När första delen i Crossfireserien kom ut var det sagt att det skulle bli en triologi, precis som Femtio nyanser-trilogin, men det har författaren Sylvia Day dragit tillbaka och nu vet ingen hur många böcker det blir. Bara att det blir fler än tre.

                                              Recensionsexemplar och bild från förlaget

För dig nära tar vid precis där För dig sedd slutar. Först är jag lätt förvirrad vad allt handlar om då det är en tid sedan jag läste För dig sedd. Dock kommer jag snabbt in i handlingen och vad som har hänt innan. Precis som de två tidigare böckerna i serien är För dig nära lättläst och full av beskrivningar om sexet Eva och Gideon idkar. Skillnaden mot de två tidigare böckern är att handlingen är stappligare i För dig nära. Den får som inte fart och det känns som det som händer är en återupprepning av de händelser som utspelat sig i de tidigare böckerna. Eva och Gideon kommer dock närmare varandra och det är inte lika många missförstånd, Gideon är inte lika dödligt svartsjuk och Eva tänker mycket på hur hon ska vara för att inte göra honom svartsjuk. Just det är kanske inte den bästa läsningen för unga tjejer, annars uppskattas nog det mesta i boken av vuxna i alla åldrar.

Har du läst de två tidigar böckerna i serien, För dig blottad och För dig sedd, tycker jag att du ska läsa även För dig nära även om den är lite black i sin handling.

Efter att ha läst Belinda Bauers debutbok Mörk jord var jag ganska sugen på att läsa hennes andra bok Skuggsida. Och inte blev jag besviken! Skuggsida är bättre än Mörk jord.

Precis som Mörk jord utspelar sig Skuggsida i den lilla byn Shipcott där alla känner alla. Handlingen kretsar kring byns polis Jonas Holly som är född och uppvuxen på platsen. Han patrullerar byn samt ytterligare ett antal byar och är "hej och du" med alla. Det är därför alla i byn, inklusive Jonas, blir mycket chockade då en äldre ofärdig kvinna hittas mördad i sin säng. Då Jonas är byns enda polis kallas förstärkning in och chef för den styrkan är en kriminalare som förringar Jonas och hans kunskaper totalt. Att Jonas dessutom klantar till det ett par gånger gör inte saken bättre. Det först mordet följs av ytterligare mord och poliserna blir mer och mer pressade att lösa fallen och komma åt mördaren som bara ger sig på offer som mer eller mindre står med ena foten i graven.

Jonas får skriftliga hot lämnade hos sig som påpekar hans brister som polis. Han tar inte upp meddelandena med sin överordnade och snart är Jonas mer involverad i fallen än vad han tänk.

Läs Skuggsida för att få till dig en deckare som är riktigt bra och med en ytterst oväntad upplösning.

Förtrollad har jag blivit av Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar. Jag har inte kunnat lämna läsningen utan läst utan uppehåll ända till jag varit tvungen att andas. Tredje delen i serien är inget undantag från de två första delarna.

Jag läste ut Del. 3 Döden på en dag men jag har varit tvungen att smälta det jag läst innan jag kan skriva om det. För det är starkt det Gardell skriver om med sådan värme att jag bara sveps med. In i 80-talets Stockholm, in i Pauls kök, jag följer hur Benjamin knyter sin slips inför ytterligare en begravning för en vän, jag ler när Lars-Åke kommer ut och lämnar sin flickvän och jag rörs över hur bedrövligt det var för de män som var de första att falla offer för HIV och AIDS. Precis som undertiteln anger handlar den tredje delen av trilogin om just döden. Hur många av de sammansvetsade vännerna sakta tynar bort i sjukdomen och hur de andra står bredvid och vet att nästa person kan vara just de. Och även om det är en berättelse om döden är det också en berättelse om livet, om att känna livet i sig. Om kärlek, om att få uppleva kärlek. En kärlek som trotsar allt: föräldrars åsikter, samhällets ramar och alla fördomar. Som läsare får man fortsätta att följa Paul, Rasmus, Benjamin, Seppo, Lars-Åke och Bengt. Boken börjar med Bengts begravning och vad som hänt innan den, hur han kom till Stockholm från en liten landsort i norra Sverige och hans debut i den stora staden. Sedan får man veta hur Lars-Åke träffade Seppo och hans väg dit från ett hetrosexuellt förhållande i Täby till Stockholm och Pauls kök där Seppo dyker upp i hans liv.

Man får också vara med när Rasmus drar sitt sista andetag med sin älskade Benjamin och sina föräldrar kring sig och hur respekten för det Rasmus och Benjamin har haft tillsammans helt negligeras av Rasmus föräldrar bara några få minuter efter Rasmus död.

Gardells skildring är en sann berättelse och han vill skriva serien för att bryta tystnaden kring HIV, AIDS och homosexualitet. Det har han gjort med besked!

Jag rekommenderar alla att läsa denna trilogi. Både för den skönlitterära kvaliteten den håller men även som ett tidsdokument om en period i vår historia som har gömts undan och talats mycket tyst om.

Läsningen av Torka aldrig tårar utan handskar har gjort att jag tänkt otroligt mycket på de som hör till den generationen och precis som Jonas Gardell överlevde, men även på alla homosexuella oavsett generation. Vilken tur att Gardell skrivit denna romansvit som en upprättelse till alla som dog, till alla som lever och till alla som fortsätter leva och älska. Ni är i mina tankar och vissa av er extra mycket, ni vet vilka ni är. Kärlek på er!

Bild och recensionexemplar från förlaget 

Det sägs att vi läser mer deckare en någonsin i Sverige, framför allt svenska deckare, och att under sommaren har vi lästopp med deckare. Kanske är det så även för mig för, för två år sedan bestämde jag mig att läsa om ett antal Agatha Christie-deckare och i år har semestern inletts med två deckare och fler verkar det bli. Den första var Belinda Bauers Mörk jord och sent inatt avslutade jag paret Cilla & Rolf Börjlinds deckardebut Springfloden. Paret Börjlind har skrivit ett stort antal manus till Beck-filmer samt deckarserier för TV.

Jag har haft lästorka en period och kom igång med läsningen härom veckan bara genom Mörk jord, som tog lite tid. Springfloden däremot har jag längtat efter att få sätt mig med att fortsätta läsa och det var länge sedan jag låg och läste till halv två bara för att få veta upplösningen.

Det är en tät deckare med flera intriger; ett mord, ett försvinnande, aktivitet i den undre världen, eskortverksamhet, prostitution och ännu lite till. Boken inleds med ett mord som utförs 1987 på en strand på Nordkoster. Offret, en ung gravid kvinna, är okänt och mordet löses aldrig. 24 år senare får polisstudenten Olivia Rönning en uppgift att skriva ett arbete om det olösta mordet som ännu inte är preskiberat. Anledningen till att Olivia intresserar sig för just det fallet är att det var hennes, nu döda, pappa som höll i fallet tillsammans med en Tom Stilton. Olivia försöker få tag i Tom Stilton för att ställa frågor om fallet men han är som uppslukad av jorden. Så småningom hittar hon honom som försäljare av Situation Stockholm utanför en stormarknad i Nacka. Det visar sig att Tom Stilton är hemlös sedan ett antal år tillbaka efter att ha brakat igenom psykiskt. Vid tidpunkten då Olivia hittar honom är han förkrossad efter att en god vän i hans nya kretsar blivit ihjälslagen och en annan ligger på sjukhus och svävar mellan liv och död efter en svår misshandel. Tom har bestämt sig för att hitta de som utfört misshandlingarna. Olivia försöker få honom att hjälpa henne att nysta i det gamla strandfallet vilket han först vägrar. Han tar dock kontakt med Olivia efter en tid och sedan är bollen i rullning. Tom har kvar gamla kontakter högt upp inom polisväsendet som hjälper Olivia och honom med det gamla fallet samt med misshandelsfallet. Nystandet i det gamla fallet leder dem ut ur Sverige till Costa Rica och tillbaka till Stockholms skärgård. Det leder dem till näringslivets toppar och tillbaka till en rutten husvagn i skogen som är Toms hem.

Springfloden är en riktigt bra deckare, den bästa jag läst på länge. Nu ser jag verkligen fram emot paret Börjlinds uppföljare på Springfloden, Den tredje rösten som kommer ut i augusti.

                                            Bild från förlaget

Länge har jag önskat läsa Belinda Bauers debutbok Mörk jord och nu har jag äntligen gjort det.

Mörk jord är en deckare med ett annorlunda upplägg. 10-åriga Steven lever tillsammans med sin mamma, mormor och lillebror i ett slitet radhus vid kanten av Exmoorheden i England. Varje dag står mormodern vid vardagsumsfönstret och spanar efter sin son Billy som föll offer för seriemördaren Arnold Avery för närmare 20 år sedan. Avery begravde sina offer, alla barn under 12 år, på Exmoorheden och Steven bestämmer sig för att hitta sin morbror Billys begravda kropp. Han vill hitta kroppen för att hans mormor ska få frid och för att de ska bli en fungerande familj. Han gräver efter kroppen i närheten av de stället där polisen för 18 år sedan hittade ett antal offer nedgrävna i samband med att de lyckades gripa Avery. Stevens planlösa grävande leder inte till något fynd vilket leder till att han skriver ett brev till Avery som sitter bakom lås och bom på ett högsäkerhetsfängelse vid Dartmoorheden för att få veta var Billy ligger begraven. Avery får en smärre chock när det första brevet kommer och svarar raskt. Detta leder till en brevväxling mellan Steven, som inte uppger att han är ett barn, och Avery som njuter av att få återuppleva de mord han utfört genom de brev med frågor han får. Dessa brev leder sedan till något Steven aldrig kunnat tänka sig.

Mörk jord lever upp till de förväntningar jag haft på boken. Bitvis är den lite seg men helt klart läsvärd vilket gör att jag ska ta mig an Bauers andra deckare Skuggsida.  

Semesterläsning en kväll på Öland.

Det finns många härliga ställen att läsa på, ett är bänken i hörnet på framsidan hemma. En sommarkväll efter en lång arbetsdag; en kopp te, en bok och bänken.

Självklart tackade jag ”ja” när jag blev tillfrågad sent förra hösten om jag ville vara med i en bokcirkel tillsammans med sex kollegor. Jag blev förvånad och hedrad för att jag blev tillfrågad då det var kollegor som jag i princip bara visste namnet på. De tyckte att de fastnat i deckarträsket och ville läsa helt andra genres.

 Först ut var Niceville av Kathrine Stockett och sedan dess träffas vi var femte vecka ungefär och diskuterar en bok vi läst, livet och erfarenheter. Dessa bokträffar har fört oss närmare varandra. I början sågs vi på ett café men de två senaste gångerna har vi varit hemma hos en av medlemmarna i cirkeln. I måndags var det min tur att ha cirkeln på besök och då diskuterade vi Drömbokhandeln av fransyskan Laurence Cossé.

Det var jag som föreslog Drömbokhandeln efter att ha läst lite om den och de andra nappade. Dock var boken inte riktigt vad jag hade trott. Eftersom de andra inte vill läsa deckaraktiga böcker blev det här en halv nitlott. Det är absolut ingen deckare men det finns en liten kriminalhistoria i den som inleder boken, om än luddig så florerar den i bakgrunden. Drömbokhandeln handlar om Ivan och Francesca som tillsammans öppnar Au bon roman i Paris. Ivan står för driften och Francesca för finanserna. De inriktar sig enbart på kvalitetslitteratur och ratar populärlitteratur vilket leder till ett omedelbart hat mot Au bon roman och dess anställda. Urvalet av böcker görs av en hemlig kommitté av kända franska författare samt att de två bokhandlarna själva lägger till vissa titlar de anser ska finnas med. Som läsare får man följa uppbyggnaden av butiken från idé till butik. Man får följa med i resonemanget i urval av kommitté och hur bokhandeln ska se ut rent fysiskt.

 Francesca bestämmer sig genast att dölja sig i kulisserna då hon menar att ingen kommer anse att en rik överklasskvinna kan något om litteratur vilket gör att Ivan blir bokhandelns ansikte utåt. Det är också han som svarar på ilskna mejl och blir intervjuad i olika tidningar och magasin.  Samtidigt som bokhandeln får omfattande kritik får den också ett enormt gensvar från läsare och författare som hyllar butiken överallt. Via mejl, brev och besök kommer stödet till personalen. Butiken får rekordhöga försäljningssiffror och även det retar kritikerna. Men säg det som är för evigt.

Mer än så kan jag inte skriva om denna välskrivna roman som är fylld av kärlek till litteraturen och till läsandet. Som ofta när jag läser översatta böcker där jag inte bemästrar språket önskar jag att jag kunde franska så att jag kunnat läsa den på originalspråk. För det är ett vackert språk i den översatta versionen så jag kan tänka mig att originalet är mycket vacker.

I ärlighetens namn vet jag inte om jag rekommenderar denna bok. Den tog tid att läsa, jag är glad att jag läst den men den är ingen riktig höjdare. Mer som en dröm författaren när.