en intressant fråga enligt mig och eftersom alla böckerna är berättade av Ana är det roligt att få läsa lite ur Christians perspektiv. Är det månne det som är E.L James nästa projekt att skriva om alla böckerna ur Christians perspektiv?

Nu är det slut på Mr. Grey och det känns lite tomt. Men jag tror att E.L James skulle ha hållt sig till två böcker, del tre känns urvattnad och lite krystad fram till ungefär sidan 400. Översättningen till svenska är inte heller lika bra som Femtio nyanser av honom och Femtio nyanser av mörker och alla tre har olika översättare. Men har man nu läst del ett och två måste man ju läsa del tre tycker jag, men sänk förväntningarna.

                                     Recensionsex. och bild från förlaget